Författare: Kerstin (sida 1 av 11)

Författare och debatt

Jag var väldigt förväntansfull inför tillkännagivandet. Äntligen Nobelpris igen! Äntligen glada förlag och möjligtvis glada författare (även om det verkligen inte är något givet när det gäller just litteraturpriset). Äntligen ett litteraturfokus! Kanske debatt!

Och debatt fick jag ju, kring att priset gick till Peter Handke. Omfattande och pågående, med fördömanden och försvar, beskyllningar och förklaringar kring Handkes åsikter, uttalanden och handlingar. Jag läser Johannes Anyuru, Jasenko Selimovic och America Vera-Zavala och upprörs över att Handke fick Nobelpriset. Sen läser jag Mats Malm, Eric M Runesson och Steve Sem-Sandberg och tänker att det är viktigt att litteratur måste bedömas som litteratur. Men han skrev ju inte bara litteratur, han tog ju också aktiv del i samhällsdebatten.

Och det är en aspekt av diskussionen som jag har saknar; just frågan om författarens roll i samhällsdebatten. En författare är ju, till skillnad från en journalist eller en forskare, fri att vara subjektiv, fri att välja sina perspektiv, fri att vända och vrida på frågor på sitt eget sätt.

Jag tror personligen att det kan vara värdefullt med sådana röster. Perspektiv kan skiftas, sanningar kan ifrågasättas, det överenskomna narrativet kan brytas. Det enkla kan få bli mer komplext.

Samtidigt finns det flera risker. En författare kan komma att vrida och vända bort sig så långt att den blir missförstådd, eller så att den bygger upp sin alldeles egna sanning som inte har mycket med verkligheten att göra, eller skapar en sådan förståelse för förövarens perspektiv att den tappar bort offren. Den kan ha grumliga intentioner, obehagliga åsikter eller felaktiga utgångspunkter.

Det jag ändå tror att författaren kan tillföra är en öppning av perspektiven. Just en möjlighet att titta på händelser och skeden på nya sätt, med nya samband och utifrån nya frågeställningar. Och jag tror att det är viktigt. Svaren kan fortfarande komma att bli desamma, men frågor ska kunna ställas och samtal ska kunna föras.

Efter vad jag har kunna läsa mig till lyckades inte Peter Handke att öppna det samtal han verkar ha önskat öppna, varken när hans texter kom eller nu. Om hans intention var en fredsinvit, som Maria Magnusson skriver på svt, har hon ju helt rätt i att det har missuppfattats. Om han ville förespråka folkmord och blodsutgjutelse, som Carsten Jensen skriver i DN, vet jag inte om han lyckats så bra med det heller.

Nu närmar det sig

Förra året var jag nedstämd. 2018 års Nobelpris i litteratur sköts upp. Bästa dagen på årets bästa vecka* var sorgligt tom. Börshussalens dörr förblev stängd. Akademien verkade nästintill dödsdömd. Priset för evigt nedsolkat.

Men nu är det dags igen! Bästa veckan har inletts! Vi har redan fått fundera på hur celler hanterar skillnader i syrenivåer och på exoplaneter. Imorgon blir det kemi (det priset är alltid mest svårgreppbart).

Och sen är det torsdag! Dörrarna i börshuset kommer att slås upp! Mats Malm kommer att kliva ut! Och tillkännage inte en, utan två pristagare!

Det kommer att finnas oändligt mycket att diskutera kring valen. Och kring prisets status. Och kring hur pristagarna själva ställer sig till att vara pristagare.

Vi kan se fram emot de vanliga reportagen om intressanta författarskap och bilderna från förlag som skålar i champagne, men den här gången i dubbel uppsättning. Om det inte råkar vara samma förlag som har båda författarna förstås, vilket kommer vara värt en extra-artikel bara det.

Sen kommer det dessutom att komma härliga analyser av varför just de här författarna valdes ut, vad det säger om priset och om gruppen som valde ut priset. Vad är symboliken i att välja just de här. Och så kommer det att komma genomgångar av hur utländsk media har rapporterat om priset. Och troligen ytterligare några sammanfattningar av Akademiens kris, även om dessa förstås redan har börjat komma.

