Kategori: Böcker (sida 1 av 3)

Nu närmar det sig

Förra året var jag nedstämd. 2018 års Nobelpris i litteratur sköts upp. Bästa dagen på årets bästa vecka* var sorgligt tom. Börshussalens dörr förblev stängd. Akademien verkade nästintill dödsdömd. Priset för evigt nedsolkat.

Men nu är det dags igen! Bästa veckan har inletts! Vi har redan fått fundera på hur celler hanterar skillnader i syrenivåer och på exoplaneter. Imorgon blir det kemi (det priset är alltid mest svårgreppbart).

Och sen är det torsdag! Dörrarna i börshuset kommer att slås upp! Mats Malm kommer att kliva ut! Och tillkännage inte en, utan två pristagare!

Det kommer att finnas oändligt mycket att diskutera kring valen. Och kring prisets status. Och kring hur pristagarna själva ställer sig till att vara pristagare.

Vi kan se fram emot de vanliga reportagen om intressanta författarskap och bilderna från förlag som skålar i champagne, men den här gången i dubbel uppsättning. Om det inte råkar vara samma förlag som har båda författarna förstås, vilket kommer vara värt en extra-artikel bara det.

Sen kommer det dessutom att komma härliga analyser av varför just de här författarna valdes ut, vad det säger om priset och om gruppen som valde ut priset. Vad är symboliken i att välja just de här. Och så kommer det att komma genomgångar av hur utländsk media har rapporterat om priset. Och troligen ytterligare några sammanfattningar av Akademiens kris, även om dessa förstås redan har börjat komma.

Om jag skulle spekulera då?

Jag tycker att det vore roligt om de hade valt två kvinnor, men jag tror nog inte det. Däremot kommer definitivt en av pristagarna att vara kvinna, något annat kan jag inte tänka mig.

Minst en kommer att ha ett ursprung annat än Europa/Nordamerika.

Någon av dem kommer att skriva annat än skönlitteratur. Det allra allra mest oväntade vore om någon av dem vore en barnboksförfattare, men det är så osannolikt att jag inte ens kan tänka mig det egentligen. Och jag vet inte riktigt vem som skulle vara tillräckligt unik och nyskapande för att komma på fråga.

Jag tror att någon av dem kommer att vara välkänd och någon av dem kommer att vara relativt okänd. Jag tror inte att Haruki Murakami kommer att få priset, och jag tror inte heller på Margaret Atwood.

Åh, det ska bli så spännande! Bara två dagar kvar!

*Jag älskar veckan då Nobelprisen tillkännages. Forskning och vetenskapliga framsteg hyllas, pristagarna är alltid så rödkindat glada och överraskade, man lär sig alltid något nytt. Och torsdagen är ju kronan!

Boktips – Vi möts på museet

Vi möts på museet av Anne Youngson är den vackraste bok jag har läst på länge. Stillsam, reflekterande och varsam, där egentligen oerhört dramatiska skeenden skildras med en mjukhet och värme.

När engelska Tina Hopgood skriver ett brev till en man hon aldrig mött, förväntar hon sig inte att få svar. När Anders Larsen, en ensam museiintendent i Danmark svarar, förväntar han sig inte heller att få höra något tillbaka.

Båda söker efter något nytt i livet men kan inte sätta fingret på vad. Anders har nyligen förlorat sin fru och tappat tron på framtiden. Tina känner sig instängd i ett äktenskap där gnistan sedan länge är försvunnen. Trevande börjar de brevväxla och delar med sig av glädjeämnen, oro och tankar om livet i största allmänhet. Snart spirar en oväntad och allt starkare vänskap mellan dem. Men en dag upphör breven från Tina att komma och Anders tappar nästan fotfästet.

Sekwa förlag

Anders och Tina är till ytan ordinära människor. Tina driver ett jordbruk i East Anglia tillsammans med sin man och Anders arbetar som museiintendent i Silkeborg mitt i Danmark. De har levt introverta liv, kanske inte av önskan så mycket som nödvändighet.

