Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Bo på landet – Kerstin Beckman

Kategori: Bo på landet (sida 1 av 3)

Höst och uppstart

Varje år vid den här tiden kommer jag på hur fantastisk den tidiga hösten är. Naturen må förbereda sig för vila, men tillvaron startar om.

I år är det verkligen så. Min föräldralediga tid avrundades med en lång ledighet för hela familjen. Men nu har jag lämnat över föräldrajobbet till min sambo och drar igång med mitt egna. Jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta ta uppdrag i min enskilda firma.

Därför har jag skapat ett arbetsrum i vårt lilla hus. Det har kanske inte världens bekvämaste arbetsstol, eller arbetsbord för den delen, men jag har målat det i en av mina favoritfärger och tagit dit böcker och tidningar jag vill ha nära. När jag sätter mig där känner jag mig ifred. Det är ett rum för mig, för jobb.

Ett smakprov från mitt lilla arbetsrum

I mitt arbetsrum har jag också böcker som betyder något för mig, bland annat böcker från mina skrivvänner. En del är fortfarande på avvägar runt om i huset, men de ska vandra upp dit.

Betydelsefulla böcker. Och närbild på en trasig och färgkladdad bänk.

Jag har också börjat en ny skrivkurs, Skriv MER! på Skeppsholmens folkhögskola. Jag vet hur värdefullt det kan vara att ha deadlines och andras ögon. Och att få reflektera över min egen text genom att reflektera över andras texter. Vi har redan hunnit med första träffen, där vi bland annat fick besöka Författarförbundet.

Meddelande från Författarförbundet

Fullt av nystarter helt enkelt. Och vad passar bättre än att dra igång bloggen lite mer igen då? Inget, naturligtvis.

Saker jag vill skriva om på bloggen:

  • Berätta om mina vänners böcker. Jag är ohyggligt stolt över alla, och ser fram emot att berätta mer!
  • Skriva om min skrivprocess. Just nu är jag inne i två projekt, en omskrivning och en nyskrivning, och jag har så mycket funderingar om båda
  • Skriva om kultur som har påverkat mig. Jag har börjat inse att det finns scener från böcker, filmer och serier som lever starkt i mig. Ibland är det rena knasigheter och ibland är det sånt som har hjälpt mig genom livet. Jag vill berätta mer om det.
  • Berätta lite om Simon då och då, han är ju ändå mitt hjärtas ljus. Och om att bo på landet, att ha en otrogen katt, en föräldraledig sambo, att ha förmånen att vara med i ett andelsjordbruk och ha en fin trädgård vi har lite ambitioner för.
  • Möjligen lite dagsaktuella frågor, eftersom jag inte kan låta bli att bli inspirerad av vad som händer runt om i världen. Och jag börjar få en lust att berätta mer om vad jag har ser.

Men vi får se var det hamnar. Just nu är jag mest glad över att vara igång!

Glad över att ta fart

Lite efter mors dag

Nu har jag fått fira min allra första mors dag som mor. För ett år sen fanns han där i min mage och på sitt sätt kan man väl säga att jag var mamma redan då. Och jag väntade och längtade och vågade inte ta ut något i förskott för tänk om all min längtan och väntan och mina förhoppningar på något sätt skulle förstöra allting. Men de gjorde inte det.

Och i år fick jag en liten syrenbukett och ett skrynklat kort, kärleksfullt uppblött i hörnet. Och så mycket pussar att jag blir lite uppblött i hörnen jag med. Ännu lite mer uppblött i hörnen blir jag när jag tittar på min sovande lilla pojke som ligger så tryggt bredvid mig.

Tidigare har mors dag varit en dag jag har vänt mig bort ifrån. Andats in när de första reklamerna kommit och andats ut måndagen efter. Jag har ringt mamma, nästan varje år, om jag inte verkligen har lyckats förtränga hela grejen. Och skickat en tacksam tanke till de som inkluderar också ”de som inte velat eller kunnat bli mammor” när de pratar om mors dag.

För min upplevelse är att man måste förhålla sig till modersrollen som kvinna, oavsett om man har barn eller inte, oavsett om man vill ha barn eller inte. Och har man en barnlängtan, en önskan att en dag vara den där personen som bebisen borrar in sig mot och inte vill släppa, då är det väldigt mycket att förhålla sig till.

