Författare: Kerstin (sida 1 av 11)

Always unpopular

Horace Engdahl kommer ut med en ny bok nästa år, ”De obekymrade”. Den kommer att reta gallfeber på feminister säger han till SVT

Han berättar också  att  han upplever att samtiden har blivit alltmer intolerant, mot honom personligen och i samhället i stort. Men han tänker på markisen av Queensberrys definition av en gentleman: Always unpopular. Jag gissar att han finner tröst i det, men det framgår inte av artikeln. 

Jag var i alla fall tvungen att kolla upp markisen av Queensberry. Det finns flera stycken, och jag hittar inte vem definitionen kommer ifrån, men jag tror att det var den nionde markisen, John Douglas. Han var i alla fall inte populär. 

Det är lätt att tycka att hans inpopularitet beror på honom själv. Han får lite skylla sig själv helt enkelt. 

Hans fru lyckas på 1880-talet få igenom en skilsmässa, eftersom han är så otrogen. Han gifter om sig, men det äktenskapet annulleras efter ett år. 

Han blir osams med sin familj eftersom han säljer familjesätet. 

Han blir osams med sin äldste son, eftersom sonen får en plats i House of Lords, men inte han. 

Hans tredje son är lord Alfred ”Bosie” Douglas. Bosie blir nära vän och älskare till Oscar Wilde. John Douglas blir rasande över relationen, och lyckas till slut få Oscar Wilde fullkomligt utblottad samt dömd till två års straffarbete för gross indecency, ungefär grov oanständighet. Oscar Wilde dör utblottad och ensam i Paris till följd av detta. 

Ett år tidigare har John Douglas dött i sviterna efter en stroke, med sin mentala hälsa skadad av syfilis. 

Som sagt   vet       jag inte om det är just den markisen som sade att en gentleman är always inpopular. Och jag vet inte om Horace tycker att det är bra att vara en gentleman. Men jag skulle säga att det inte är ett hederstecken att vara ständigt inpopulär. Och att det ibland är självförvållat och undvikbart. 

Nobelpriset som försvann

Det är en nästan övertydlig symbolik att tingsrättens dom mot Arnault kom just den här veckan. Veckan då ett författarskap borde ha hyllats föll istället en, vad det verkar, välgrundad och välförtjänt dom. Och Akademien får väl ha ett vanligt torsdagssammanträde idag och sitta och titta på de stolar som nu står tomma istället för att gå ut och möta en glad och uppspelt presskår. 

Varje sensommar börjar jag längta efter första veckan i oktober. En hel vecka som fokuserar på vetenskapliga framsteg, litteratur och fred, vem blir inte lycklig av det?

Medicinpriset känns så angeläget. Mer kunskap om kroppen, bättre behandlingar, större möjligheter att hjälpa människor. Kemipriset brukar vara svårast att förstå. Fysikpriset är ofta svindlande. Eller bara så himla smart. Uppfinning eller upptäckt, vilket som imponerar. Fredspriset som på sistone varit rätt utspejsat, men ändå väcker tankar. 

Och så litteraturpriset. Veckans höjdpunkt. Ibland har det varit favoritförfattare, som när Alice Munro fick det och min dåvarande (mycket saknade) bokklubb drack bubbel. Ibland någon för mig tidigare okänd, som Mo Yan. Ibland oväntad, som Bob Dylan. Och ibland bara stabilt bra, som Kazuo Ishiguro.

Varje år är jag rädd för att Haruki Murakami ska få det. Jag tycker att han har haft alldeles för många psykiskt sköra romantiska intressen som gråter eller blir galen efter att huvudpersonen haft sex med dem. Men jag har inte läst alla hans böcker, så jag kanske dömer orättvist. 

Men i år.

Det var naturligtvis bra att de ställde in priset, att de sparar det till nästa år. Den sönderfallande, käbblande, rumphuggna Akademi vi har just nu hade inte kunnat utnämna någon med trovärdighet. 

Men jag saknar litteraturpriset. Jag saknar att bli glad eller besviken eller förvånad den första torsdagen i oktober. Jag älskar den där stunden när dörren öppnas och ständiga sekreteraren kommer ut och stämningen verkar vara helt fnissigt förväntansfull. Och så det högtidliga tillkännagivandet. Film från förlaget som skålar i champagne. Intervju med en överväldigad författare, om de går att få tag på. (Finast i den kategorin är intervjun med Tomas Tranströmer och hans fru Margareta. Tråkigaste naturligtvis Bob Dylan som bara höll sig undan.)