I brevväxlingen blir de äntligen sedda och förstådda. Deras livs alla kamper och draman får mottagare i den andra, en vänlig och icke-dömande publik som ger utrymme för förståelse och acceptans.

Men även om det finns acceptans av hur livet och människor är, finns det också en förändring, en utveckling. De hjälper varandra att röra sig framåt.

Det kändes tomt när boken var slut. Jag ville vara kvar i deras välvilliga samtal, omsorg, värme och reflektioner. Men en bok tar ju ofrånkomligen slut, hur gärna man än vill att den ska fortsätta, så jag får ta med mig det välvilliga samtalet in i mitt liv.

Tips: leta efter boken i din lokala bokhandel eller bibliotek.

Always unpopular

Horace Engdahl kommer ut med en ny bok nästa år, ”De obekymrade”. Den kommer att reta gallfeber på feminister säger han till SVT

Han berättar också  att  han upplever att samtiden har blivit alltmer intolerant, mot honom personligen och i samhället i stort. Men han tänker på markisen av Queensberrys definition av en gentleman: Always unpopular. Jag gissar att han finner tröst i det, men det framgår inte av artikeln. 

Jag var i alla fall tvungen att kolla upp markisen av Queensberry. Det finns flera stycken, och jag hittar inte vem definitionen kommer ifrån, men jag tror att det var den nionde markisen, John Douglas. Han var i alla fall inte populär. 

Det är lätt att tycka att hans inpopularitet beror på honom själv. Han får lite skylla sig själv helt enkelt. 

Hans fru lyckas på 1880-talet få igenom en skilsmässa, eftersom han är så otrogen. Han gifter om sig, men det äktenskapet annulleras efter ett år. 

Han blir osams med sin familj eftersom han säljer familjesätet. 

Han blir osams med sin äldste son, eftersom sonen får en plats i House of Lords, men inte han. 

Hans tredje son är lord Alfred ”Bosie” Douglas. Bosie blir nära vän och älskare till Oscar Wilde. John Douglas blir rasande över relationen, och lyckas till slut få Oscar Wilde fullkomligt utblottad samt dömd till två års straffarbete för gross indecency, ungefär grov oanständighet. Oscar Wilde dör utblottad och ensam i Paris till följd av detta. 

Ett år tidigare har John Douglas dött i sviterna efter en stroke, med sin mentala hälsa skadad av syfilis. 

Som sagt   vet       jag inte om det är just den markisen som sade att en gentleman är always inpopular. Och jag vet inte om Horace tycker att det är bra att vara en gentleman. Men jag skulle säga att det inte är ett hederstecken att vara ständigt inpopulär. Och att det ibland är självförvållat och undvikbart. 

Nobelpriset som försvann

Det är en nästan övertydlig symbolik att tingsrättens dom mot Arnault kom just den här veckan. Veckan då ett författarskap borde ha hyllats föll istället en, vad det verkar, välgrundad och välförtjänt dom. Och Akademien får väl ha ett vanligt torsdagssammanträde idag och sitta och titta på de stolar som nu står tomma istället för att gå ut och möta en glad och uppspelt presskår. 

Varje sensommar börjar jag längta efter första veckan i oktober. En hel vecka som fokuserar på vetenskapliga framsteg, litteratur och fred, vem blir inte lycklig av det?

Medicinpriset känns så angeläget. Mer kunskap om kroppen, bättre behandlingar, större möjligheter att hjälpa människor. Kemipriset brukar vara svårast att förstå. Fysikpriset är ofta svindlande. Eller bara så himla smart. Uppfinning eller upptäckt, vilket som imponerar. Fredspriset som på sistone varit rätt utspejsat, men ändå väcker tankar. 

Och så litteraturpriset. Veckans höjdpunkt. Ibland har det varit favoritförfattare, som när Alice Munro fick det och min dåvarande (mycket saknade) bokklubb drack bubbel. Ibland någon för mig tidigare okänd, som Mo Yan. Ibland oväntad, som Bob Dylan. Och ibland bara stabilt bra, som Kazuo Ishiguro.

