Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Jobb – Kerstin Beckman

Kategori: Jobb (sida 1 av 2)

Att ta uppdrag

Jag skriver sällan om mitt yrkesliv här på bloggen, vad jag gjorde innan jag flyttade ut på landet, eller vad jag gör nu. Men idag är det dags!

Min bakgrund är från början teknisk. Jag pluggade till civilingenjör i medieteknik på KTH och jobbade tio år i Stockholm med web och IT. Mina roller har varit sådana som projektledare, kommunikationsansvarig och managementkonsult.

Medan många i min omgivning har brunnit för tekniken i sig, att utföra digitaliseringen eller utvecklingen, eller för interaktionen mellan människan och tekniken, har jag brunnit för kommunikationen i och kring tekniken.

Jag vill att information ska vara lättillgänglig, att den ska vara riktad till rätt personer på rätt sätt. Att avsändaren ska kunna förmedla vad den gör och att mottagaren ska förstå. För mig är språk ett fantastiskt verktyg, och jag har under hela mitt yrkesliv strävat efter att utveckla min förmåga som skribent.

Därför tar jag gärna uppdrag där jag kombinerar mina kunskaper och förmågor. Sådana där jag kan använda min tekniska bakgrund och min förmåga som skribent. Jag har bland annat skrivit artiklar om kraftnät i Östafrika eller tunnelbyggen i Stockholm. Jag har jobbat med texter om GDPR eller hur tältföretag använder NX CAD i sin verksamhet. Jag har jobbat med e-learning för vägbyggen och komplicerade beställarsystem.

Just nu har jag möjlighet att ta fler uppdrag, så om du har ett behov, tveka inte att höra av dig. Du kan till exempel maila på kerstin.beckman@gmail.com eller skriva en kommentar här.

Vill du läsa mer om vad jag gör och har gjort?
Om mig
Linkedin

Höst och uppstart

Varje år vid den här tiden kommer jag på hur fantastisk den tidiga hösten är. Naturen må förbereda sig för vila, men tillvaron startar om.

I år är det verkligen så. Min föräldralediga tid avrundades med en lång ledighet för hela familjen. Men nu har jag lämnat över föräldrajobbet till min sambo och drar igång med mitt egna. Jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta ta uppdrag i min enskilda firma.

Därför har jag skapat ett arbetsrum i vårt lilla hus. Det har kanske inte världens bekvämaste arbetsstol, eller arbetsbord för den delen, men jag har målat det i en av mina favoritfärger och tagit dit böcker och tidningar jag vill ha nära. När jag sätter mig där känner jag mig ifred. Det är ett rum för mig, för jobb.

Ett smakprov från mitt lilla arbetsrum

I mitt arbetsrum har jag också böcker som betyder något för mig, bland annat böcker från mina skrivvänner. En del är fortfarande på avvägar runt om i huset, men de ska vandra upp dit.

Betydelsefulla böcker. Och närbild på en trasig och färgkladdad bänk.

Jag har också börjat en ny skrivkurs, Skriv MER! på Skeppsholmens folkhögskola. Jag vet hur värdefullt det kan vara att ha deadlines och andras ögon. Och att få reflektera över min egen text genom att reflektera över andras texter. Vi har redan hunnit med första träffen, där vi bland annat fick besöka Författarförbundet.

Meddelande från Författarförbundet

Fullt av nystarter helt enkelt. Och vad passar bättre än att dra igång bloggen lite mer igen då? Inget, naturligtvis.

Saker jag vill skriva om på bloggen:

  • Berätta om mina vänners böcker. Jag är ohyggligt stolt över alla, och ser fram emot att berätta mer!
  • Skriva om min skrivprocess. Just nu är jag inne i två projekt, en omskrivning och en nyskrivning, och jag har så mycket funderingar om båda
  • Skriva om kultur som har påverkat mig. Jag har börjat inse att det finns scener från böcker, filmer och serier som lever starkt i mig. Ibland är det rena knasigheter och ibland är det sånt som har hjälpt mig genom livet. Jag vill berätta mer om det.
  • Berätta lite om Simon då och då, han är ju ändå mitt hjärtas ljus. Och om att bo på landet, att ha en otrogen katt, en föräldraledig sambo, att ha förmånen att vara med i ett andelsjordbruk och ha en fin trädgård vi har lite ambitioner för.
  • Möjligen lite dagsaktuella frågor, eftersom jag inte kan låta bli att bli inspirerad av vad som händer runt om i världen. Och jag börjar få en lust att berätta mer om vad jag har ser.

