Kategori: Skrivande (Sida 4 av 5)

Skriva om sig själv eller hitta på?

Jag borde skriva på mitt projekt just nu. Jag vill ju utnyttja varenda sekund av det här året på Bona. Trots det går skrämmande mycket tid åt att bara stirra på manuskriptet, eller att undvika det genom att nästan panikartat fly in i bloggar, artiklar och annat som kan skydda mig.

Det är tufft att skriva. Mitt medvetande bråkar med mig, protesterar på alla möjliga sätt. Den försöker hota mig och skrämma mig, förödmjuka mig och retas med mig.

Jag försöker hantera tankarna allt eftersom de kommer. Tanken ”Varför ska just jag lägga tid på att skriva? Varför inte låta de som kan göra det och istället ägna mig åt något nyttigt och inkomstbringande som alla vettiga människor i världen?” försökte jag länge muta med lite olika trix. ”Det är tillfälligt” sa jag till den tanken. ”Jag ger det en period nu, och så får vi se.” Det funkade sådär, nu säger jag istället ”Jag vill. Jag gör det här för att jag vill. Jag måste få prova något som jag så länge drömt om. Just nu har jag möjlighet att göra det, och det är jättelyxigt.” Den tanken har jag alltså nästan helt klarat av.

Så nu försöker medvetandet komma på nya tankar att störa mig med. Den senaste är ”Hur kan du skriva om något du hittar på? Vad vet du om den tillvaro du skriver om, du har ju inte direkt upplevt den själv?” Och där är jag svarslös. Jag vet att väldigt många människor skriver om saker de inte har upplevt själva, tack och lov, men kan JAG det? Hur ska jag kunna ge röst åt helt andra människor med helt andra erfarenheter än mina? Borde jag det? Eller borde jag ägna mig åt att skriva om mig själv?

Fast jisses vad jag inte vill skriva om mig själv. Skrivandet är inåtblickande nog som det är, det skulle kännas fullkomligt syrelöst.

Det är nog det jag får svara mitt medvetande. Min påhittade berättelse om mina påhittade personer är vad jag behöver skriva just nu. Att hitta på ger mig en distans som släpper in nytt syre till mig själv.

Bitterhet

Jag hade en skrivkursare som jobbade med en olycklig kärlekshistoria. Hen tyckte rätt illa om sin ena person, men för att inte vara orättvis så framställde hen båda personernas dåliga sidor med större entusiasm än deras goda sidor. Det blev svårt att tycka om kontrahenterna.

Texten var skriven med en eftertankens kranka blekhet. Sådant som i stunden säkert kändes rimligt men som i efterhand legat som gruskorn i hens skor fick ta stor plats. Det var oerhört lätt att förstå varför det tog slut, och oerhört svårt att förstå varför det någonsin blev en relation.

Historien skulle handla om orimligheten i en del relationer, och jag tror att författaren skulle slagit ifrån sig om man tagit upp bitter-ordet.

Och det är ju inte konstigt. Att vara bitter är fult. Man ska släppa och gå vidare. Det finns psykiatriker som vill identifiera bitterhet som en psykisk störning. Det är väldigt lätt att hitta historier om duktiga personer som inte låtit bitterheten få överhanden. I en artikel i Mama kan man läsa om Kevin som nästan dog av sin bitterhet. (Jag skulle i och för sig säga att Kevin nästan dog av att utsättas för långvarig rasistisk mobbning.)

Jag har haft en del dåliga erfarenheter i mitt liv, en del jobb, en del i relationer. I höstas märkte jag att jag var förbannad på något som jag tyckte att jag borde ha lagt bakom mig vid det laget. Jag blev rädd, man vill ju inte vara bitter. Man vill ju inte vara den som går och ältar. Men istället för att bara släppa tankarna och förlåta, något jag försökt fram till dess, så tillbringade jag en kväll tillsammans med en som delade samma erfarenheter som jag. Vi pratade igenom våra erfarenheter och fick bekräfta hur orimliga och destruktiva de hade varit. Först efter det kunde jag släppa ilskan på riktigt.