Varje år är jag rädd för att Haruki Murakami ska få det. Jag tycker att han har haft alldeles för många psykiskt sköra romantiska intressen som gråter eller blir galen efter att huvudpersonen haft sex med dem. Men jag har inte läst alla hans böcker, så jag kanske dömer orättvist. 

Men i år.

Det var naturligtvis bra att de ställde in priset, att de sparar det till nästa år. Den sönderfallande, käbblande, rumphuggna Akademi vi har just nu hade inte kunnat utnämna någon med trovärdighet. 

Men jag saknar litteraturpriset. Jag saknar att bli glad eller besviken eller förvånad den första torsdagen i oktober. Jag älskar den där stunden när dörren öppnas och ständiga sekreteraren kommer ut och stämningen verkar vara helt fnissigt förväntansfull. Och så det högtidliga tillkännagivandet. Film från förlaget som skålar i champagne. Intervju med en överväldigad författare, om de går att få tag på. (Finast i den kategorin är intervjun med Tomas Tranströmer och hans fru Margareta. Tråkigaste naturligtvis Bob Dylan som bara höll sig undan.)

Nästa år måste det bli ett litteraturpris. De får bara helt enkelt lösa det här nu. Avgå de som borde (det ställer förstås krav på självinsikt och självkritik, det är ju alltid svårt). Välj in nya ledamöter, förslagsvis från andra kretsar än de nuvarande. Och sätt igång och jobba. 

Höst och uppstart

Varje år vid den här tiden kommer jag på hur fantastisk den tidiga hösten är. Naturen må förbereda sig för vila, men tillvaron startar om.

I år är det verkligen så. Min föräldralediga tid avrundades med en lång ledighet för hela familjen. Men nu har jag lämnat över föräldrajobbet till min sambo och drar igång med mitt egna. Jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta ta uppdrag i min enskilda firma.

Därför har jag skapat ett arbetsrum i vårt lilla hus. Det har kanske inte världens bekvämaste arbetsstol, eller arbetsbord för den delen, men jag har målat det i en av mina favoritfärger och tagit dit böcker och tidningar jag vill ha nära. När jag sätter mig där känner jag mig ifred. Det är ett rum för mig, för jobb.

Ett smakprov från mitt lilla arbetsrum

I mitt arbetsrum har jag också böcker som betyder något för mig, bland annat böcker från mina skrivvänner. En del är fortfarande på avvägar runt om i huset, men de ska vandra upp dit.

Betydelsefulla böcker. Och närbild på en trasig och färgkladdad bänk.

Jag har också börjat en ny skrivkurs, Skriv MER! på Skeppsholmens folkhögskola. Jag vet hur värdefullt det kan vara att ha deadlines och andras ögon. Och att få reflektera över min egen text genom att reflektera över andras texter. Vi har redan hunnit med första träffen, där vi bland annat fick besöka Författarförbundet.

Meddelande från Författarförbundet

Fullt av nystarter helt enkelt. Och vad passar bättre än att dra igång bloggen lite mer igen då? Inget, naturligtvis.

Saker jag vill skriva om på bloggen:

  • Berätta om mina vänners böcker. Jag är ohyggligt stolt över alla, och ser fram emot att berätta mer!
  • Skriva om min skrivprocess. Just nu är jag inne i två projekt, en omskrivning och en nyskrivning, och jag har så mycket funderingar om båda
  • Skriva om kultur som har påverkat mig. Jag har börjat inse att det finns scener från böcker, filmer och serier som lever starkt i mig. Ibland är det rena knasigheter och ibland är det sånt som har hjälpt mig genom livet. Jag vill berätta mer om det.
  • Berätta lite om Simon då och då, han är ju ändå mitt hjärtas ljus. Och om att bo på landet, att ha en otrogen katt, en föräldraledig sambo, att ha förmånen att vara med i ett andelsjordbruk och ha en fin trädgård vi har lite ambitioner för.
  • Möjligen lite dagsaktuella frågor, eftersom jag inte kan låta bli att bli inspirerad av vad som händer runt om i världen. Och jag börjar få en lust att berätta mer om vad jag har ser.