Men vi får se var det hamnar. Just nu är jag mest glad över att vara igång!

Glad över att ta fart

När hjärnan står emot

Utmaningen med att jobba hemma, ensam, med mycket egna projekt är att det är dåligt med yttre påtryckningar. Bestämmer jag mig inte för att göra något så händer inget annat än att jag inte gör det. Och att jag får dåligt samvete och blir stressad.

Å andra sidan, bestämmer jag mig för att göra saker så finns det mycket lite som stoppar mig. Jag kan fokusera precis så mycket jag vill, vilket är en lyx efter åratal av miljoner splittrande större och mindre projekt som slet och drog i mig från alla håll och kanter.

Men, hjärnan är ju som den är. Till exempel väldigt bra på att hitta svepskäl till att göra annat än det jag egentligen borde. Det är fel att säga att den står still, den står bara still inom de områden där den borde röra sig. Istället letar den gångjärn, planterar om växter, monterar en och annan låda och läser artiklar om i och för sig intressanta ämnen, men som har mycket lite att göra med det jag borde göra.

Jag försöker göra två saker när det här händer. För det första få lite förståelse i varför hjärnan håller på så. Just nu kämpar jag med om en ombearbetning av mitt manus. Jag har flera rädslor kring det. En är att jag faktiskt inte vet vad som är rätt eller fel, vilken ända som är rätt att börja i.  En att jag ska förstöra något, tappa bort min idé i ombearbetningens virvlar. En att jag är lite rädd för att bli färdig, lite hederlig separationsångest helt enkelt. Och en att det inte ska bli bättre.

Det andra jag försöker göra är att skapa mig deadlines. Mitt bästa knep är att sätta en timer på säg 52 minuter. Stänga av internet och sen sätta igång. 52 minuter framför manuset med start NU. De går oväntat fort, och för det mesta vill jag inte sluta när de är klara.

Och så fort jag sätter mig ner och jobbar med manuset så inser jag att den där hjärnbiten som skulle jobba med manuset inte alls har stått stilla, utan att den har jobbat i det tysta utan att jag riktigt har märkt det. Det är fullt med tankar som ligger och väntar på att plockas fram. Lite arbetslust smyger fram. Det kan ju bli bättre! Det kan ju faktiskt utvecklas lite till! Det ska bli roligt att bli färdig!

Tyvärr måste jag börja om processen varje dag. Hjärnan som verkar stå still, lockelsen i distraktioner. Och så fokuset, jobbandet.

Även om det är svårt, och stundtals jättesvårt, att jobba utifrån sitt eget huvud är det ändå belönande. Jag hoppas att det ska gå att visa upp det jag har gjort en vacker dag, det skulle vara ytterligare en belöning.

Till dess får jag läsa om seriestrippen från ZenPencils jag fick idag, om att skapa sig en tillvaro utifrån sina värderingar och att tillfredsställa sitt inre.

Att skapa en god feedback-kultur

För några år sen gick jag en UGL-kurs, utveckling grupp och ledare. Kursen handlade mycket om gruppdynamik, om ledarskap och om personlig utveckling, men det jag minns bäst är all feedback vi fick och gav under veckan. Efter varje kursmoment hade vi en feedbackstund, i grupp och enskilt, där vi fick titta varandra i ögonen och berätta hur vi såg på varandra. Det var ovant och upplyftande.

Vid den tiden jobbade jag på ett litet företag, vi var bara fyra stycken. Två av de andra gick UGL i samma veva, och i säkert en vecka var vi mycket duktiga på att ge varandra feedback, direkt och rakt, sen gled vi över i vardagen och allt blev som förut.

För där, precis som på så många platser, var feedback alltför sällan förekommande. Särskilt den där direkta, strukturerade, raka, förbättringsfokuserade feedbacken som man utvecklas av. Ofta används feedback istället som en belöning, ”Du är jätteduktig”, eller möjligen som en maktmetod, ”Det här är undermåligt, det duger inte.” Medarbetarsamtal genomförs en gång om året och projektavslut passerar förbi utan den nödvändiga insamlingen av erfarenheter.