Och då blir mors dag en ganska komplicerad dag.

Då ringer man sin mamma och säger grattis, och längtar till när morsdagsreklamenen byts ut mot bikinireklam eller nåt annat lika ointressant.

Men i år har jag inte behövt vända mig bort från den här dagen. I år har min värld blivit lite uppblött i kanten, lite ny och lite annan. Och jag tänker:

Tack för att jag får vara din mamma, Simon

Att lära känna Simon

Strax före tolv en gråmulen och färgsprakande höstförmiddag kom han. Och skrek det minsta och största skrik jag någonsin hört. Jag grät, en gråt jag aldrig upplevt förut, en gråt som kom någonstans djupt inifrån mig, ett svar på det minsta och största skriket jag någonsin har hört.

Han seglade förbi mig där jag låg på operationsbordet, insvept i filtar. Jag var uppkopplad med slangar och nålar och mätare, min kropp var nedstängd från diafragman och neråt, hela min buk var uppskuren och femton personer jobbade runt omkring mig och Simon. Men just då fanns bara en gråt och ett skrik. Och tiden fungerade inte som tid brukar fungera, den var oändligt långsam och ofattbart snabb. Jag ville resa mig, jag ville se honom, men jag kunde bara vänta. Hela jag var vänd åt de små ljuden bakom mig, därborta där han låg.

Jag fick honom i famnen, mitt lilla lilla barn. Han hade svart hår och ett litet, hopskrynklat ansikte. Jag grät igen, höll honom nära, pussade hans lilla ansikte. Var tvungen att släppa honom när kväljningar sköljde igenom mig, men de gav mig något genom någon av alla slangar och illamåendet försvann. Sen släppte jag honom inte igen. Den lilla vagnen som följt med ner till operationssalen fick åka tom upp igen, Simon var i min famn.

Nu har Simon funnits i vårt liv i två månader. På riktigt funnits i vårt liv, för hur påtaglig han än var där i magen gick det inte att föreställa sig vem han var, inte börja lära känna honom. Jag minns hur vi gick runt och undrade hur han skulle se ut, vem han skulle vara, hur det skulle bli.

Vi undrar fortfarande hur han kommer att se ut, vem han kommer att bli och hur det kommer att vara, sen, när han är större. Vi har fortfarande så mycket att lära känna, både Simon och vi. Men nu finns han, han ser ut och är. Han är vacker, han är ofta allvarlig men spricker upp i de största leenden, han är lugn nästan jämt. Han har det finaste lilla skriket, han älskar att äta och han sover gärna. Allra helst nära mig eller sin pappa. Han är liten, men så mycket större än när han kom. Han tycker om sina kusiner, han ler och de ler tillbaka, klappar hans mjuka kinder och sitter så fint med honom i knät.

Just nu ligger han i bärsjal i min famn. Han har sovit så gott, men nu gnyr han, mal med käkarna. Kanske kommer han att somna om, kanske är det dags att vara med en stund, att utforska en liten bit av världen.

För bara två månader sen satt vi ihop, Simon och jag. Det där skriket, det största och minsta skriket, då delades vi upp. Men det var också då vi på riktigt fick börja lära känna honom, vår son, vår Simon.

Där låg han, min lilla, alldeles nära

Bara korta stunder öppnade han ögonen

Hans greppade som om han aldrig ville släppa

Till slut kom vi hem, fick börja se honom på vår egen plats på jorden

Nu tittar han, stirrar, utforskar. Han har hittat sina händer också, smaskar och smakar

Stillhet och frid

Det går fortfarande att sitta en stund på kökstrappan och småprata med vår grannkatt. Solen värmer ännu, men den är allt blekare, luften allt kallare. Träden gulnar och daggen glittrar i gräset.

Jag städar i trädgården, komposterar plantor och plockar undan krukor. Vinterns uppvärmning är snart färdigstaplad, den sista rosmarinen ska snart skördas och torkas och squasherna börjar oftare ruttna halvvägs än växa till de monster vi har haft tidigare i sommar.