Nästa år måste det bli ett litteraturpris. De får bara helt enkelt lösa det här nu. Avgå de som borde (det ställer förstås krav på självinsikt och självkritik, det är ju alltid svårt). Välj in nya ledamöter, förslagsvis från andra kretsar än de nuvarande. Och sätt igång och jobba. 

Att testa en bok

Min bekanting Alfred Ruth har precis gett ut sin debutroman Fermis filter. Jag har sett på Facebook att boken varit på gång, och varit nyfiken både på ämnet och hur den är, sådär som man är när någon man känner ska ge ut en bok. 

Den stora snackisen med boken har dock inte varit innehållet utan det unika med skrivprocessen, som i en stor intervju i DN. Alfred Ruth har, som de flesta andra författare, tagit in testläsare när han skrev sin debutroman . Men där andra nöjer sig med några stycken har han låtit 500 personer läsa olika versioner och utkast av hans boken.

Läsarna har delats in i grupper och fått testa olika händelseutvecklingar,  inledningar och slut. Han har också kunnat undersöka läsarnas läsmönster eftersom de alla har läst boken elektroniskt.  

Den kallas för världens första betatestade roman men jag blir inte riktigt på det klara med vad det nya är. Att ha ett stort antal testläsare har ju gjorts förut, till exempel de författare som har publicerat sina böcker på nätet, för att utifrån respons skapa den slutgiltiga versionen. E.L. James la först ut sina 50 nyanser på en fanfic-sida för Twilightvärlden. Hugh Howeys Silo-serie byggdes ut efter interaktion med läsare. Att prova sig fram med olika händelseutvecklingar, inledningar och slut tror jag också att de flesta författare gör. 

Möjligen har Alfred Ruth haft en mer systematiskt syn på läsarinteraktionen än vad jag misstänker att till exempel E.L. James hade. Han använder också en vokabulär som kommer från dataspel och digital utveckling snarare än från litteraturens värld. Han har haft betatestare och genomfört A/B-tester. Han studerat läsmönster genom datainsamling. 

Vilka metoder man använder i sitt skrivande måste naturligtvis vara upp till en själv. Jag tror i och för sig att de flesta författare som vänder sig till den svenska marknaden blir lite nervösa vid tanken på att ”slösa bort” 500 stycken potentiella läsare innan boken ens kommit ut, men litar man på att få en stor läsekrets så spelar ju inte det någon roll utan kan tvärtom bygga upp ett intresse.

Men det som intresserar mig allra mest med artikeln är rädslan Alfred Ruth uttrycker kring att stå ensam bakom sin roman. Han frågar sig bland annat hur man kan veta att boken blir så bra som möjligt om man bara låter några få läsa den innan den är klar.

Det är nog en fråga de flesta som skriver brottas med. Hur kan man egentligen veta? Är det jag skriver om rätt sak att skriva om? Skriver jag om mitt ämne och mina personer på rätt sätt? Är varje scen så fulländad som den kan vara? 

Det jag personligen landar i är att jag i första hand måste hitta den bekräftelsen inifrån. Det är bara jag som verkligen vet vilken värld jag vill bygga upp, vilka som ska befolka den och vad jag vill säga med det. Vart jag vill leda mina läsare.

Just nu är jag i väldigt stort behov att få sjunka ner i mitt världsbyggande helt på egen hand. Jag vill inte ledas på villospår av andras åsikter. Jag behöver ha ett fastare grepp om vad jag skriver innan jag släpper in någon annan.

Och för mig är det en lyx. Jag blir sporrad snarare än rädd av att gräva djupt i mig själv när jag skriver. Vad är det jag egentligen vill säga? Vad vill jag mejsla fram med mina ord? Än så länge är det ingen testläsare i världen som kan svara på det, jag måste utforska det själv. 

Men jag ser också fram emot att så småningom få andras ögon på min text. Och vem vet, kanske jag skickar ut olika versioner för att testa vilka reaktioner det väcker. Även om jag mycket troligt kommer att jobba i en påtagligt mycket mindre skala. 

Och jag ska se till att läsa Alfreds bok, jag är nyfiken både på ämnet och slutresultatet! 

Läs gärna Alfreds blogg där han berättar mer om varför han betatestade sin roman. 