Först i skrivsammanhang har jag hittat en riktigt god feedback-kultur. När jag skulle börja min första skrivkurs, på Skrivarakademin i Stockholm, var jag livrädd. Hela kursen gick ut på att ge och få feedback på varandras texter. Att skriva skönlitterärt är att lämna ut sig själv, oavsett om du skriver om en fluga eller dina närmaste relationer. Tänk om jag inte dög? Tänk om jag skulle bli sågad?

Vår lärare jobbade hårt med att skapa en god feedback-kultur. Vi fick ramar kring vad vi skulle titta på – karaktär, gestaltning, dialog och så vidare. Vi lärde oss att fokusera på guldet, det som går att utveckla, det som kan leda till något riktigt bra. Vi lärde oss också att sitta tysta och bara ta in den feedback vi fick, utan att försvara eller förklara. Och ju längre kursen gick, desto roligare blev det, både att ge och och att få feedback. Att en hel grupp människor lusläser din text och berättar om alla sina tankar om den är tillfredsställande. Och oerhört utvecklande.

Det är inte alltid lätt, att få och ge feedback. Oftast är dina läsare bra på att slå ner på de där bristerna och svagheterna du egentligen var medveten om fanns där, men inte riktigt ville låtsas om. Ibland blir feedbacken för personlig, för fokuserad på dig som person istället för på det du har skrivit. Och ibland läser du texter som inte alls är särskilt bra, som du helst inte vill säga något om alls. Men det går alltid att falla tillbaka på strukturen – vad kan jag säga om karaktärerna, finns det något i gestaltningen att utveckla, i handlingen eller dialogerna?

Jag är övertygad att den här goda feedback-kulturen borde tas in i arbetslivet i högre grad, både internt och gentemot kunder. Några punkter för att få till det:

  • Börja med att skapa ett gott klimat kring feedback. Syftet ska vara att utveckla, inget annat.
  • Strukturera feedbacken – sätt upp ett antal frågor eller stödord att utgå från.
  • Ge och ta emot feedback ofta. Det avdramatiserar feedbacken, och det ger mer möjlighet att förändra det som behöver förändras i tid.
  • Låt alla berörda vara med i feedback-rundan. Det är inte bara chefer som ska ge omdömen, utan alla har värdefull input att ge.
  • Håll feedbacken opersonlig, fokusera på prestation.

Lycka till!

Så ska mitt företag växa (inuti)

En obligatorisk lästimme och kreativa idéer. Det är mina drastiska metoder för att få mig till den jag vill vara.

I åtta år har jag haft mitt företag och i snart två år har jag skrivit och frilansat på heltid. Men jag överväger tillvaron noga.

”Jag intervjuar mig själv. För det viktigaste för mig är att ägna mig åt rätt saker, de som överensstämmer med mina värderingar, mina önskningar och min livsstil, snarare än löneutveckling”, säger jag.

När jag började för åtta år sen var jag ”riktningslös”, som jag skulle kunna kalla det, och omsättningen har gått upp och ner (framförallt eftersom jag under den mesta tiden har varit anställd samtidigt). I dag är målsättningen att ta in fler uppdrag och skriva fler böcker till 2019 samtidigt som jag vill fortsätta att utvecklas, och för det har jag bland annat infört en form av veckoschema. Dessutom har jag infört en obligatorisk lästimme.

”Forskning har visat att läsning gör oss mer kreativa och empatiska. Eftersom jag är på en förändringsresa måste jag göra saker annorlunda, och för att hålla uppe lusten måste jag läsa.”

Skarpast är kraven på läsning för mig själv. Vilket är den enda gruppen i mitt företag.

”Jag är förgrundsperson. För det går inte att bygga en bra företagskultur i en enskild firma om inte den enskilda är med.”

Det här är en omskrivning av en artikel i Dagens Industri. Men jag önskade att fler företag läste mer. Träning är allmänt accepterat som ett värdefullt inslag på arbetsplatsen, men böcker, som vidgar din värld, och ökar både välmående, kreativitet och empatisk förmåga, finns inte med i samma samtal.

Jag skulle önska att det fanns företag som gav sina medarbetare tid för läsning, och då inte bara fackböcker, utan även skönlitteratur, och som tog in proffs som kunde rekommendera böcker till företaget (till exempel en bibliotekarie). Och jag tänker att det skulle kunna bli intressant variation i samtalen runt fikaborden. Ena dagen uppladdning inför Vasaloppet och nästa dag Glaskupan.

Som egenföretagare har jag som tur är förmånen att få lägga upp min tid på mitt eget sätt. Så jag kan välja att både träna och läsa regelbundet, vilket jag märker stärker mig på alla sätt.