Om jag skulle spekulera då?

Jag tycker att det vore roligt om de hade valt två kvinnor, men jag tror nog inte det. Däremot kommer definitivt en av pristagarna att vara kvinna, något annat kan jag inte tänka mig.

Minst en kommer att ha ett ursprung annat än Europa/Nordamerika.

Någon av dem kommer att skriva annat än skönlitteratur. Det allra allra mest oväntade vore om någon av dem vore en barnboksförfattare, men det är så osannolikt att jag inte ens kan tänka mig det egentligen. Och jag vet inte riktigt vem som skulle vara tillräckligt unik och nyskapande för att komma på fråga.

Jag tror att någon av dem kommer att vara välkänd och någon av dem kommer att vara relativt okänd. Jag tror inte att Haruki Murakami kommer att få priset, och jag tror inte heller på Margaret Atwood.

Åh, det ska bli så spännande! Bara två dagar kvar!

*Jag älskar veckan då Nobelprisen tillkännages. Forskning och vetenskapliga framsteg hyllas, pristagarna är alltid så rödkindat glada och överraskade, man lär sig alltid något nytt. Och torsdagen är ju kronan!

Boktips – Vi möts på museet

Vi möts på museet av Anne Youngson är den vackraste bok jag har läst på länge. Stillsam, reflekterande och varsam, där egentligen oerhört dramatiska skeenden skildras med en mjukhet och värme.

När engelska Tina Hopgood skriver ett brev till en man hon aldrig mött, förväntar hon sig inte att få svar. När Anders Larsen, en ensam museiintendent i Danmark svarar, förväntar han sig inte heller att få höra något tillbaka.

Båda söker efter något nytt i livet men kan inte sätta fingret på vad. Anders har nyligen förlorat sin fru och tappat tron på framtiden. Tina känner sig instängd i ett äktenskap där gnistan sedan länge är försvunnen. Trevande börjar de brevväxla och delar med sig av glädjeämnen, oro och tankar om livet i största allmänhet. Snart spirar en oväntad och allt starkare vänskap mellan dem. Men en dag upphör breven från Tina att komma och Anders tappar nästan fotfästet.

Sekwa förlag

Anders och Tina är till ytan ordinära människor. Tina driver ett jordbruk i East Anglia tillsammans med sin man och Anders arbetar som museiintendent i Silkeborg mitt i Danmark. De har levt introverta liv, kanske inte av önskan så mycket som nödvändighet.

I brevväxlingen blir de äntligen sedda och förstådda. Deras livs alla kamper och draman får mottagare i den andra, en vänlig och icke-dömande publik som ger utrymme för förståelse och acceptans.

Men även om det finns acceptans av hur livet och människor är, finns det också en förändring, en utveckling. De hjälper varandra att röra sig framåt.

Det kändes tomt när boken var slut. Jag ville vara kvar i deras välvilliga samtal, omsorg, värme och reflektioner. Men en bok tar ju ofrånkomligen slut, hur gärna man än vill att den ska fortsätta, så jag får ta med mig det välvilliga samtalet in i mitt liv.

Tips: leta efter boken i din lokala bokhandel eller bibliotek.

Glesbygd och isolation

Jag har äntligen börjat läsa mycket igen, delvis tack vare Storytel. (Jag har också besökt några helt fantastiska bokhandlar, men det återkommer jag till.) Min favoritaspekt av Storytel är snabbheten. Du får ett tips, du håller tummarna för att den finns, du läser eller lyssnar.

Så var det nu. Jag fick ett tips om Staden av Camilla Sten. Beskrivningen lockade, det skulle vara hög spänning, nagelbitande. Jag började läsa. Och sen blev jag irriterad och var tvungen att läsa klart den för att se om min irritation skulle hålla i sig. Det gjorde den.

Det finns risk för att spoilers dyker upp, men jag ska försöka låta bli. Det som störde mig med den har inte så mycket med upplösningen att göra.