Det får mig att fundera på om det inte är värdefullt att ventilera sin ilska ordentligt innan man släpper den. Som Christina Herrström skriver i M Magasin, att faktiskt våga vara jävligt bitter på skit som har hänt och skit som händer. Då har man dessutom en chans att lära sig av det som har hänt, och kanske hjälpa andra att inte hamna i samma situation som en själv.

Och det får mig också att tänka på hur min skrivarkompis text hade blivit om hen hade släppt fram bitterheten ordentligt. Om hen hade frossat i ilskan över att ha lagt tid, pengar och känslor på nån som hen inte borde lagt tid, pengar och känslor på, varit riktigt efterbitter. Lustfyllt förbannad och hämndgirig.

Få hjälp

Jag gjorde som jag nästan alltid gör med min skrivstiltje, jag försökte jobba fram en lösning, tänkte att om jag bara strävar på kommer allt att ordna sig. Det kommer att falla på plats, det är alltid svårt i början av ett projekt innan man fått ihop alla bitar.

Men vad jag än gjorde kändes det tilltrasslat, snårigt, långsökt och pressat. Jag kunde skriva små scener, men vad jag än började med kändes det som att jag landade längre bort från målet när jag var klar.

Till slut insåg jag att jag var tvungen att göra något mer radikalt, jag fick inte ordning på det på egen hand. Så jag stämde möte med min tidigare skrivlärare, åkte till Stockholm, till det fik där vi haft våra tidigare skrivträffar.

Det är spännande att åka till Stockholm nu, det känns lite semester och samtidigt så vardag. Och där på fiket fick jag prata igenom tankar och farhågor och frustration. Och jag fick förklara vad mina karaktärer har för betydelse och varför de är med i min historia. Och jag fick stöd i att bestämma att en av mina huvudkaraktärer och allt som har med henne att göra måste plockas bort från historien.

Så jag åkte från Stockholm med ett synopsis fullt av gapande hål, tre fjärdedelar av all text jag skrivit hittills överflödig och en fantastisk lättnad.

Orden har inte flödat fram sen jag kom tillbaka, men de har börjat sippra fram. (Jag vill egentligen använda engelskans trickle, för det ordet får mig att tänka på klart vatten över stenar, i fjällen eller i skogen. Och det är nog det vackraste jag vet.) Och jag tror att mina små rännilar av ord äntligen hör ihop, att de kan rinna samman dit jag behöver dem.

Vatten som tricklar över sten och höstlöv

Vatten som tricklar över sten och höstlöv

Skrivstiltje

Just nu står det helt still i mitt skrivhuvud. Jag tar fram mitt dokument, tittar på de scener jag har lagt upp, öppnar kanske en av dem och lyfter fingrarna. Och så blir det helt stumt och jag bara tittar på skärmen.

Eller så kämpar jag igång, försöker skriva något. Får ur mig en text, men så låter den inte bra. Språket är klumpigt, replikerna känns tillkämpade, miljöerna torftiga.

Jag försöker lura mig själv in i texten. Hittar på scener som kanske inte behöver vara med, men som hjälper mig att lära känna personerna. Men tyvärr genomskådar jag mig själv.

Risken är ju att grundidén inte är hållbar, att min historia inte räcker till.

Eller så är jag helt enkelt en dålig skribent. Jag läser Stephen Kings råd för skrivande. Många bra grejer, men min blick fastnar på det inledande citatet “I can’t lie and say there are no bad writers. Sorry, but there are lots of bad writers.”. Och varför skulle inte jag vara en av dem?

Spåren efter andra

Jag letar nästan alltid efter spår efter andra när jag är på nya platser. Som när jag var i Bordeaux i somras, där min ena syster bodde under en period. Försökte få syn på hennes drygt tjugoåriga jag runt om i staden. Och även om jag inte visste vad hon brukade göra eller vara så blev det som en liten hälsning från förr, en vänlighet.