Men vi får se var det hamnar. Just nu är jag mest glad över att vara igång!

Glad över att ta fart

Att ha skrivsammanhang

Skrivande är ensamt.

Det går inte att komma ifrån. Du måste sitta vid din dator eller anteckningsbok eller skrivmaskin eller vad du nu väljer att använda och få de där orden från ditt huvud ut i världen. Till och med de som skriver tillsammans verkar sitta rätt mycket på egen kammare.

Det är ensamt också eftersom världen du bygger fram befolkas av dig och dina fantasier. Det spelar ingen större roll om du skriver fiktivt eller verklighetsbaserat, den värld du skriver finns bara i ditt huvud. Det blir mycket umgänge med dig själv.

Den här ensamheten var jag beredd på när jag började skriva. Det går inte att missa. Och skulle man inte märka det själv så får man det berättat på skrivkurser, i skrivböcker, av familj, vänner och grannar. Det är ensamt att skriva.

Det jag däremot inte var beredd på var att jag skulle få en helt fantastisk gemenskap med andra i just skrivandet. Och jag har haft turen att hitta flera andra skrivande människor att dela tankar om text, om innehåll, om skrivande, om processen, om utgivning, om läsande, om allt det där som är skrivande med.

Förrförra helgen fick jag frossa i just det. Mina vänner Nina och Maria, som jag lärde känna under mitt år på Textlabbet på Bona folkhögskola, kom och hälsade på i mitt lilla hus för vår tredje författarhelg. Vi skriver kanske inte så många ord när vi ses, men vi bollar idéer, diskuterade textdetaljer, upplägg, innehåll. Och så fotograferade Maria Nina, eftersom Nina behövde ett författarporträtt inför sin romandebut i höst!

Jag kom ifrån helgen med en katalysator att kicka igång mitt romanprojekt med, ett släktträd, ett flertal frågor till mina karaktärer och väldigt mycket skrivlust.

Och en glädje över att återigen påminnas om att även om mycket av skrivandet är ensamt finns det nästan inget som slår en fin skrivgemenskap.

Författarporträttrering

Skaparstund

Att ta plats

Jag har börjat med ett nytt skrivprojekt. Mejsla ut karaktärer, fundera på platser, hitta händelseförlopp och leka med scener. Jag vet vilka det ska handla om, och hur, och varför just de.

Men så har det dykt upp en bikaraktär som bara stövlar in och säger att hon är superviktig. Kanske viktigast. Kanske allt ska handla om henne. Hon kan möjligen tänka sig att det kan finnas flera olika spår i manuset, men i hennes är hon drottning.

Det värsta är att hon ÄR intressant. Jag tänker på henne mest hela tiden, måste kolla upp saker runt henne, ta reda på mer och mer. Varje tråd jag drar i visar sig vara stora nystan av spännandeheter. Och i nystanen hittar jag nya trådar att dra i.

Hon hör hemma i historien, det gör hon, men hon skulle aldrig vara mer än en bifigur. Jag var inte ens säker på att man skulle få träffa henne. Men det köper hon inte. Hon ska finnas.

Det blir en helt annan historia än jag hade tänkt mig nu när hon har dykt upp. Det jag trodde var temat för berättelsen kanske inte alls är det. Eller så är det det fast på ett annat sätt. Svårt, svårt, svårt.

Men så roligt! Det är rätt fantastiskt när en person som egentligen inte finns plötsligt hävdar sin existens. Jag vet inte var hon kommer ifrån, men hon är här nu.

Boktips och oförtjänta hyllvärmare

För tillfället läser jag mycket. Jag har periodvis nu under graviditeten vaknat mitt i natten och haft en hjärna som bara vägrar att komma till ro igen. Läsning är den enda av de testade metoderna som har funkat. Att läsa och läsa och läsa. Till slut lugnar sig hjärnan och jag kan somna igen.

Så jag har tagit mig igenom en hel mängd böcker. Gått igenom varenda bokhandel jag kommit i närheten av. Rotat igenom hyllorna efter böcker som passar att läsas mitt i natten av en orolig hjärna. Och läst och läst och läst.

