Kategori: Skrivande (sida 3 av 5)

Något helt nytt

Jag börjar bli färdig med mitt manus, så vitt jag själv kan bedöma. Det behöver kanske utvecklas en smula här, justeras lite eller ändras där. Men allt måste göras med så lätt hand och så försiktiga rörelser att jag bara kan lägga korta stunder på det. Risken är annars att jag trycker till för hårt, smetar på för tjockt, skär bort för drastiskt.

Därför börjar jag längta efter att starta igång något nytt, något jag kan ta i med. Ta det där tomma pappret och fylla det med idéer. Utveckla karaktärer och skissa upp en struktur. Jag har ingen aning om vad det ska handla om, men jag börjar urskilja känslor jag vill rota i, teman och relationer jag vill prova.

Det är ett lyxigt läge. Jag får ju skriva om precis vad jag vill. Allt är öppet. Jag måste bara passa mig för min inre kritiker, den som kräver tydlighet och färdiga idéer, som hånar mina förslag och ifrågasätter mina kunskaper. Den är helt enkelt skitjobbig.

Jag får ta hjälp av några av de som har skapat mycket.

Underbara Bodil Malmsten skriver i Så gör jag, boken om hennes eget skrivande:

Ingen självkritik i inledningsläget, självkritiken ska vara på off.
Aldrig tänka på det vi skriver när vi skriver.
I första delen av skrivprocessen – inte tänka alls.

Och så får jag påminna mig själv om att irriterande tankar inte försvinner för att jag försöker stänga dem ute. Jag får bara påminna dem om att de kan fortsätta någon annanstans. Som Anna Kåver skriver i Att leva ett liv, inte vinna ett krig:

Om du kan se tankar som mänskliga konstruktioner och inte som en exakt kopia av verkligheten så får du lättare att bjuda in dem, låta dem komma och gå, inte hålla kvar dem och inte förändra dem. I varje fall kan du välja vilka tankar du mår bra av att umgås med i ditt rum, tankar som är konstruktiva för dig i någon bemärkelse.

Eller så kan jag läsa i Elisabeth Gilberts Big Magic, en enda stor kreativ peppning från första sidan till den sista.

Fast jag tror att jag lägger mina böcker åt sidan och klurar, funderar och öser ur mig. Fram med det vita pappret!

Stödböcker

Att börja om

Det är nog i mellandagarna det bästa med julen finns. Huset är fortfarande pyntat och fint. Det finns lite rester kvar från julbordet att njuta av. Men alla att-göra-punkter är avbockade, alla julmiddagar och julluncher och andra julupplevelser är avklarade. Det finns tid för pussel och böcker och utflykter.

Samtidigt som stressen lämnar kroppen (vilket nästan gör fysiskt ont) börjar jag kunna tänka framåt.

Strax före jul hittade jag nyårsintentioner jag satte upp för kanske tre eller fyra år sen. Jag skulle titta på att flytta från Stockholm, skriva mer, se om jag skulle engagera mig politiskt, äta vegetariskt oftare. Ha mer äventyr och facebooka mindre. Sen dess har jag flyttat ut till mitt lilla gullehus på landet, hjälper till med läxhjälp i Röda Korset, blivit heltidsvegetarian (fast fiskätande, så det är lite fusk) och gjort stora och små äventyr, nära och långt bort. Avinstallerat facebook från min telefon. Och skrivit, skrivit och skrivit.

Uppenbarligen fungerade det rätt bra med just de där nyårsintentionerna. Kanske för att jag skrev det som SMART:a mål, kanske för att de kändes roliga att genomföra och kanske för att de var i fas med mina inre önskningar.

Så vad önskar jag mig för framtiden? Vad är mina intentioner nu? Hur vill jag börja om 2017?

  • Ett av de allra viktigaste är att jag vill färdigställa mitt manus och skicka iväg det till förlag. Och jag vill ge det de allra bästa förutsättningarna det kan få, vilket kräver en del omarbetning och ett väldigt bra följebrev. Min mål är att få iväg det i slutet av januari till åtminstone två förlag.
  • Ett annat har med jobb att göra. Under hösten har jag utfört en del uppdrag. Jag har haft lite tur med hur jag har fått dem, men nu ska jag jobba mer aktivt med att hitta uppdrag. Det här är ett uppdrag för den tidiga delen av året, helt klart.
  • Jag vill utforska markerna omkring mig mera. Igår gjorde vi en liten utflykt till en av alla närliggande sjöar, så fin och så trevlig. Jag vill hitta fler smultronställen, platser för utflykter. Vinterns skidor och skridskor, sommarens paddling och cykel och bad. Och dela med mig av det till de som tar sig hit. Det här är naturligtvis ett pågående projekt, men en större eller mindre utflykt i veckan vore fint. Och med utflykt räknas också en promenad eller cykeltur bara precis här i krokarna.
  • Under december var vi av olika skäl väldigt begränsade i vad vi gjorde och vart vi tog vägen. Det har blivit mycket tid här i lilla huset. Jag behöver andra vyer också. Så under 2017 vill jag regelbundet åka härifrån. Till Stockholm och leva storstadsliv, eller till Rom och få lite Italien, eller kanske till Luleå och hälsa på vänner.