Det finns ju alltid spår och minnen, även om de ibland är svåra att få syn på, så ombyggda och bortsorterade som de ofta är. Eller nogsamt konserverade och frysta i tiden, som museilägenheter och minnesmärken, där det kan vara nästan ännu svårare att se dåtidens spår. Den tidens liv var ju som vårt, fyllt av liv. Inte uppställt, kallt och tomt. Nånstans hördes det ju röster, lagades mat, sovs och fjärtades.

Men trots det hoppas jag alltid att få en glimt av människors liv i en annan tid, fundera över vad som var likt och vad som var olikt. Och ibland ilar det till, någon form av igenkänning vaknar.

Jag var i Kenya förra hösten, och vi var en hel del i Great Rift Valley. Jag var förväntansfull för det, att komma till platsen där människan började bli människa. Skulle det gå att känna en tillhörighet där, så långt från min vardag. Och det är en magisk plats, med en himmel som sträcker sig oändlig, ett ljus som liksom finns överallt, och ett vildliv som är ofattbart och så närvarande. Jag rös och njöt. Men så fick jag veta att vid den tiden människan började finnas var klimatet fuktigare och kanske kallare (eller om det var varmare). Det var i alla fall mycket fler sjöar, mer träd och väldigt mycket mer mygg. Så det var nog inte så mycket jag kände igen.

Men jag tänker fortsätta leta efter spår, små minnesfragment från en annan tid.

Elefanter på savannen

Drömmar och snirkel

Det är märkligt hur snirklig tillvaron är. Den här våren var mörk på så många sätt. Jag tänker på den ibland, ibland drömmer jag mardrömmar. Inte såna där man vaknar med ett skrik och bultande hjärta, med svetten rinnande. Utan såna med stress och obehagskänslor, med oro och lite ledsenhet.

Och jag är fortfarande ledsen för det jag inte orkade med. För att jag hade så svårt att tänka på något och någon utanför mig själv. Och lite svårt att tänka på mig själv också. Det var svårt att se det då, men nu när jag kan se kontrasten märker jag det.

Jag har ju gjort om det mesta i tillvaron nu, för att inte komma tillbaka till den här våren. Jag har gett mig själv en termin på en skrivkurs och en kajak. Och lyxen att inte bo i Stockholm längre. Och hittills har det varit bra, jag stannar upp ibland och märker hur mina tankar rör sig på ett annat sätt. De tänker färdigt, tänker ett varv till, landar någonstans. Vad det kommer bli på längre sikt vet jag ju ännu inte, men just nu är det njutning att bara få tänka färdigt.

Jag vet inte om alla snirkligheter var nödvändigt för att ta mig dit jag är nu. Men kanske var de det, och kanske kan jag slippa de där stressande drömmarna om jag accepterar det. Men just nu är jag bara glad att jag börjar kunna se mig omkring igen.

Respons

Jag är inte längre så nervös över att lämna ifrån mig texter som jag var när jag började skriva mer egna texter, men det är fortfarande pirrigt. Läsaren kan ju tycka att det är tråkigt eller dötrist eller tråkigt eller, förhoppningsvis, alldeles, alldeles underbart.

Jag har ett pågående skrivprojekt, som jag har jobbat med i ett par år nu. Det har blivit mest kvällar och andra lediga stunder som jag har ägnat mig åt de två systrarna Marja och Ylva, men det finns ett helt manus om dem nu.

Min skrivgrupp har fått följa dem under hela deras utveckling, och jag har lämnat manuset till lite olika läsare under hela processen. Den senaste läsaren är Maria i min bokklubb. Hennes feedback väckte igång en hel massa idéer, och fick mig att kicka igång skrivarbetet efter ett sommaruppehåll med lägenhetsförsäljning, flytt och semester. Jag har återigen börjat drömma text på nätterna. Och nu börjar det sakta närma sig en punkt där jag tror att jag vågar skicka ut min text i världen.