Höst och uppstart

Varje år vid den här tiden kommer jag på hur fantastisk den tidiga hösten är. Naturen må förbereda sig för vila, men tillvaron startar om.

I år är det verkligen så. Min föräldralediga tid avrundades med en lång ledighet för hela familjen. Men nu har jag lämnat över föräldrajobbet till min sambo och drar igång med mitt egna. Jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta ta uppdrag i min enskilda firma.

Därför har jag skapat ett arbetsrum i vårt lilla hus. Det har kanske inte världens bekvämaste arbetsstol, eller arbetsbord för den delen, men jag har målat det i en av mina favoritfärger och tagit dit böcker och tidningar jag vill ha nära. När jag sätter mig där känner jag mig ifred. Det är ett rum för mig, för jobb.

Ett smakprov från mitt lilla arbetsrum

I mitt arbetsrum har jag också böcker som betyder något för mig, bland annat böcker från mina skrivvänner. En del är fortfarande på avvägar runt om i huset, men de ska vandra upp dit.

Betydelsefulla böcker. Och närbild på en trasig och färgkladdad bänk.

Jag har också börjat en ny skrivkurs, Skriv MER! på Skeppsholmens folkhögskola. Jag vet hur värdefullt det kan vara att ha deadlines och andras ögon. Och att få reflektera över min egen text genom att reflektera över andras texter. Vi har redan hunnit med första träffen, där vi bland annat fick besöka Författarförbundet.

Meddelande från Författarförbundet

Fullt av nystarter helt enkelt. Och vad passar bättre än att dra igång bloggen lite mer igen då? Inget, naturligtvis.

Saker jag vill skriva om på bloggen:

  • Berätta om mina vänners böcker. Jag är ohyggligt stolt över alla, och ser fram emot att berätta mer!
  • Skriva om min skrivprocess. Just nu är jag inne i två projekt, en omskrivning och en nyskrivning, och jag har så mycket funderingar om båda
  • Skriva om kultur som har påverkat mig. Jag har börjat inse att det finns scener från böcker, filmer och serier som lever starkt i mig. Ibland är det rena knasigheter och ibland är det sånt som har hjälpt mig genom livet. Jag vill berätta mer om det.
  • Berätta lite om Simon då och då, han är ju ändå mitt hjärtas ljus. Och om att bo på landet, att ha en otrogen katt, en föräldraledig sambo, att ha förmånen att vara med i ett andelsjordbruk och ha en fin trädgård vi har lite ambitioner för.
  • Möjligen lite dagsaktuella frågor, eftersom jag inte kan låta bli att bli inspirerad av vad som händer runt om i världen. Och jag börjar få en lust att berätta mer om vad jag har ser.

Men vi får se var det hamnar. Just nu är jag mest glad över att vara igång!

Glad över att ta fart

Att ha skrivsammanhang

Skrivande är ensamt.

Det går inte att komma ifrån. Du måste sitta vid din dator eller anteckningsbok eller skrivmaskin eller vad du nu väljer att använda och få de där orden från ditt huvud ut i världen. Till och med de som skriver tillsammans verkar sitta rätt mycket på egen kammare.

Det är ensamt också eftersom världen du bygger fram befolkas av dig och dina fantasier. Det spelar ingen större roll om du skriver fiktivt eller verklighetsbaserat, den värld du skriver finns bara i ditt huvud. Det blir mycket umgänge med dig själv.

Den här ensamheten var jag beredd på när jag började skriva. Det går inte att missa. Och skulle man inte märka det själv så får man det berättat på skrivkurser, i skrivböcker, av familj, vänner och grannar. Det är ensamt att skriva.

Det jag däremot inte var beredd på var att jag skulle få en helt fantastisk gemenskap med andra i just skrivandet. Och jag har haft turen att hitta flera andra skrivande människor att dela tankar om text, om innehåll, om skrivande, om processen, om utgivning, om läsande, om allt det där som är skrivande med.

Förrförra helgen fick jag frossa i just det. Mina vänner Nina och Maria, som jag lärde känna under mitt år på Textlabbet på Bona folkhögskola, kom och hälsade på i mitt lilla hus för vår tredje författarhelg. Vi skriver kanske inte så många ord när vi ses, men vi bollar idéer, diskuterade textdetaljer, upplägg, innehåll. Och så fotograferade Maria Nina, eftersom Nina behövde ett författarporträtt inför sin romandebut i höst!