Jag lämnar det nog sådär just nu. Ser om jag kommer på lite fler nyårsintentioner allt eftersom, vad mer som känns viktigt att genomföra.

Och så önskar jag alla ett Mycket Gott Nytt År. Jag tror på 2017, jag tror att det kan komma att hända bra saker under det året.

Nyfiken på framtiden?

Gårdagens fina utflyktsplats. Strax efter såg vi vad vi tror var vargspår.

Historier som gömmer sig

Ibland snubblar man över inspiration som får det att bubbla. Ibland gömmer sig historierna, hur gärna man än skulle vilja hitta dem.

Ett vanligt tips i skrivande är att man ska gräva där man står, att utgå från det man känner till för att skapa sin berättelse. Upphovsman till termen är Sven Lindqvist, och ursprunget är att ”skapa ny kunskap om industrisamhällets framväxt och villkor, med fokus på arbetarnas egna minnen”.

Det är ett bra tips, vettigt på alla sätt och vis. Men när jag försöker tillämpa det på min egen bakgrund blir det helt blankt. Jag har jobbat i många år inom IT-branschen, med alla möjliga arbetsuppgifter och på flera olika arbetsplatser. Jag har varit projektledare och managementkonsult och kommunikatör. Jag har jobbat med vård och skolor och smarta hem och medlemsorganisationer och retail och gigantiska IT-jättar. Företag jag har jobbat på har startats upp och lagts ner och växt och krympt. Affärer har vunnits och förlorats. Det har helt enkelt hänt massa.

Men när jag försöker tänka ut en historia om branschen blir det tomt i mitt huvud. Jag ser folk som sitter i ett öppet kontorslandskap med linoleummatta och lysrör, ritar på whiteboards, kodar eller gör powerpoints. De flesta är män med chinos och rutiga skjortor och snaggat hår i åldern 25-54. Känslorna är vanligtvis hårt nedskruvade, om de inte bubblar upp i otrevligheter och elakheter. Allt tas på fullaste allvar, men gör väldigt sällan någon större skillnad för någon. Och det som skulle kunna göra skillnad, till exempel att försöka lista ut det bästa sättet att bygga en lösning genom att prata med de som ska använda den, prioriteras bort till förmån för mer kod. Ibland är miljön mer ”lekfull” med obekväma stolar, tv-spel och orangea mattor, men stämningen följer sällan med. Folk har naturligtvis privatliv någonstans, men det brukar vara ordentligt undangömt. Det är sterilt och inte särskilt inspirerande.

Så fort jag börjar tänka ut en historia så landar den alltid i att mina personer tar sig ifrån det här till ett annat liv någon annan stans. Eller så snurrar jag in mig i människor som tar upphandlingar på största allvar och gör jättejättemånga powerpointpresentationer under sena nätter innan de drar på sig sin nystrukna kanske enfärgade skjorta för att gå all in för att presentera sin presentation. Och blir helt uttråkad vid bara tanken. Eller så tänker jag att jag måste blanda in mord eller thrillerspår eller något sånt, och herregud vad trist.

Det finns ju förstås massa historier om människorna, om deras liv och upplevelser. Jag skulle gärna skriva om någon som kanske jobbar i den här miljön, som har vänner och kollegor som spelar roll för den. Men miljön i sig…

Samtidigt kan jag inte släppa att det måste finnas en historia gömd någonstans. Långt därinne måste det finnas något som skulle kunna reta min inspiration. Jag tänker inte ge mig förrän jag har fått rätt på den.

Det finns några fantastiska skildringar av just den här miljön. Till exempel Office Space, som också innehåller den bästa scenen med en skrivare som någonsin gjorts. Och serien Silicon Valley, en mycket rolig skildring av startup-världen i San Francisco. (Och jag måste också tipsa om den här artikeln om serien). Men det är inte mina historier.

Jag tänker inte ge mig. Någon liten novell ska det ändå bli en vacker dag.