Att börja om

Det är nog i mellandagarna det bästa med julen finns. Huset är fortfarande pyntat och fint. Det finns lite rester kvar från julbordet att njuta av. Men alla att-göra-punkter är avbockade, alla julmiddagar och julluncher och andra julupplevelser är avklarade. Det finns tid för pussel och böcker och utflykter.

Samtidigt som stressen lämnar kroppen (vilket nästan gör fysiskt ont) börjar jag kunna tänka framåt.

Strax före jul hittade jag nyårsintentioner jag satte upp för kanske tre eller fyra år sen. Jag skulle titta på att flytta från Stockholm, skriva mer, se om jag skulle engagera mig politiskt, äta vegetariskt oftare. Ha mer äventyr och facebooka mindre. Sen dess har jag flyttat ut till mitt lilla gullehus på landet, hjälper till med läxhjälp i Röda Korset, blivit heltidsvegetarian (fast fiskätande, så det är lite fusk) och gjort stora och små äventyr, nära och långt bort. Avinstallerat facebook från min telefon. Och skrivit, skrivit och skrivit.

Uppenbarligen fungerade det rätt bra med just de där nyårsintentionerna. Kanske för att jag skrev det som SMART:a mål, kanske för att de kändes roliga att genomföra och kanske för att de var i fas med mina inre önskningar.

Så vad önskar jag mig för framtiden? Vad är mina intentioner nu? Hur vill jag börja om 2017?

  • Ett av de allra viktigaste är att jag vill färdigställa mitt manus och skicka iväg det till förlag. Och jag vill ge det de allra bästa förutsättningarna det kan få, vilket kräver en del omarbetning och ett väldigt bra följebrev. Min mål är att få iväg det i slutet av januari till åtminstone två förlag.
  • Ett annat har med jobb att göra. Under hösten har jag utfört en del uppdrag. Jag har haft lite tur med hur jag har fått dem, men nu ska jag jobba mer aktivt med att hitta uppdrag. Det här är ett uppdrag för den tidiga delen av året, helt klart.
  • Jag vill utforska markerna omkring mig mera. Igår gjorde vi en liten utflykt till en av alla närliggande sjöar, så fin och så trevlig. Jag vill hitta fler smultronställen, platser för utflykter. Vinterns skidor och skridskor, sommarens paddling och cykel och bad. Och dela med mig av det till de som tar sig hit. Det här är naturligtvis ett pågående projekt, men en större eller mindre utflykt i veckan vore fint. Och med utflykt räknas också en promenad eller cykeltur bara precis här i krokarna.
  • Under december var vi av olika skäl väldigt begränsade i vad vi gjorde och vart vi tog vägen. Det har blivit mycket tid här i lilla huset. Jag behöver andra vyer också. Så under 2017 vill jag regelbundet åka härifrån. Till Stockholm och leva storstadsliv, eller till Rom och få lite Italien, eller kanske till Luleå och hälsa på vänner.

Jag lämnar det nog sådär just nu. Ser om jag kommer på lite fler nyårsintentioner allt eftersom, vad mer som känns viktigt att genomföra.

Och så önskar jag alla ett Mycket Gott Nytt År. Jag tror på 2017, jag tror att det kan komma att hända bra saker under det året.

Nyfiken på framtiden?

Gårdagens fina utflyktsplats. Strax efter såg vi vad vi tror var vargspår.

Historier som gömmer sig

Ibland snubblar man över inspiration som får det att bubbla. Ibland gömmer sig historierna, hur gärna man än skulle vilja hitta dem.

Ett vanligt tips i skrivande är att man ska gräva där man står, att utgå från det man känner till för att skapa sin berättelse. Upphovsman till termen är Sven Lindqvist, och ursprunget är att ”skapa ny kunskap om industrisamhällets framväxt och villkor, med fokus på arbetarnas egna minnen”.

Det är ett bra tips, vettigt på alla sätt och vis. Men när jag försöker tillämpa det på min egen bakgrund blir det helt blankt. Jag har jobbat i många år inom IT-branschen, med alla möjliga arbetsuppgifter och på flera olika arbetsplatser. Jag har varit projektledare och managementkonsult och kommunikatör. Jag har jobbat med vård och skolor och smarta hem och medlemsorganisationer och retail och gigantiska IT-jättar. Företag jag har jobbat på har startats upp och lagts ner och växt och krympt. Affärer har vunnits och förlorats. Det har helt enkelt hänt massa.