Jag kom ifrån helgen med en katalysator att kicka igång mitt romanprojekt med, ett släktträd, ett flertal frågor till mina karaktärer och väldigt mycket skrivlust.

Och en glädje över att återigen påminnas om att även om mycket av skrivandet är ensamt finns det nästan inget som slår en fin skrivgemenskap.

Författarporträttrering

Skaparstund

Lite efter mors dag

Nu har jag fått fira min allra första mors dag som mor. För ett år sen fanns han där i min mage och på sitt sätt kan man väl säga att jag var mamma redan då. Och jag väntade och längtade och vågade inte ta ut något i förskott för tänk om all min längtan och väntan och mina förhoppningar på något sätt skulle förstöra allting. Men de gjorde inte det.

Och i år fick jag en liten syrenbukett och ett skrynklat kort, kärleksfullt uppblött i hörnet. Och så mycket pussar att jag blir lite uppblött i hörnen jag med. Ännu lite mer uppblött i hörnen blir jag när jag tittar på min sovande lilla pojke som ligger så tryggt bredvid mig.

Tidigare har mors dag varit en dag jag har vänt mig bort ifrån. Andats in när de första reklamerna kommit och andats ut måndagen efter. Jag har ringt mamma, nästan varje år, om jag inte verkligen har lyckats förtränga hela grejen. Och skickat en tacksam tanke till de som inkluderar också ”de som inte velat eller kunnat bli mammor” när de pratar om mors dag.

För min upplevelse är att man måste förhålla sig till modersrollen som kvinna, oavsett om man har barn eller inte, oavsett om man vill ha barn eller inte. Och har man en barnlängtan, en önskan att en dag vara den där personen som bebisen borrar in sig mot och inte vill släppa, då är det väldigt mycket att förhålla sig till.

Och då blir mors dag en ganska komplicerad dag.

Då ringer man sin mamma och säger grattis, och längtar till när morsdagsreklamenen byts ut mot bikinireklam eller nåt annat lika ointressant.

Men i år har jag inte behövt vända mig bort från den här dagen. I år har min värld blivit lite uppblött i kanten, lite ny och lite annan. Och jag tänker:

Tack för att jag får vara din mamma, Simon

Att längta efter skriv

Det har gått sex månader och en vecka sen den där tisdagen i september då vår lilla pojke skrek sitt allra första skrik.

Och sex och en halv månad sen förlaget till slut tackade nej till mitt manus efter två vändor med det.

Och lite mer än sju månader sen jag egentligen tänkte text, tänkte skriv.

Långa stunder har jag mest bara varit. Särskilt i höstas, då jag och Simon var som en liten enhet, soffan var vår värld och tiden flöt iväg.

Men jag har också tänkt. Av och till, mer eller mindre.

Mest har jag tänkt på vår lille pojke. Det finns en miljard saker att fundera på när man har ett liten barn har jag fått lära mig. Allt det där centrala, mat och sömn och bajs och kläder och värme och närhet och tårar och skratt kan uppta ens hjärna alldeles oerhört mycket.

Jag har tänkt på det där jag fick gå igenom innan han kom in i världen. Allt som var svårare än jag länge har accepterat, allt som fick mig att bli så rädd.

Och ibland tänker jag på att skriva. Mer och mer tänker jag på att skriva. På mitt manus, på vad jag vill göra med det. Det finns något i det, det känner jag och det tyckte förlaget, även om de till slut valde bort det. Nu bubblar idéerna. Det finns mycket att utveckla och fler förlag.

Andra idéer börjar vakna till liv också. Tankar som väcktes under den där tiden innan vår pojke kom. Under tiden som har gått sedan. Tankar som jag tror kan innehålla något.

Tankarna har jag.

Nu måste jag bara hitta tillbaka till vanan. Att när han sover sätta sig vid datorn, fästa ner orden. Jag vet att det redan är många ord som har flugit iväg från mig under den här tiden. Det har säkert varit nyttigt, tankarna har fått gro utan stress. Men ändå.

Nu längtar jag efter skrivet.

Vad livet har varit fyllt av. Min pojke.

Katten dyker upp lite överalltt. Vill vara nära.

Och vintern. Överallt har vintern varit. Vi har njutit så mycket vi kunnat. Men nu längtar jag efter våren också. 