Igår närmade sig återigen slutet av högen av olästa böcker och jag la desperat ut en förfrågan i mina sociala kanaler. Snälla hjälp mig att hitta böcker! Intressanta, inte ångestskapande och inte feelgood.

(Jag har klämt en del feelgood i sommar, och till slut känns det som att man förätit sig på smågodis tycker jag. Raka, enkla problem som går att lösa genom en rak och tydlig omläggning av livet, ett uppenbart romantiskt intresse som man garanterat kommer få se tillsammans med huvudkaraktären i slutet och gärna en hund. Gärna en ny karriär, som är lite udda och kanske kreativ fast inte för udda eller utmanande. Till slut behöver man något med lite mer tuggmotstånd.)

I alla fall, så många tips har ramlat in! Helt underbart! Jag blir sugen på ungefär alla!

Och det allra bästa är att jag inser att jag redan har flera stycken av de rekommenderade böckerna hemma, fast på något sätt lyckats glömma bort dem. Så min plan nu är att:
1.) Inventera mina bokhyllor. Har jag fler bortglömda pärlor där?
2.) Hälsa på inne på biblioteket. Jag kan tänka mig att många går att hitta där
3.) Shoppa loss på Adlibris eller Globe eller vilken bokhandel jag nu kommer till först.
4.) Läsa och läsa och läsa

Punkt nummer 4 kommer jag göra efter punkt 1.) och 2.) också.

Och jag blir bara glad för ännu fler tips. Jag tror inte att jag någonsin kan få för många.

Tipsen hittills (så att jag inte glömmer bort dem igen):

  • Nils Håkanson Järnskallen m. fl.
  • Donna Tartt Steglitsan
  • Majgull Axelsson Jag heter inte Miriam
  • Kristina Sandbergs trilogi om Maj
  • Konsten att höra hjärtslag
  • Anna B Ragde Berlinerpopplarna
  • Marianne Cedervall Böckerna om Mirjam och Hervor
  • Fredrik Backman Björnstad
  • Anthony Doerr Ljuset vi inte ser
  • Tove Jansson Muminböckerna
  • Maria Sveland Bitterfittan del 2
  • Tove Folkesson Kalmars jägarinnor
  • Lars Mytting Simma med de drunknade
  • Sara Lövestam Böckerna om Kouplan
  • Elizabeth Strout My name is Lucy Barton
  • Elena Ferrante Min fantastiska vännina
  • De nya biografierna över Mann, Boye och Hjalmar Söderberg. Och Laestadius Larssons över Hilma af Klint.
  • Finnjävlar

Att ha oro

Den här sommaren har det inte blivit mycket bloggande. Jag och min sambo har varit lediga tillsammans, och någonstans bestämde jag mig för att ta en paus från bloggandet och skrivandet.

Det har på många sätt varit en fin sommar. Vi har paddlat och åkt på små utflykter och haft gäster och hälsat på andra. Min mage har blivit allt större. ”Oj, vad stor du har blivit” är den vanligaste kommentaren jag får just nu. Sen tycker jag ju inte att den är så stor, inte så mycket större än igår eller i förrgår.

Men det har också varit en sommar som har präglats av oro. Oro för vår planets hälsa, för vad det är för värld vår lilla bebis kommer att födas in i. Jag har aldrig förr varit så akut medveten om livets förgänglighet, om skörheten i allt, om farlighet och om att det inte finns några garantier för något alls. Ingen kan lova mig att allt blir bra, ingen kan garantera någonting.

Mycket har känts ödesmättat, farligt, svårt. Även om jag egentligen har kunnat se att världen också är vacker och vänlig och god har det ofta legat ett mörkt filter över mina blick. Det finns kanske vackra blommor och sköna skogar den här sommaren, men hur kommer det att vara om ett år eller fem år eller tjugo år?