Att hitta oväntad inspiration

Det manus jag skriver på handlar mycket om musik, och framför allt huvudpersonens ganska egna uppfattning av musik. För henne är musik färger och känslor, hon är i den på ett alldeles eget sätt.

Häromdagen var jag inne på Lottens julkalender. Den är rolig, en författargåta varje dag. Nå, i alla fall, en av kommentarerna innehöll en alldeles fantastiskt fin text.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-19-55-58

Jag blev alldeles glad i texten. Det är inte precis som min huvudperson, men det påminner om henne. Hon är inte ensam i världen.

Jag var tvungen att leta rätt på ursprunget. Han heter Julio Cortázar och är argentinare, och numera min favorit bland argentinska författare. Och dessutom passade han oerhört bra i cigarett.

Julio Cortazár med cigarett

Julio Cortazár med cigarett

Sen fick jag veta av Lotta att han är en av fantasygenrens stora men lite osynliga inspiratörer. Så mycket nytt mitt kommentarsläsande ledde till.

Att få prata skrivande

Att skriva är det ensammaste man kan göra har jag hört flera gånger.

Man är väldigt ensam framför sin text. Den värld du skapar finns bara i ditt huvud. Det är bara du som kan levandegöra den, som kan låta den komma ut i den världen vi lever i tillsammans.

Och även om du släpper ut den ur ditt huvud kan ensamheten fortsätta. Du kan skapa en värld som ingen någonsin besöker. Eller skapa en värld som andra tar över och gör till sin.

Men för mig har skrivande också betytt möten. Riktiga, fina, givande, djupa möten. Där samtalet snabbt kommer in på det viktiga, där livshändelser får blandas med fantasier och berättelser och snudda lite vid skrivregler och dansa över till farhågor och förhoppningar och drömmar.

Förra veckan var fylld av sådana möten. En fika som gled över till en lunch med Slaktar-Stina som jag hade glädjen att lära känna på Anna Hellqvists skrivspa i somras. Som också drömmer om och jobbar för att skriva och att bli läst. Som bor rätt så nära, så att vi helt vanliga onsdagsförmiddagar kan träffas och prata och prata och prata tills hjärnan är uppfylld och uppfriskad.

Och helgen var en skrivhelg i Falun tillsammans med Nina och Maria som jag lärde känna på Textlabbet på Bona som vi alla gick för att jobba med vårt skrivande. Från det att vi sågs på fredagskvällen till att vi sa hejdå på söndagseftermiddagen pratade vi. Om våra manus, om livet, om det som är lätt, om det som är svårt. Och skrev en del. Och pratade om det vi just skrivit. Och om det vi drömmer om att skriva.

Ensamheten framför texten finns. Men för mig har skrivandet också lett till starka och viktiga möten, med öppenhet och nyfikenhet och värme, som utvecklar och stärker mig.

2016-11-19-12-04-26-1

Stor pepp inför skrivstart på lördagen

 

 

2016-11-19-16-56-42-2

Vackra dalahästar på Dalarnas museum

2016-11-20-11-08-23

Biblioteket i Falun, otroligt snyggt

 

Vad har jag missat?

Då och då ser jag över mitt liv och känner mig så fruktansvärt lyckligt lottat. Som just precis nu, när brasan knastrar och jag har en kaffekopp strax bredvid mig. Kanske blir det en vacker morgon så att jag kan ta en liten promenad, eller kanske jag tar en liten promenad i alla fall. Sen ska jag jobba och yoga och deklarera och bokföra och ikväll blir det träning. Och nästa vecka borde jag ha tid för mitt alldeles egna skrivande igen.

Och jag tänker att det här är ju så bra!

(Jag inser att jag låter som pappa. När han har det riktigt fint, till exempel när han är på sin segelbåt med bra vind och en kaffekopp i handen, så säger han ”Att man kan ha det så här” med en lycklig suck. Exakt varje gång.)

Men jag vet ju att de allra flesta väljer att inte ha det så här. Och en del skulle nog se det som ett otänkbart scenario.

Och det kan göra mig lite nervös. Vad är det jag missar? Vad är det jag inte har tänkt på?

En del uppenbara saker förstås. Jag har ju stigit av bostadskarusellen i Stockholm, och det skulle inte vara helt lätt att kliva på igen. Jag har tagit ett kliv bort från den karriär jag hade där i Stockholm. Jag kan jobba på distans, men det är ju inte allt som går att göra härifrån. Och inkomsten som egen är ju klart svajigare än som anställd. Vilket såklart påverkar pension och SGI och allt sånt.

Och jag bor ju långt från allt möjligt. Utbudet av kultur, affärer, restauranger, caféer och vad det än kan vara är ju begränsat.