Boken är en rysare skriven av den unga författaren Camilla Sten.
Handlingen i korthet: För sextio år sedan försvann gruvsamhället Silvertjärns alla niohundra invånare utan ett spår. Alice har alltid varit fascinerad av platsen, eftersom hennes mormor växte upp där men flyttade därifrån innan alla försvann. Nu ska Alice göra en dokumentärfilm och åker dit med sitt lilla team för att reka i fem dagar. Hemska saker händer. Sanningar uppdagas. Parallellt med nutidshandlingen får vi också följa Alice mormors mor under de månader som leder fram till försvinnande, mord och övergivna barn.

Det finns absolut spänning i boken. Den är hyfsat välskriven och hänger ihop bra. Karaktärerna är tillräckligt trovärdiga. Sen bygger den förstås på klichéartade bilder av psykisk ohälsa och religiösa sekter, men det lämnar jag därhän.

För mig överskuggas allt av författarens skeva bild av glesbygd, okunskap om historia och hennes kallsinnighet inför människoliv.

Staden beskrivs som mycket liten och mycket isolerad. Den har ”bara” 900 invånare, en skola med minst fyra klassrum, stadshus, kyrka, järnvägsstation och bilväg. Det beskrivs att invånarna är tvungna att åka tåg för att komma till ”civilisationen”. Att en stad med niohundra invånare, omfattande samhällsservice och en uppbyggd infrastruktur ÄR civilisation verkar författaren inte förstå.

Man ska också tro på att ingen ordentlig utredning om försvinnandet gjordes. Det nämns en utredning, polisen har pratat med anhöriga och kollat i skogen runt staden, inte kunnat förstå vad som hände, slängt fram några teorier, ryckt på axlarna och sagt att det är oförklarligt. Niohundra personer försvann utan att någon pratade om det sen förutom huvudpersonens mormor.

I verkligheten skulle ett försvinnande av den här digniteten varit ett nationellt trauma. Det hade gjorts omfattande utredningar, varje millimeter av staden och dess omgivningar hade genomsökts. Det skulle finnas hyllmeter av rapporter. Man hade samlat in journaler, telegram, järnvägsrapporter, brev, foton.

De försvunna människorna hade dessutom haft tiotusentals anhöriga och vänner som hade fått leva sina liv utan vetskapen om vad som hade hänt med deras närstående. Människor runt om i landet hade varit skräckslagna för att vad det nu var som hade hänt hade kunnat drabba dem också. Det hade varit sår som absolut inte skulle ha läkts på sextio år.

I boken tar det flera dagar efter försvinnandet innan någon märker något. Det hade möjligen kunnat stämma om staden hade varit en liten, liten, liten by. Om det inte hade funnits vare sig väg eller järnväg. Om försvinnandet hade skett i en tid innan telefon, bilar och cyklar gjorde kommunikationer enkla och tillgängliga. Om det inte hade funnits några samhällsfunktioner med koppling utanför staden (det finns uppenbarligen järnväg med anställda, en offentliganställd skolsköterska, brevbärare…) Eller om någon naturhändelse hade inträffat. En riktigt rejäl storm som stoppat bil- och tågtrafiken och blåst ner telefonledningarna. En översvämning. Men det är augusti och varmt.

I verklighetens femtiotal växte raggarkulturen fram. Varför skulle just Silversjön vara en plats där ”nästan ingen hade bil”? Min styvmor var ung i Västanfors under den här tiden. Hon och hennes vänner cyklade regelbundet fram och tillbaka till dansbanan i Söderbärke, två och en halv mil bort. Den isolation som beskrivs i boken är inte rimlig.

I boken är Staden en kuliss som ska sätta en stämning. Människorna där räknas inte. Ingen i boken uttrycker något större intresse av att förstå vad som hände med de män, kvinnor och barn som rycktes bort mitt i sina liv. I dåtidskapitlen får vi veta att de är karaktärslösa, svaga, initiativlösa. När gruvan läggs ner vandrar invånarna förvirrat runt i staden och dricker, uppgivna, utan framtidstro (det händer alltså i slutet av femtiotalet då industrin fullkomligen skriker efter arbetskraft, men invånarna är väl för trögrörliga för att söka sig vidare). De är lättmanipulerade, saknar helt kritiskt tänkande. I slutändan visar det sig dessutom att de är oerhört elaka, så good riddance.