Att lära känna Simon

Strax före tolv en gråmulen och färgsprakande höstförmiddag kom han. Och skrek det minsta och största skrik jag någonsin hört. Jag grät, en gråt jag aldrig upplevt förut, en gråt som kom någonstans djupt inifrån mig, ett svar på det minsta och största skriket jag någonsin har hört.

Han seglade förbi mig där jag låg på operationsbordet, insvept i filtar. Jag var uppkopplad med slangar och nålar och mätare, min kropp var nedstängd från diafragman och neråt, hela min buk var uppskuren och femton personer jobbade runt omkring mig och Simon. Men just då fanns bara en gråt och ett skrik. Och tiden fungerade inte som tid brukar fungera, den var oändligt långsam och ofattbart snabb. Jag ville resa mig, jag ville se honom, men jag kunde bara vänta. Hela jag var vänd åt de små ljuden bakom mig, därborta där han låg.

Jag fick honom i famnen, mitt lilla lilla barn. Han hade svart hår och ett litet, hopskrynklat ansikte. Jag grät igen, höll honom nära, pussade hans lilla ansikte. Var tvungen att släppa honom när kväljningar sköljde igenom mig, men de gav mig något genom någon av alla slangar och illamåendet försvann. Sen släppte jag honom inte igen. Den lilla vagnen som följt med ner till operationssalen fick åka tom upp igen, Simon var i min famn.

Nu har Simon funnits i vårt liv i två månader. På riktigt funnits i vårt liv, för hur påtaglig han än var där i magen gick det inte att föreställa sig vem han var, inte börja lära känna honom. Jag minns hur vi gick runt och undrade hur han skulle se ut, vem han skulle vara, hur det skulle bli.

Vi undrar fortfarande hur han kommer att se ut, vem han kommer att bli och hur det kommer att vara, sen, när han är större. Vi har fortfarande så mycket att lära känna, både Simon och vi. Men nu finns han, han ser ut och är. Han är vacker, han är ofta allvarlig men spricker upp i de största leenden, han är lugn nästan jämt. Han har det finaste lilla skriket, han älskar att äta och han sover gärna. Allra helst nära mig eller sin pappa. Han är liten, men så mycket större än när han kom. Han tycker om sina kusiner, han ler och de ler tillbaka, klappar hans mjuka kinder och sitter så fint med honom i knät.

Just nu ligger han i bärsjal i min famn. Han har sovit så gott, men nu gnyr han, mal med käkarna. Kanske kommer han att somna om, kanske är det dags att vara med en stund, att utforska en liten bit av världen.

För bara två månader sen satt vi ihop, Simon och jag. Det där skriket, det största och minsta skriket, då delades vi upp. Men det var också då vi på riktigt fick börja lära känna honom, vår son, vår Simon.

Där låg han, min lilla, alldeles nära

Bara korta stunder öppnade han ögonen

Hans greppade som om han aldrig ville släppa

Till slut kom vi hem, fick börja se honom på vår egen plats på jorden

Nu tittar han, stirrar, utforskar. Han har hittat sina händer också, smaskar och smakar

Stillhet och frid

Det går fortfarande att sitta en stund på kökstrappan och småprata med vår grannkatt. Solen värmer ännu, men den är allt blekare, luften allt kallare. Träden gulnar och daggen glittrar i gräset.

Jag städar i trädgården, komposterar plantor och plockar undan krukor. Vinterns uppvärmning är snart färdigstaplad, den sista rosmarinen ska snart skördas och torkas och squasherna börjar oftare ruttna halvvägs än växa till de monster vi har haft tidigare i sommar.

Jag tar mina promenader ner till sjön, andas ut. Det går allt långsammare, men jag fortsätter.

Många har sagt till mig att slutet av graviditeten, det är då det blir jobbigt på riktigt. Men just nu njuter jag som jag inte har kunnat njuta tidigare. Början var illamående och trötthet och en ständig oro för om jag skulle gå igenom de där första tre månaderna, om vår lilla skrutt skulle stanna kvar hos oss. Vad ultraljud och prover skulle visa. Om hjärtat och lungorna och hjärnan och alla de andra små organen skulle växa som det var tänkt. Och sen kom tankarna på världen. Är det rätt att föda ett barn till en värld där så mycket problem hägrar. Där vi inte vet ens hur klimatet kommer att vara när han är tjugo eller femtio, där vi inte vet vad det är för värld han ska leva i. Fortfarande vaknar jag ibland på nätterna och undrar hur det ska gå, om allt är bra med honom, om vi ska klara att bli föräldrar.