Fast jag bor väldigt nära naturen. Skogen är i änden av min trädgård och sjön bara nedanför en backe. Och jag har en trädgård som jag får pyssla i efter hjärtats lust.

Och även om jag inte gör det precis som de flesta andra så tänker jag både framåt och på nuet. Jag tänker varken bli överraskad när pensionen kommer eller leva mitt liv för att det ska bli bra någon gång längre bort.

Det finns faktiskt bara en sak jag är orolig för, och det är att min sambo ska få bära alldeles för mycket av lasset. Så därför är jag alltid pigg på uppdrag jag kan göra från min lilla stuga eller i mitt närområde.

För det räcker ju inte med att jag är lycklig. Vi ska vara lyckliga båda två!

En bukett blommor, en dator och en kökssoffa

Min arbetsplats nu för tiden

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Det var fina dagar i Stockholm trots allt, och det kändes som att något saknades när måndagen startade. Efter en stund kom jag på vad det var – den där känslan av stress och intensitet i stan ger mig en känsla av meningsfullhet. Och den finns ju inte här.

Men det är en tom meningsfullhet, att vara fullbokad och efterfrågad varje sekund ger inte mycket tillbaka. Och jag jobbade mig trasig när jag sökte den meningsfullheten.

Den här veckan har ändå varit full av jobb. Jag ägnar mig åt underkonsulteri och skriver en rapport, och jag ska boka in en intervju för en artikel åt ett annat företag. Samtidigt som jag byter texter med skrivvänner.

Jag saknar min egen text dessutom, det är fortfarande en del större saker jag vill göra med den. Just nu blir det mest anteckningar, och lite småpill i texten, men snart ska jag ge mig utrymme att jobba mer fokuserat med texten.

Så arbetsuppgifter finns, i alla fall just nu. Men här äter jag frukost på trappan och lyssnar på vår lilla källa som porlar och på forsen nedanför backen. Och jag tar eftermiddagspromenad och tittar efter svamp i skogen. Klipper gräsmattan och räfsar löv. Och ikväll gjorde vi safari. Vi hoppades på älgar, men det blev rådjur och en groda. Och en nästan fullmåne.

Så här hemma finns tiden för upptäckter, för att andas och för att tänka. Precis det jag hoppades på.

2016-09-14-19-50-07

Livrädda (eller nyfikna) rådjur och onyfiken (eller livrädd) groda

2016-09-14-20-07-00

Författare?

En närstående berättade för mig att ”Det är ingen som ser dig som författare, Kerstin, bara du själv”. Eftersom det inte kom apropå någonting blev jag ställd. Jag mumlade något om att jag nog inte heller riktigt ser mig som författare.

Det har jag grubblat på sen dess. Först varför hon berättade detta för mig. Om det var Jante, att jag inte ska gå runt och tro att jag är något. Eller om det var någon form av omtanke, att jag ska veta hur omvärlden ser på mig. Eller så hade jag utan att märka det suttit och brett ut mig om skrivande och sagt sånt som ”Vi författare, vi tycker si och så”. Men det borde jag kommit ihåg tror jag.

Rätt många skulle hålla med henne. Sveriges författarförbund skulle till exempel inte välkomna mig som medlem. De har som krav att man ”har publicerat ett omfång av två verk eller två översättningar som håller en viss kvalitet” och det har jag ju inte gjort.

Sen finns det de som inte håller med henne, som barnen jag hjälper med läxor varje måndag. ”Visste du att Kerstin är författare” kan de säga till varandra. Och jag brukar säga ”Nja, jag har ju inte direkt gett ut någon bok, men jag skriver på en som jag hoppas ska bli något”. Där brukar de tappa intresset, rycka på axlarna och säga ”I alla fall, Kerstin är författare”.

Och jag tänker att de kanske har rätt. Jag kommer kanske aldrig få någon bok publicerad. Men att skriva skönlitterärt, utifrån mitt eget huvud, känns mer helgjutet för mig än något annat jag har gjort i mitt liv.

Något händer i mig när jag skriver. Med hur jag ser på världen och hur jag tänker. Att få formulera, utveckla, skapa.

Förhoppningsvis kommer min omgivning en dag se mig som en författare. Men det viktigaste är ändå att jag står för att jag vill vara författare. Jag vill skriva, helst hela tiden. Och just nu strävar jag på för att det ska bli så.

Berättarröst

Jag har alltid haft ett kommentatorspår igång i mitt huvud, en inre röst som reflekterar kring vad jag och min omgivning gör. Jag antar att det är så de flesta har det. Eller?