Samtidigt som jag skriver det här inlägget tänker jag att det kanske är onödigt att göra det. Bokens huvudsyfte är inte att skildra ett mindre samhälle på ett nyanserat och balanserat sätt. Staden är en spänningsroman som ska skrämma och underhålla.

Men samtidigt – boken har getts ut på anrika Norstedts förlag och sålts till minst femton länder. Och den innehåller en så okunnig syn på glesbygden och Sveriges historia och en så eländig syn på människor att jag blir bedrövad av att läsa den.

Att ta uppdrag

Jag skriver sällan om mitt yrkesliv här på bloggen, vad jag gjorde innan jag flyttade ut på landet, eller vad jag gör nu. Men idag är det dags!

Min bakgrund är från början teknisk. Jag pluggade till civilingenjör i medieteknik på KTH och jobbade tio år i Stockholm med web och IT. Mina roller har varit sådana som projektledare, kommunikationsansvarig och managementkonsult.

Medan många i min omgivning har brunnit för tekniken i sig, att utföra digitaliseringen eller utvecklingen, eller för interaktionen mellan människan och tekniken, har jag brunnit för kommunikationen i och kring tekniken.

Jag vill att information ska vara lättillgänglig, att den ska vara riktad till rätt personer på rätt sätt. Att avsändaren ska kunna förmedla vad den gör och att mottagaren ska förstå. För mig är språk ett fantastiskt verktyg, och jag har under hela mitt yrkesliv strävat efter att utveckla min förmåga som skribent.

Därför tar jag gärna uppdrag där jag kombinerar mina kunskaper och förmågor. Sådana där jag kan använda min tekniska bakgrund och min förmåga som skribent. Jag har bland annat skrivit artiklar om kraftnät i Östafrika eller tunnelbyggen i Stockholm. Jag har jobbat med texter om GDPR eller hur tältföretag använder NX CAD i sin verksamhet. Jag har jobbat med e-learning för vägbyggen och komplicerade beställarsystem.

Just nu har jag möjlighet att ta fler uppdrag, så om du har ett behov, tveka inte att höra av dig. Du kan till exempel maila på kerstin.beckman@gmail.com eller skriva en kommentar här.

Vill du läsa mer om vad jag gör och har gjort?
Om mig
Linkedin

Always unpopular

Horace Engdahl kommer ut med en ny bok nästa år, ”De obekymrade”. Den kommer att reta gallfeber på feminister säger han till SVT

Han berättar också  att  han upplever att samtiden har blivit alltmer intolerant, mot honom personligen och i samhället i stort. Men han tänker på markisen av Queensberrys definition av en gentleman: Always unpopular. Jag gissar att han finner tröst i det, men det framgår inte av artikeln. 

Jag var i alla fall tvungen att kolla upp markisen av Queensberry. Det finns flera stycken, och jag hittar inte vem definitionen kommer ifrån, men jag tror att det var den nionde markisen, John Douglas. Han var i alla fall inte populär. 

Det är lätt att tycka att hans inpopularitet beror på honom själv. Han får lite skylla sig själv helt enkelt. 

Hans fru lyckas på 1880-talet få igenom en skilsmässa, eftersom han är så otrogen. Han gifter om sig, men det äktenskapet annulleras efter ett år. 

Han blir osams med sin familj eftersom han säljer familjesätet. 

Han blir osams med sin äldste son, eftersom sonen får en plats i House of Lords, men inte han. 

Hans tredje son är lord Alfred ”Bosie” Douglas. Bosie blir nära vän och älskare till Oscar Wilde. John Douglas blir rasande över relationen, och lyckas till slut få Oscar Wilde fullkomligt utblottad samt dömd till två års straffarbete för gross indecency, ungefär grov oanständighet. Oscar Wilde dör utblottad och ensam i Paris till följd av detta. 