Men nu de mesta tankarna har stillnat. Den mesta tiden är det fridfullt. Det har blivit sant för mig att vi inte vet vad som kommer att hända sen, att det som finns är det som finns här och nu. Och här och nu finns en liten person som vi snart snart snart kommer att få träffa.

Jag vill jobba för framtiden. Jag vill att den där världen om tjugo år eller femtio år ska vara en god värld, en hel värld.

Men just nu låter jag mig vara i stunden. Jag låter mig äntligen njuta lite av att vara gravid, av det fantastiska att jag får känna ett liv i mig, att få hålla det i trygghet i några dagar till.

Graviditetsgnäll

För några år sen var två kvinnor i min närhet gravida samtidigt. Den ena är rätt kort, och hennes mage hade ju självklart inte så många andra ställen att ta vägen än rakt ut. Den andra är däremot rätt lång, och hade helt enkelt mer plats för mage. Nån gång kommenterade jag det, något om att det måste vara skönt att hennes mage inte blev så stor, för det verkade vara rätt jobbigt. Hon tog illa vid sig, undrade om jag tyckte att hennes mage var för liten och det blev rätt spänt. Långt senare berättade hon att det var lite trassel med bebisens tillväxt, så det var ett känsligt område jag trampat in i.

Det lärde mig att vara lite mer försiktig med att kommentera storleken på gravidas magar. (En annan gång lyckades jag gratulera en icke-gravid till graviditeten, efter det säger jag absolut ingenting till personer jag misstänker är gravida förrän de har bekräftat det själva. En av mina mest genanta stunder någonsin.)

I alla fall, nu som gravid kan jag ännu mer stryka under att man INTE ska kommentera storleken på magar. Sen det började synas har jag fått många omdömen om min mage, både att den ser stor ut och att den ser liten ut. Inget av det känns särskilt bra. Jag har funderat en del på varför.

För det första: Har du inte någon sorts superblick så vet du faktiskt inte om den där magen under kläderna är stor eller liten. Det går inte att avgöra med ett ögonkast. En liten indikation är att barnmorskor använder måttband för att se hur magen växer och att de jämför magen med sig själv.

För det andra: Kroppsbyggnad påverkar som sagt. En lång överkropp har mer gravidmageplats än en kort överkropp. Tillväxten i magen är densamma för det.

För det tredje: Det kan finnas andra kroppsliga skäl till att magen ser ut som den gör som du kanske inte har särskilt stor lust att diskutera i alla sammanhang, även om det inte är någon fara för bebisen. Du skulle till exempel kunna ha ett myom som under en stor del av graviditeten var större än själva fostret (så att det nästan blev tvillingmagestorlek på magen) och som sen tvingar barnet att ligga i tvärställning högt upp i magen istället för att lägga sig tillrätta med huvudet neråt som alla normala barn. Då kanske din mage pressas ut åt sidorna på ett sätt som annars är vanligt hos omföderskor snarare än förstagångsgravida, vilket kan få magen att se större ut.

För det fjärde: Det kan också vara mer allvarligt problem, till exempel en påverkad tillväxt. Det är kanske inte heller något man vill prata med varenda kotte om.

För det femte: Även om du skulle upptäcka en onormal storlek på magen så har mamman och vården mycket troligt redan koll på det. Du kommer inte att vara den som först upptäcker tvillingarna eller att det beräknade förlossningsdatumet är fel eller att något annat är på tok. Det är redan identifierat. Så länge mamman har gått på sina kontroller förstås, men det är ju upp till henne. Och återigen, det kanske inte är något mamman vill prata med just dig om.

Och för det sjätte: Bara för att någon är gravid betyder inte det att hennes kropp blir till ett allmänt diskussionsämne.

Men ser man en gravidmage så kan det vara svårt att inte kommentera. Här kommer förslag på vad man kan säga istället:

Vilken fin mage!

Man kan brodera ut det till:

Oj, vilken fin mage!

Det räcker alldeles utmärkt så. För gravidmagar ÄR fina. Stora som små.

Gravidmagen är iklädd ett noppigt linne av okänt märke. Byxorna är från Hennes mammakollektion, och har tappat det mesta av resåren redan.

 

Äldre inlägg

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