Jag tar mina promenader ner till sjön, andas ut. Det går allt långsammare, men jag fortsätter.

Många har sagt till mig att slutet av graviditeten, det är då det blir jobbigt på riktigt. Men just nu njuter jag som jag inte har kunnat njuta tidigare. Början var illamående och trötthet och en ständig oro för om jag skulle gå igenom de där första tre månaderna, om vår lilla skrutt skulle stanna kvar hos oss. Vad ultraljud och prover skulle visa. Om hjärtat och lungorna och hjärnan och alla de andra små organen skulle växa som det var tänkt. Och sen kom tankarna på världen. Är det rätt att föda ett barn till en värld där så mycket problem hägrar. Där vi inte vet ens hur klimatet kommer att vara när han är tjugo eller femtio, där vi inte vet vad det är för värld han ska leva i. Fortfarande vaknar jag ibland på nätterna och undrar hur det ska gå, om allt är bra med honom, om vi ska klara att bli föräldrar.

Men nu de mesta tankarna har stillnat. Den mesta tiden är det fridfullt. Det har blivit sant för mig att vi inte vet vad som kommer att hända sen, att det som finns är det som finns här och nu. Och här och nu finns en liten person som vi snart snart snart kommer att få träffa.

Jag vill jobba för framtiden. Jag vill att den där världen om tjugo år eller femtio år ska vara en god värld, en hel värld.

Men just nu låter jag mig vara i stunden. Jag låter mig äntligen njuta lite av att vara gravid, av det fantastiska att jag får känna ett liv i mig, att få hålla det i trygghet i några dagar till.

Att ha oro

Den här sommaren har det inte blivit mycket bloggande. Jag och min sambo har varit lediga tillsammans, och någonstans bestämde jag mig för att ta en paus från bloggandet och skrivandet.

Det har på många sätt varit en fin sommar. Vi har paddlat och åkt på små utflykter och haft gäster och hälsat på andra. Min mage har blivit allt större. ”Oj, vad stor du har blivit” är den vanligaste kommentaren jag får just nu. Sen tycker jag ju inte att den är så stor, inte så mycket större än igår eller i förrgår.

Men det har också varit en sommar som har präglats av oro. Oro för vår planets hälsa, för vad det är för värld vår lilla bebis kommer att födas in i. Jag har aldrig förr varit så akut medveten om livets förgänglighet, om skörheten i allt, om farlighet och om att det inte finns några garantier för något alls. Ingen kan lova mig att allt blir bra, ingen kan garantera någonting.

Mycket har känts ödesmättat, farligt, svårt. Även om jag egentligen har kunnat se att världen också är vacker och vänlig och god har det ofta legat ett mörkt filter över mina blick. Det finns kanske vackra blommor och sköna skogar den här sommaren, men hur kommer det att vara om ett år eller fem år eller tjugo år?

Jag läser Filifjonkan som trodde på katastrofer från Det osynliga barnet av Tove Jansson. (Nu upptäckte jag att novellen  sattes upp på Dramaten nyligen. Jag hade velat sen den.) Och jag känner igen mig så mycket.

Novellen börjar med att hon tvättar sin matta en vacker sommardag.

Berget var slätt och rött under vattnet, därnere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.

Men Filifjonkan kan inte njuta av den vackra sommardagen, av sin trivsamma sysselsättning. Hon ser ständigt katastrofen närma sig.

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlades sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…

Hon försöker omge sig med trygghet i sitt hus fyllt av vackra föremål och ärvda ting. Men i huset hon hyrt tappar föremålen bort sig, de blir bortkomna och ängsliga. Hennes vännina Gafsan kommer på te och försöker konversera, men Filifjonkans alla tankar snurrar runt katastrofen. Och någonstans känner hon en stolthet kring hur mycket hemskt hon kan tänka ut. När stormen väl kommer gömmer hon sig i skafferiet och fantiserar hur stormen är där utanför.

Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.

Till slut ger hon sig ut ur skafferiet. Stormen river upp taket och hon springer ut i natten. Där är stormen något helt annat än i hennes fantasi. Och när tromben kommer och sopar upp alla hennes porslinsvaser och soffor kan hon till och med känna tillfredsställelse över att bli av med allt.