Ett år tidigare har John Douglas dött i sviterna efter en stroke, med sin mentala hälsa skadad av syfilis. 

Som sagt   vet       jag inte om det är just den markisen som sade att en gentleman är always inpopular. Och jag vet inte om Horace tycker att det är bra att vara en gentleman. Men jag skulle säga att det inte är ett hederstecken att vara ständigt inpopulär. Och att det ibland är självförvållat och undvikbart. 

Nobelpriset som försvann

Det är en nästan övertydlig symbolik att tingsrättens dom mot Arnault kom just den här veckan. Veckan då ett författarskap borde ha hyllats föll istället en, vad det verkar, välgrundad och välförtjänt dom. Och Akademien får väl ha ett vanligt torsdagssammanträde idag och sitta och titta på de stolar som nu står tomma istället för att gå ut och möta en glad och uppspelt presskår. 

Varje sensommar börjar jag längta efter första veckan i oktober. En hel vecka som fokuserar på vetenskapliga framsteg, litteratur och fred, vem blir inte lycklig av det?

Medicinpriset känns så angeläget. Mer kunskap om kroppen, bättre behandlingar, större möjligheter att hjälpa människor. Kemipriset brukar vara svårast att förstå. Fysikpriset är ofta svindlande. Eller bara så himla smart. Uppfinning eller upptäckt, vilket som imponerar. Fredspriset som på sistone varit rätt utspejsat, men ändå väcker tankar. 

Och så litteraturpriset. Veckans höjdpunkt. Ibland har det varit favoritförfattare, som när Alice Munro fick det och min dåvarande (mycket saknade) bokklubb drack bubbel. Ibland någon för mig tidigare okänd, som Mo Yan. Ibland oväntad, som Bob Dylan. Och ibland bara stabilt bra, som Kazuo Ishiguro.

Varje år är jag rädd för att Haruki Murakami ska få det. Jag tycker att han har haft alldeles för många psykiskt sköra romantiska intressen som gråter eller blir galen efter att huvudpersonen haft sex med dem. Men jag har inte läst alla hans böcker, så jag kanske dömer orättvist. 

Men i år.

Det var naturligtvis bra att de ställde in priset, att de sparar det till nästa år. Den sönderfallande, käbblande, rumphuggna Akademi vi har just nu hade inte kunnat utnämna någon med trovärdighet. 

Men jag saknar litteraturpriset. Jag saknar att bli glad eller besviken eller förvånad den första torsdagen i oktober. Jag älskar den där stunden när dörren öppnas och ständiga sekreteraren kommer ut och stämningen verkar vara helt fnissigt förväntansfull. Och så det högtidliga tillkännagivandet. Film från förlaget som skålar i champagne. Intervju med en överväldigad författare, om de går att få tag på. (Finast i den kategorin är intervjun med Tomas Tranströmer och hans fru Margareta. Tråkigaste naturligtvis Bob Dylan som bara höll sig undan.)

Nästa år måste det bli ett litteraturpris. De får bara helt enkelt lösa det här nu. Avgå de som borde (det ställer förstås krav på självinsikt och självkritik, det är ju alltid svårt). Välj in nya ledamöter, förslagsvis från andra kretsar än de nuvarande. Och sätt igång och jobba. 

Att testa en bok

Min bekanting Alfred Ruth har precis gett ut sin debutroman Fermis filter. Jag har sett på Facebook att boken varit på gång, och varit nyfiken både på ämnet och hur den är, sådär som man är när någon man känner ska ge ut en bok. 

Den stora snackisen med boken har dock inte varit innehållet utan det unika med skrivprocessen, som i en stor intervju i DN. Alfred Ruth har, som de flesta andra författare, tagit in testläsare när han skrev sin debutroman . Men där andra nöjer sig med några stycken har han låtit 500 personer läsa olika versioner och utkast av hans boken.