Hen

Idag hamnade jag i min kanske tvåhundrasjuttiosjätte diskussion om ordet hen. Så därför tänker jag nu göra en sammanfattning om vad jag tänker om det, och så tänker jag dela det om jag hamnar i den diskussionen igen.

  1. NEJ, hen är inte framtaget av en hemlig Genuskommitté bestående av Gudrun Sjödén-klädda radikalfeminister som har fått miljarder från den onda röd-grön-råsa röran för att utveckla sätt att utplåna alla könsskillnader och eventuellt också all glädje. (Här kan jag ha fel, om kommittén är hemlig så känner jag ju förstås inte till den. Men om jag har fel och den finns så vill jag gärna vara med! Fatta vilken maktkänsla!)
  2. Ett skäl till att hen har blivit så uppskattat är att det är ett praktiskt ord. Om du jobbar med informativa texter kommer du förr eller senare behöva skriva det extremt otympliga hon/han, vilket är fult och stoppar upp läsningen. Hen omfattar alla, och är fyra tecken kortare. Och NEJ, det funkar inte alltid att skriva den, personen eller något annan klumpig omskrivning.
  3. Könsidentiteten är inte binär. Alla känner inte att han eller hon passar för att beskriva dem. Det är bara att acceptera. Och det är helt ointressant om det är många eller få som identifierar sig som hen istället för han eller hon. Om någon ber om att omnämnas som hen, omnämn hen som hen. Det är INTE farligt, och det betyder ingenting för din egen könsidentitet.
  4. Ord speglar förändringar i samhället. Och ibland kanske de driver förändring i samhället också. Förändring är inte farligt i sig, och personligen tycker jag att förändring som innebär att du får vara friare i din könsidentitet är en bra förändring.
  5. Ord kan såra och skada. Jag tror på att alltid vara medveten om vilka ord jag använder och varför jag använder dem. Men det betyder inte att jag kommer avstå från hen bara för att en del blir illa berörda av ordet. Se varför i punkt 2 och 3.
  6. Språk utvecklas hela tiden. Om ett ord finns och används så är det en del av språket. Det finns inte meningslösa ord, för då skulle de inte vara ord.
  7. Bara för att ett ord finns behöver du inte använda det eller tycka om det. Jag har massa ord jag inte tycker om och inte använder. (Som bajsmacka, skitäckligt ord.)
  8. Om du blir illa berörd av ordet hen kan du använda den känslan för att försöka sätta dig in i hur det känns för de som blir kallade han eller hon mot sin vilja. Det är självklart inte exakt samma känsla, men det kanske ger en liten hint i hur det känns att felkönas av andra.Och slutligen:
  9. Hen tar inget ifrån någon, det tillför värde. (Om det nu inte finns en ondskefull genuskommitté som vill ta bort kön och glädje, men jag tror som sagt inte det.)

 

Tystnaden

Varje kväll när jag går och lägger mig trängs idéer i mitt huvud, den ena bättre än den andra. Jag tänker ut inledningar, fortsättningar, intriger och karaktärer. Det fortsätter in i drömmarna, varje natt händer hur mycket som helst i mitt huvud, och jag bara längtar tills jag får komma upp och skriva ner det.

Så är det dag. Och jag sätter mig vid datorn, eller tittar på telefonen. Får veta att vi är inne i jordens sjätte massutrotning. Att tredje världskriget har börjat smyga igång. Hör debattör efter debattör säga allt mer rasistiska saker. Samtidigt som situationen i till exempel Stockholms förorter verkar bli allt värre, där kvinnor inte får ha bara armar och unga män rekryteras till IS. Eller är det myter och överdrifter, vilket andra i mitt flöde säger? Och så läser jag om sexism så grov att jag blir chockad. Triggervarningar som utnyttjas för att censurera eller är det kanske för att förvarna och hjälpa.