Jag får tröst av den här berättelsen. Katastrofer kan komma, små eller stora, men de kommer att vara annorlunda och kännas annorlunda än de gör i mitt huvud. Och jag kommer att hantera dem, på ett eller annat sätt, när de är här.

Staty på Falu lasarett. En träffsäker illustration av hur mitt huvud har känts i sommar.

Ett nytt liv

Jag har haft perioder i mitt liv där jag har känt att jag inte orkar med en endaste förändring till. ”Snälla snälla snälla, ge mig bara lite lugn och ro” har jag vrålat inom mig. Det har varit perioder av uppbrott, av konflikter, av avsked, av stress, där till slut en ändrad avgångstid på tunnelbanan eller en plötslig förkylning har känts som oöverstigliga berg. Även om det bara är pyttesmå gruskorn på toppen av andra gruskorn, stenar och klippor.

Något har blivit annorlunda. De senaste åren har mitt liv förändrats mer än jag ens i mina vildaste fantasier kunde tänka mig. Från att bo i Stockholm och springa, springa, springa till och från jobbet till att bo på landet och jobba med det jag tycker allra bäst om.Från att skriva i tystnad och hemlighet till att dela med mig av mina alldeles egna ord. Från att tampas med ensamhet och svåra relationer till att leva med en man som jag är lycklig med. Och ingen gång har vrålet om lugn och ro snälla snälla kommit. Såklart finns det fortfarande stunder av grubbel där jag ifrågasätter mina livsval, men jag tror att det ingår i att vara jag. Och det finns stunder då jag undrar vart allt kommer att leda. Men jag står inte på bromsen längre, min andning är liksom hel. Jag har kunnat tycka om mina förändringar.

Och nu närmar sig en större förändring än någon av de tidigare. Jag är på väg från att vara barnlös/barnfri till att bli mamma.

Det är så många år som jag har längtats och hoppats. Gråtnätter och sorg. Jag har upplevt den alldeles fruktansvärda ensamhet i att vara i en relation med någon som inte ville ha barn, inte med mig, inte nu, fast kanske sen, kanske med dig, vi får se, vi skjuter på det, och varje dag, varje natt tänka på att min kropp blev äldre, att tiden rann iväg. Jag har varit ensam och funderat på att kanske försöka få barn ändå, utan inblandning av en pappa.

Och när jag väl träffade någon att vara lycklig med fanns ”kanske för gammal” med som ett ständigt moln. Vi bestämde oss för att går det så går det, men vi ska ha ett bra liv tillsammans i vilket fall som helst. Och vi byggde upp vårt hem och vår gemenskap. Vi har rest och vi har stannat upp och vi har pratat tills våra munnar och öron värkte. Och vi har hoppats på att det en vacker dag skulle bli ett nytt litet liv, ett liv som var en del av oss båda och framför allt något alldeles eget. Men det verkade inte vilja komma till oss.

Vi har träffat läkare, undersökts och behandlats. Varje kväll när hösten gled över till vinter stack min älskade mig med en nål vars innehåll gjorde mig alltmer ledsen, alltmer tyngd. Vi fick sörja över ett litet embryo som trots alla sprutor och läkemedel inte ville stanna. Vi fick ställa in oss på att väntan inför nästa försök, nästa omgång av ovisshet.

Men plötsligt ville det där nya livet helt annorlunda. Plötsligt ville det visst vara med. Strunt i väntan, sa den, nu är jag här. Och i nästan tjugo veckor har den växt i mig nu. När vi har fått titta in på vårt nya lilla liv sprattlar den runt hela tiden, jobbar med hela sin lilla kropp. Finns alldeles påtagligt därinne.

Och jag håller armarna om min mage och ber den stanna därinne länge till, ber den vara försiktig med vad som än kan hända den där inne, så att den kan komma ut till oss. Jag längtar efter den förändring den kommer att bli i våra liv, och jag fasar lite för den. Men nästan mest är jag nyfiken. Vem är den där lilla, som just nu sprattlar runt inne i mig?