Läsarna har delats in i grupper och fått testa olika händelseutvecklingar,  inledningar och slut. Han har också kunnat undersöka läsarnas läsmönster eftersom de alla har läst boken elektroniskt.  

Den kallas för världens första betatestade roman men jag blir inte riktigt på det klara med vad det nya är. Att ha ett stort antal testläsare har ju gjorts förut, till exempel de författare som har publicerat sina böcker på nätet, för att utifrån respons skapa den slutgiltiga versionen. E.L. James la först ut sina 50 nyanser på en fanfic-sida för Twilightvärlden. Hugh Howeys Silo-serie byggdes ut efter interaktion med läsare. Att prova sig fram med olika händelseutvecklingar, inledningar och slut tror jag också att de flesta författare gör. 

Möjligen har Alfred Ruth haft en mer systematiskt syn på läsarinteraktionen än vad jag misstänker att till exempel E.L. James hade. Han använder också en vokabulär som kommer från dataspel och digital utveckling snarare än från litteraturens värld. Han har haft betatestare och genomfört A/B-tester. Han studerat läsmönster genom datainsamling. 

Vilka metoder man använder i sitt skrivande måste naturligtvis vara upp till en själv. Jag tror i och för sig att de flesta författare som vänder sig till den svenska marknaden blir lite nervösa vid tanken på att ”slösa bort” 500 stycken potentiella läsare innan boken ens kommit ut, men litar man på att få en stor läsekrets så spelar ju inte det någon roll utan kan tvärtom bygga upp ett intresse.

Men det som intresserar mig allra mest med artikeln är rädslan Alfred Ruth uttrycker kring att stå ensam bakom sin roman. Han frågar sig bland annat hur man kan veta att boken blir så bra som möjligt om man bara låter några få läsa den innan den är klar.

Det är nog en fråga de flesta som skriver brottas med. Hur kan man egentligen veta? Är det jag skriver om rätt sak att skriva om? Skriver jag om mitt ämne och mina personer på rätt sätt? Är varje scen så fulländad som den kan vara? 

Det jag personligen landar i är att jag i första hand måste hitta den bekräftelsen inifrån. Det är bara jag som verkligen vet vilken värld jag vill bygga upp, vilka som ska befolka den och vad jag vill säga med det. Vart jag vill leda mina läsare.

Just nu är jag i väldigt stort behov att få sjunka ner i mitt världsbyggande helt på egen hand. Jag vill inte ledas på villospår av andras åsikter. Jag behöver ha ett fastare grepp om vad jag skriver innan jag släpper in någon annan.

Och för mig är det en lyx. Jag blir sporrad snarare än rädd av att gräva djupt i mig själv när jag skriver. Vad är det jag egentligen vill säga? Vad vill jag mejsla fram med mina ord? Än så länge är det ingen testläsare i världen som kan svara på det, jag måste utforska det själv. 

Men jag ser också fram emot att så småningom få andras ögon på min text. Och vem vet, kanske jag skickar ut olika versioner för att testa vilka reaktioner det väcker. Även om jag mycket troligt kommer att jobba i en påtagligt mycket mindre skala. 

Och jag ska se till att läsa Alfreds bok, jag är nyfiken både på ämnet och slutresultatet! 

Läs gärna Alfreds blogg där han berättar mer om varför han betatestade sin roman. 

Höst och uppstart

Varje år vid den här tiden kommer jag på hur fantastisk den tidiga hösten är. Naturen må förbereda sig för vila, men tillvaron startar om.

I år är det verkligen så. Min föräldralediga tid avrundades med en lång ledighet för hela familjen. Men nu har jag lämnat över föräldrajobbet till min sambo och drar igång med mitt egna. Jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta ta uppdrag i min enskilda firma.

Därför har jag skapat ett arbetsrum i vårt lilla hus. Det har kanske inte världens bekvämaste arbetsstol, eller arbetsbord för den delen, men jag har målat det i en av mina favoritfärger och tagit dit böcker och tidningar jag vill ha nära. När jag sätter mig där känner jag mig ifred. Det är ett rum för mig, för jobb.