Och så känns min hjärna full och överfull. Och alla mina egna tankar rätt meningslösa. För i de här förvirrade, arga och upprörda tiderna så hittar jag ingen stabil plats för mig själv. Vad borde jag göra? Ge mig ut och kämpa för medmänsklighet, omsorg om naturen och fred? Eller stänga ner flödet och strunta i världen, eftersom jag ändå inte kan göra något? Men jag vill ju veta.

Så blir jag trött. Och tyst. Och tankarna blir kvar i mitt huvud.

Tacksamhet

“Och nu vill vi tacka Gud och vår syster Susan för att vi får be för hennes tillfrisknande. Låt oss sjunga tillsammans. Låt oss glädjas!”

Prästen lyfte armarna som för att omfamna hela församlingen. Hans högra hand skymde Susans ansikte för större delen av besökarna. Däremot kunde den som tittade på henne och inte på prästens vita tänder se att hennes armar var korsade, att hon stod och vägde på fötterna. Den som hade tittat på henne hade inte blivit förvånad över att hon till slut började gå fram över scenen, duckade under prästens arm och tog sig hela vägen fram till scenkanten. Men ingen hade tittat på henne, så förvåningen var stor.

Hon lyfte sina händer, inte omfamnande som prästen utan med handflatorna pressade mot varandra. Hon var blek och tunn, invirad i en tjock kofta. Hennes skalle lyste fläckvis fram genom det grå håret. Kanske var det alltför hemskt att ta steget att raka av det helt och hållet, kanske brydde hon sig inte längre.

Tystnaden var total i det stora rummet, allas ögon var fästa vid den lilla figuren längst fram på scenkanten. De kunde se henne öppna munnen, försöka prata, sen harkla sig. Det skrapande ljudet från hennes hals hördes bara i de främsta bänkarna. För resten av salen var det som att se en film med ljudet avstängt.

Så drog hon ett djupt andetag, och började prata. Tyst och hest först, men så började rösten bära.

“Jag är inte glad. Och jag kommer inte att bli frisk. Jag kommer att leva bara några veckor till, kanske några månader. Jag har redan så ont att jag nästan inte kan stå upp, och jag kommer att få ännu ondare.”

Peter och Lillian tittade på varandra, några rader framför dem skruvade lilla Cherie på sig.

“Jag är rädd för vad som kommer att hända med mig. Jag är ledsen för att jag inte fick fler goda år. Ni vet alla hur tungt det var med Tom, hur lite jag kunde göra åt honom. Jag var inte glad när han dog, men jag kände att det kanske kunde få finnas lite tid för annat då. Men den tiden blev så kort.”

Florence satt rakt upp i bänken, telefonen på ljudlös i handen. När som helst kunde hennes pappa ringa. Han mindes sällan Florence namn, men förmågan att ringa senast ringda nummer hade på något mirakulöst sätt fastnat i hans trasiga hjärna. Varje gång Florence besökte honom funderade hon på att ringa någon annan från pappas telefon, bara för att slippa de ångestfyllda samtalet. Kanske sin bror, eller moster Lisa. Men när det väl kom till kritan så gjorde hon det aldrig.

På scenen sänkte Susan sina ögonlock, som om ljuset var för hårt för hennes ögon. Ådrorna på de vita ögonlocken syntes tydligt.

“Jag vet att jag inte är ensam om smärta härinne, jag vet att vi är många som har det jobbigt. Och jag tror att vi kan hjälpa varandra.”

Längst bak i rummet tänkte Harold på knölen han känt i pungen. Han hade inte vågat känna efter igen, utan hoppades att han bara hade känt fel den där tidiga morgonen i mars.

Susan öppnade sina armar lite mot församlingen. De darrade lätt av ansträngningen, manschetterna runt hennes tunna handleder dansade sakta.