Men när jag försöker tänka ut en historia om branschen blir det tomt i mitt huvud. Jag ser folk som sitter i ett öppet kontorslandskap med linoleummatta och lysrör, ritar på whiteboards, kodar eller gör powerpoints. De flesta är män med chinos och rutiga skjortor och snaggat hår i åldern 25-54. Känslorna är vanligtvis hårt nedskruvade, om de inte bubblar upp i otrevligheter och elakheter. Allt tas på fullaste allvar, men gör väldigt sällan någon större skillnad för någon. Och det som skulle kunna göra skillnad, till exempel att försöka lista ut det bästa sättet att bygga en lösning genom att prata med de som ska använda den, prioriteras bort till förmån för mer kod. Ibland är miljön mer ”lekfull” med obekväma stolar, tv-spel och orangea mattor, men stämningen följer sällan med. Folk har naturligtvis privatliv någonstans, men det brukar vara ordentligt undangömt. Det är sterilt och inte särskilt inspirerande.

Så fort jag börjar tänka ut en historia så landar den alltid i att mina personer tar sig ifrån det här till ett annat liv någon annan stans. Eller så snurrar jag in mig i människor som tar upphandlingar på största allvar och gör jättejättemånga powerpointpresentationer under sena nätter innan de drar på sig sin nystrukna kanske enfärgade skjorta för att gå all in för att presentera sin presentation. Och blir helt uttråkad vid bara tanken. Eller så tänker jag att jag måste blanda in mord eller thrillerspår eller något sånt, och herregud vad trist.

Det finns ju förstås massa historier om människorna, om deras liv och upplevelser. Jag skulle gärna skriva om någon som kanske jobbar i den här miljön, som har vänner och kollegor som spelar roll för den. Men miljön i sig…

Samtidigt kan jag inte släppa att det måste finnas en historia gömd någonstans. Långt därinne måste det finnas något som skulle kunna reta min inspiration. Jag tänker inte ge mig förrän jag har fått rätt på den.

Det finns några fantastiska skildringar av just den här miljön. Till exempel Office Space, som också innehåller den bästa scenen med en skrivare som någonsin gjorts. Och serien Silicon Valley, en mycket rolig skildring av startup-världen i San Francisco. (Och jag måste också tipsa om den här artikeln om serien). Men det är inte mina historier.

Jag tänker inte ge mig. Någon liten novell ska det ändå bli en vacker dag.

Vad har jag missat?

Då och då ser jag över mitt liv och känner mig så fruktansvärt lyckligt lottat. Som just precis nu, när brasan knastrar och jag har en kaffekopp strax bredvid mig. Kanske blir det en vacker morgon så att jag kan ta en liten promenad, eller kanske jag tar en liten promenad i alla fall. Sen ska jag jobba och yoga och deklarera och bokföra och ikväll blir det träning. Och nästa vecka borde jag ha tid för mitt alldeles egna skrivande igen.

Och jag tänker att det här är ju så bra!

(Jag inser att jag låter som pappa. När han har det riktigt fint, till exempel när han är på sin segelbåt med bra vind och en kaffekopp i handen, så säger han ”Att man kan ha det så här” med en lycklig suck. Exakt varje gång.)

Men jag vet ju att de allra flesta väljer att inte ha det så här. Och en del skulle nog se det som ett otänkbart scenario.

Och det kan göra mig lite nervös. Vad är det jag missar? Vad är det jag inte har tänkt på?

En del uppenbara saker förstås. Jag har ju stigit av bostadskarusellen i Stockholm, och det skulle inte vara helt lätt att kliva på igen. Jag har tagit ett kliv bort från den karriär jag hade där i Stockholm. Jag kan jobba på distans, men det är ju inte allt som går att göra härifrån. Och inkomsten som egen är ju klart svajigare än som anställd. Vilket såklart påverkar pension och SGI och allt sånt.

Och jag bor ju långt från allt möjligt. Utbudet av kultur, affärer, restauranger, caféer och vad det än kan vara är ju begränsat.

Fast jag bor väldigt nära naturen. Skogen är i änden av min trädgård och sjön bara nedanför en backe. Och jag har en trädgård som jag får pyssla i efter hjärtats lust.