Jag läser Filifjonkan som trodde på katastrofer från Det osynliga barnet av Tove Jansson. (Nu upptäckte jag att novellen  sattes upp på Dramaten nyligen. Jag hade velat sen den.) Och jag känner igen mig så mycket.

Novellen börjar med att hon tvättar sin matta en vacker sommardag.

Berget var slätt och rött under vattnet, därnere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.

Men Filifjonkan kan inte njuta av den vackra sommardagen, av sin trivsamma sysselsättning. Hon ser ständigt katastrofen närma sig.

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlades sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…

Hon försöker omge sig med trygghet i sitt hus fyllt av vackra föremål och ärvda ting. Men i huset hon hyrt tappar föremålen bort sig, de blir bortkomna och ängsliga. Hennes vännina Gafsan kommer på te och försöker konversera, men Filifjonkans alla tankar snurrar runt katastrofen. Och någonstans känner hon en stolthet kring hur mycket hemskt hon kan tänka ut. När stormen väl kommer gömmer hon sig i skafferiet och fantiserar hur stormen är där utanför.

Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.

Till slut ger hon sig ut ur skafferiet. Stormen river upp taket och hon springer ut i natten. Där är stormen något helt annat än i hennes fantasi. Och när tromben kommer och sopar upp alla hennes porslinsvaser och soffor kan hon till och med känna tillfredsställelse över att bli av med allt.

Jag får tröst av den här berättelsen. Katastrofer kan komma, små eller stora, men de kommer att vara annorlunda och kännas annorlunda än de gör i mitt huvud. Och jag kommer att hantera dem, på ett eller annat sätt, när de är här.

Staty på Falu lasarett. En träffsäker illustration av hur mitt huvud har känts i sommar.

Om jag skulle skriva en deckare…

…skulle jag INTE:

  • Låta mordoffren vara kvinnor som förnedras och torteras till döds i väl utbroderade scener och sen hittas lite lagom nakna, gärna med en alldeles för sexualiserad och detaljerad beskrivning av deras döda kroppar
  • Låta mordoffren vara barn
  • Ha en sadistisk, beräknande seriemördare som skurk
  • Ha en polis som alltid lägger ifrån sig mobilen när det gäller
  • Ha huvudpersoner som inte pratar med varandra vilket gör att utredningen tar extremt mycket längre tid än den behöver så att en eller ett par extra personer dör och flera personer utsätts för fara
  • Ha en journalist som huvudperson

 

…skulle jag:

  • Eventuellt låta mordoffren vara framgångsrika, friska, starka män i god fysisk form. Jag tänker ultrasportare, säljchefer, ägare av sportplan/stora segelbåtar/stora hus, toppchefer, toppmäklare, toppfinansmän. Eller kanske kulturmän med en stor svans av beundrare. Det är inte personligt, jag bara tycker att de alltför sällan får spela en ofrivillig offerroll. (Sen kan de ju gå in i en frivillig offerroll, men det är en helt annan sak.) Det är ju i och för sig inte särskilt realistiskt, de brukar inte bli mördade så ofta, men å andra sidan brukar inte sadistiska seriemördare härja runt så ofta heller, men de skrivs det ändå bok efter bok om.
  • Troligtvis skriva om ett mord av det slag som mord oftare verkar vara. Någon blir jävligt förbannad på någon annan pga en verklig eller inbillad oförrätt och tar med ett vapen för att ge igen eller hämnas eller på annat sätt visa hur enormt viktig den är. Det verkar vara svårt nog att utreda.
  • Fokusera på de kvarvarande närstående som ska försöka hantera livet efter brottet. Kanske eller troligtvis misstänkta för brottet som begåtts ska de hantera sorg och förlust.
  • Försöka slippa ha polis eller åklagare i huvudrollen. Det vore så oändligt tråkigt att behöva sätts sig in i hur en mordutredning egentligen går till.
  • Kanske helt släppa all realism och köra en pusseldeckare á Maria Lang. Ett mord begås i en isolerad miljö. Alla vet att någon på plats är förövaren. Ska de hitta den innan nästa mord sker…

Undrar om nån skulle läsa min deckare?

« Äldre inlägg

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