“Skulle vi inte kunna dela våra sorger här? Vila i att livet faktiskt är rätt svårt?”

Peter tänkte på skulderna han dragit på sig, på hur svårt det var att hitta kunder och hur lite pengar han lyckades få in varje månad. Hur mycket banken ansatte honom och hur han skulle kunna berätta för Lillian att de nog måste sälja huset snart. Lillian satt stel bredvid honom. Hon tänkte på Peters sena kvällar, hans undvikande svar när hon frågade honom vad han höll på med, som ledde till att hon frågade mer, som ofelbart blev till ett bråk.

Susan gick ner för de få trappstegen från scenen, sträckte ut händerna mot bänkarna. Hennes röst var stadig nu, hördes klart i hela rummet.

“Förstår ni inte? Vi kan inte komma undan sorgen, men vi kan ta den på allvar. Vi kan låta det finnas stillhet här och säga till varandra att sorgen finns, att vi kan finnas för varandra även när det är svårt. Vi behöver inte ha roligt jämt, eller vara tacksamma jämt.”

Lilla Cherie sniffade lätt i luften. Hon var så rädd att någon skulle kunna känna lukten av kisset som henne klasskompisar hade doppat hennes fötter i, trots att hon bytt kläder och tvättat sig så många gånger sen det hände. Hon knöt händerna hårt hårt och satt alldeles stilla för att inte ge ifrån sig nån lukt. Det var svårt när det kliade så på benen.

För de som satt längst bort i salen syntes Susans huvud bara ibland mellan bänkraderna. På scenen stod prästen lugnt kvar, med armarna längs sidorna och ett småleende på läpparna. Församlingens blick rörde sig mellan hans lugna gestalt och Susans kutiga kropp som långsamt rörde sig uppför mittgången.

Så reste sig Angela. Hon satt alltid längst fram, sjöng med i alla sånger, skrattade aldrig men pratade högt och bestämd. Hennes man hade lämnat henne när han efter ett bråk råkat backa på deras då treåriga son. Hon hade många gånger berättat historien om hur förlusten av mannen och sonen fått henne att älska livet än mer, hon hade till och med skrivit en bok och blivit intervjuad av flera TV-stationer.

Susan hade hunnit halvväg ner i salen, men såg på församlingens blickar att de tittade på något bakom hennes rygg. Hon vände sig om och mötte Angelas blick. Den såg stadigt på henne. Susan försökte le, försökte hitta förståelse i den yngre kvinnans ögon. Men de tittade bara rakt på henne.

Angela sträckte ut armen, pekade på Susan och sa med hög och tydlig röst “Ut med häxan.”

Susan tittade upp mot prästen som lugnt stod på scenen, lång och småleende. Hon tittade sig runt i rummet. Ögonen hon mötte var klara, hårda. Längst bak i rummet reste sig och Harold. “Ut med häxan” ropade han.

Peter och Lillian följde efter. Lillians röst var gäll när hon skrek “Ut med häxan, ut med häxan”. Lilla Cherie hoppade upp på bänken, hon struntade i om hennes fötter luktade kiss. “Ut med häxan, ut med henne.” Snart skanderade hela församlingen i takt, klappade i händerna och stampade med fötterna.

Susan vacklade till av kraften från rösterna. Hon backade mot utgången, händerna framför sig som om hon ville skydda sig från orden. När hon nått den sista bänken snodde hon runt, smet ut genom dörren. Lillian tyckte att hon såg ut som en skabbig råtta som slank iväg. Dörren slog ljudlöst igen bakom henne.

På scenen lyfta prästen återigen händerna, som om inget egentligen hade hänt.

“Låt oss sjunga tillsammans.”

Kören reste sig upp och organisten spelade de första tonerna.

Utanför kyrkan kunde Susan höra Angelas röst, högre än någon annans. Det lilla samhället vilade i mörker, alla var samlade därinne. Susan drog koftan om kroppen och började vandringen hemåt i kvällen.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