Och även om jag inte gör det precis som de flesta andra så tänker jag både framåt och på nuet. Jag tänker varken bli överraskad när pensionen kommer eller leva mitt liv för att det ska bli bra någon gång längre bort.

Det finns faktiskt bara en sak jag är orolig för, och det är att min sambo ska få bära alldeles för mycket av lasset. Så därför är jag alltid pigg på uppdrag jag kan göra från min lilla stuga eller i mitt närområde.

För det räcker ju inte med att jag är lycklig. Vi ska vara lyckliga båda två!

En bukett blommor, en dator och en kökssoffa

Min arbetsplats nu för tiden

Att gömmas

Häromdagen läste jag ett blogginlägg från Wall Street Journal – Why Women in Tech Might Consider Just Using Their Initials Online – skrivet av investeraren och serieentreprenören John Greathouse.

Poängen i blogginlägget är att det finns mycket fördomar bland riskkapitalister inom tech-branschen, framför allt mot kvinnor men också mot personer med annan etnisk bakgrund (än vit medelklass antar jag, det specificeras inte) vilket gör att idéer som kommer från dessa personer riskerar att gå förlorade.

Det är inte bra, tänker han, och tar sin inspiration från symfoniorkestrar som på 70-talet började med blinda provspelningar och att han själv helst inte känner till detaljer om författaren när han läser en bok.

Författarens lösning är att kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund borde dölja sin identitet online, genom att bara använda sina initialer och genom att inte ha bilder av sig själva tillgängliga på nätet.

Kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund ska dölja sina ansikten och namn eftersom fördomarna mot dem är så massiva att deras goda idéer kan gå förlorade.

Kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund ska dölja sina ansikten och namn.

Jag vet inte var jag ska börja.

Eller jag vet alldeles enormt mycket som jag vill säga.

För det första. Ja, vi har alla fördomar.

För det andra. Nej, det är inte den som utsätts för fördomar som ska gömma sig. Det är varje person som har fördomar (alltså alla) som har ansvar att göra sig medveten om sina fördomar och att försöka hantera dem.

För det tredje. Det är inte upp till andra att bestämma hur mycket av ditt ansikte och namn som ska synas i offentligheten. Punkt slut.

Och för det fjärde. Jag tror att han har fel i sitt grundantagande. Jag tror att det kommer att bli allt viktigare att företag visar att de faktiskt är diversifierade, i alla tänkbara aspekter. Enkönade grupper med likartad bakgrund känns ospännande och ovitala. (Särskilt om det bara är män, tycker jag, men det beror nog på mina egna fördomar.)

Nu ska det sägas att John Greathous faktiskt backade efter att ha fått massiv kritik för sin artikel. Jag hoppas att han följer upp den med en annan artikel om hur man som riskkapitalist kan hantera sina fördomar. Och kanske en till artikel om huruvida hans syn på världen ens är relevant längre.

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Det var fina dagar i Stockholm trots allt, och det kändes som att något saknades när måndagen startade. Efter en stund kom jag på vad det var – den där känslan av stress och intensitet i stan ger mig en känsla av meningsfullhet. Och den finns ju inte här.

Men det är en tom meningsfullhet, att vara fullbokad och efterfrågad varje sekund ger inte mycket tillbaka. Och jag jobbade mig trasig när jag sökte den meningsfullheten.

Den här veckan har ändå varit full av jobb. Jag ägnar mig åt underkonsulteri och skriver en rapport, och jag ska boka in en intervju för en artikel åt ett annat företag. Samtidigt som jag byter texter med skrivvänner.

Jag saknar min egen text dessutom, det är fortfarande en del större saker jag vill göra med den. Just nu blir det mest anteckningar, och lite småpill i texten, men snart ska jag ge mig utrymme att jobba mer fokuserat med texten.

Så arbetsuppgifter finns, i alla fall just nu. Men här äter jag frukost på trappan och lyssnar på vår lilla källa som porlar och på forsen nedanför backen. Och jag tar eftermiddagspromenad och tittar efter svamp i skogen. Klipper gräsmattan och räfsar löv. Och ikväll gjorde vi safari. Vi hoppades på älgar, men det blev rådjur och en groda. Och en nästan fullmåne.

Så här hemma finns tiden för upptäckter, för att andas och för att tänka. Precis det jag hoppades på.

2016-09-14-19-50-07

Livrädda (eller nyfikna) rådjur och onyfiken (eller livrädd) groda

2016-09-14-20-07-00

« Äldre inlägg

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