Ett smakprov från mitt lilla arbetsrum

I mitt arbetsrum har jag också böcker som betyder något för mig, bland annat böcker från mina skrivvänner. En del är fortfarande på avvägar runt om i huset, men de ska vandra upp dit.

Betydelsefulla böcker. Och närbild på en trasig och färgkladdad bänk.

Jag har också börjat en ny skrivkurs, Skriv MER! på Skeppsholmens folkhögskola. Jag vet hur värdefullt det kan vara att ha deadlines och andras ögon. Och att få reflektera över min egen text genom att reflektera över andras texter. Vi har redan hunnit med första träffen, där vi bland annat fick besöka Författarförbundet.

Meddelande från Författarförbundet

Fullt av nystarter helt enkelt. Och vad passar bättre än att dra igång bloggen lite mer igen då? Inget, naturligtvis.

Saker jag vill skriva om på bloggen:

  • Berätta om mina vänners böcker. Jag är ohyggligt stolt över alla, och ser fram emot att berätta mer!
  • Skriva om min skrivprocess. Just nu är jag inne i två projekt, en omskrivning och en nyskrivning, och jag har så mycket funderingar om båda
  • Skriva om kultur som har påverkat mig. Jag har börjat inse att det finns scener från böcker, filmer och serier som lever starkt i mig. Ibland är det rena knasigheter och ibland är det sånt som har hjälpt mig genom livet. Jag vill berätta mer om det.
  • Berätta lite om Simon då och då, han är ju ändå mitt hjärtas ljus. Och om att bo på landet, att ha en otrogen katt, en föräldraledig sambo, att ha förmånen att vara med i ett andelsjordbruk och ha en fin trädgård vi har lite ambitioner för.
  • Möjligen lite dagsaktuella frågor, eftersom jag inte kan låta bli att bli inspirerad av vad som händer runt om i världen. Och jag börjar få en lust att berätta mer om vad jag har ser.

Men vi får se var det hamnar. Just nu är jag mest glad över att vara igång!

Glad över att ta fart

Att ha skrivsammanhang

Skrivande är ensamt.

Det går inte att komma ifrån. Du måste sitta vid din dator eller anteckningsbok eller skrivmaskin eller vad du nu väljer att använda och få de där orden från ditt huvud ut i världen. Till och med de som skriver tillsammans verkar sitta rätt mycket på egen kammare.

Det är ensamt också eftersom världen du bygger fram befolkas av dig och dina fantasier. Det spelar ingen större roll om du skriver fiktivt eller verklighetsbaserat, den värld du skriver finns bara i ditt huvud. Det blir mycket umgänge med dig själv.

Den här ensamheten var jag beredd på när jag började skriva. Det går inte att missa. Och skulle man inte märka det själv så får man det berättat på skrivkurser, i skrivböcker, av familj, vänner och grannar. Det är ensamt att skriva.

Det jag däremot inte var beredd på var att jag skulle få en helt fantastisk gemenskap med andra i just skrivandet. Och jag har haft turen att hitta flera andra skrivande människor att dela tankar om text, om innehåll, om skrivande, om processen, om utgivning, om läsande, om allt det där som är skrivande med.

Förrförra helgen fick jag frossa i just det. Mina vänner Nina och Maria, som jag lärde känna under mitt år på Textlabbet på Bona folkhögskola, kom och hälsade på i mitt lilla hus för vår tredje författarhelg. Vi skriver kanske inte så många ord när vi ses, men vi bollar idéer, diskuterade textdetaljer, upplägg, innehåll. Och så fotograferade Maria Nina, eftersom Nina behövde ett författarporträtt inför sin romandebut i höst!

Jag kom ifrån helgen med en katalysator att kicka igång mitt romanprojekt med, ett släktträd, ett flertal frågor till mina karaktärer och väldigt mycket skrivlust.

Och en glädje över att återigen påminnas om att även om mycket av skrivandet är ensamt finns det nästan inget som slår en fin skrivgemenskap.

Författarporträttrering

Skaparstund

« Äldre inlägg

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