Nå, på sistone har rösten ändrat karaktär och börjat kommentera allt som om det var rader i en roman eller inledningen av en novell.

Som frukost med Paco.

Deras morgonritual hade blivit en essentiell del av deras dagar. Hon berättade om nattens drömmar. Han lyssnade, alltid snällt och ibland entusiastiskt, på hennes tal. 

För det mesta börjar berättarrösten redigera sig.

Deras morgonfrukostritual hade blivit…

… på hennes talberättelse

Samtidigt som jag pratar eller äter eller kör bil eller vad kan vara.

Den mötande lastbilen försökte knuffa henne av vägen. Den smutsade inte ner sina egna händer, utan överlät grovjobbet åt vindarna som ständigt hängde den i hasorna. 

För det mesta roas jag av min inre berättare, men ibland blir jag lite less på den. Det är en frukost det här, inte en novell, säger jag till den. Här och nu, kära röst, här och nu.

Det blir tyst ett ögonblick.

Sen hör jag Hon fascinerades av hur hennes inre berättarröst alltid fanns som ett kommentatorspår i hennes liv. Även den mest vardagliga händelse kunde plötsligt beskrivas som inledningen på en novell eller några rader i en roman. 

Textlabbet

Då och då frågar vänner och familj vad jag egentligen gör just nu. Jag blir lite förvånad, för jag tycker ju att jag pratar om det hela tiden, men jag har inget emot att berätta det en gång till.

Kort svar

Jag skriver.

Långt svar

Från och med i höstas går jag på Textlabbet på Bona folkhögskola, och jag kommer fortsätta med det vårterminen ut.

Som skolan själva beskriver utbildningen: Textlabbet är en distansutbildning för dig som vill arbeta med ett skönlitterärt skrivprojekt en eller två terminer. De flesta av våra deltagare arbetar med manus till en roman, en novell- eller diktsamling. 

Det är alltså inte en skrivkurs där vi får jobba med olika koncept för att lära oss skrivandets grunder. Det har jag däremot gjort tidigare, på Skrivarakademins grund- och fortsättningskurs Skriva Roman och Novell.

Rent praktiskt är terminerna indelade i treveckorsintervall. Först har vi två veckor ren skrivtid. Efter två veckor skickar vi in texterna. Sen har vi en vecka på oss att skriva respons på varandras texter. Vi är indelade i grupper om fem personer, så det finns god möjlighet att sätta sig in i varandras texter ordentligt. Jag lär mig mycket av att läsa och reflektera kring de andras texter, och får alltid nya infallsvinklar på min egen text.

Vi får också respons från våra lärare. Förra terminen hade jag Stefan Skogelin och den här terminen Gertrud Hellbrand.

Två gånger per termin träffas vi på Bona. Då har vi två dagar där vi ger muntlig respons till varandra. De dagarna brukar vara fullkomligt utmattande och extremt inspirerande.

Det mesta av min tid styr jag över själv, så det hänger helt på mig om jag producerar något. Jag har märkt att jag fungerar bäst när jag bygger upp någon form av rutin. Att vänta på inspiration fungerar verkligen inte, utan jag måste sitta framför datorn, beredd att skriva. Så jag sitter framför datorn från runt nio till runt fyra-fem, avbrutet för lunch och kanske en promenad, måndag till fredag.

En del dagar är motståndet enormt, vilket verkar drabba de flesta som skriver. Jag fylls av tvivel och självifrågasättande, jag vill inte ens titta på mina egna ord. Men jag vet numera att det bara är att pressa sig igenom, sätta sig ner med dokumentet och skriva. Det kanske bara blir några rader, men det måste bli något.

 

Det brukar vara skönt när respons-veckorna kommer. Dagarna inför inlämning brukar jag vara nervös och uppe i varv, då ska ju min text skeppas iväg för granskning. Sen är det semester att läsa och kommentera de andras texter. Det är dels väldigt roligt, dels en distraktion från mitt eget skrivande. Jag skriver en del eget också under den veckan, men huvuduppgiften är ju att läsa och ge respons.

Sen kommer responsen tillbaka, och jag lägger nån dag på att ta in den och bearbeta de tankar jag får av responsen. Och så är det på nytt fokus på skrivandet.

Framtiden

Jag vet ännu inte vad som kommer att hända efter vårterminen. Jag vill helt klart fortsätta att skriva, men jag börjar också bli sugen på att göra en del andra uppdrag. Något jag funderar på är att ta emot lektörsuppdrag inom ramen för mitt eget företag. Men de tankarna kommer nog få gro till sig under våren.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