Om inte annat kan man få fascinerande nya perspektiv

 

En kanske mer rimlig vinkel

Vårnätter

Överallt vaknar världen till liv. Vi ses rådjur och älgar på fälten bredvid hägrar och harar. Lamm och kalvar, en skir grönska som blir allt tätare, allt mer närvarande. Blommor överallt, mattor med skinande vitsippor i kvällsskymningen. Dofter, överallt doftar världen.

Ingen annan tid på året blir det så tydligt för mig att livet är begränsat och tillvaron har ett slut som under vårens kvällar och nätter.

Mitt i det generösa levandet, explosionen av kraft, blir känslan av förgänglighet så stark. Det är bara en liten stund vi finns här, det är bara en liten stund någon finns här. Och allt det sköna omkring mig gör tanken oändligt sorglig. Det borde få fortsätta, det här fantastiska.

Om några veckor, när världen har stabiliserat sig, när träden är mörkgröna och blommorna stadiga, när lammen har vuxit upp lite och kalvarna vågar sig bort från sina mammor, då kommer känslan av att allt kan fortsätta i oändligheten, att inget någonsin kommer att förändras.

Och jag kommer att sakna de här vårveckorna, när livet exploderar och allt darrar av förändringen. Men jag kommer att sova bättre.

När hjärnan står emot

Utmaningen med att jobba hemma, ensam, med mycket egna projekt är att det är dåligt med yttre påtryckningar. Bestämmer jag mig inte för att göra något så händer inget annat än att jag inte gör det. Och att jag får dåligt samvete och blir stressad.

Å andra sidan, bestämmer jag mig för att göra saker så finns det mycket lite som stoppar mig. Jag kan fokusera precis så mycket jag vill, vilket är en lyx efter åratal av miljoner splittrande större och mindre projekt som slet och drog i mig från alla håll och kanter.

Men, hjärnan är ju som den är. Till exempel väldigt bra på att hitta svepskäl till att göra annat än det jag egentligen borde. Det är fel att säga att den står still, den står bara still inom de områden där den borde röra sig. Istället letar den gångjärn, planterar om växter, monterar en och annan låda och läser artiklar om i och för sig intressanta ämnen, men som har mycket lite att göra med det jag borde göra.

Jag försöker göra två saker när det här händer. För det första få lite förståelse i varför hjärnan håller på så. Just nu kämpar jag med om en ombearbetning av mitt manus. Jag har flera rädslor kring det. En är att jag faktiskt inte vet vad som är rätt eller fel, vilken ända som är rätt att börja i.  En att jag ska förstöra något, tappa bort min idé i ombearbetningens virvlar. En att jag är lite rädd för att bli färdig, lite hederlig separationsångest helt enkelt. Och en att det inte ska bli bättre.

Det andra jag försöker göra är att skapa mig deadlines. Mitt bästa knep är att sätta en timer på säg 52 minuter. Stänga av internet och sen sätta igång. 52 minuter framför manuset med start NU. De går oväntat fort, och för det mesta vill jag inte sluta när de är klara.

Och så fort jag sätter mig ner och jobbar med manuset så inser jag att den där hjärnbiten som skulle jobba med manuset inte alls har stått stilla, utan att den har jobbat i det tysta utan att jag riktigt har märkt det. Det är fullt med tankar som ligger och väntar på att plockas fram. Lite arbetslust smyger fram. Det kan ju bli bättre! Det kan ju faktiskt utvecklas lite till! Det ska bli roligt att bli färdig!

Tyvärr måste jag börja om processen varje dag. Hjärnan som verkar stå still, lockelsen i distraktioner. Och så fokuset, jobbandet.

Även om det är svårt, och stundtals jättesvårt, att jobba utifrån sitt eget huvud är det ändå belönande. Jag hoppas att det ska gå att visa upp det jag har gjort en vacker dag, det skulle vara ytterligare en belöning.

Till dess får jag läsa om seriestrippen från ZenPencils jag fick idag, om att skapa sig en tillvaro utifrån sina värderingar och att tillfredsställa sitt inre.

Att stanna upp

Det är märkliga dagar. Livet fortsätter i allra högsta grad som vanligt här i min lilla by och i Ludvika (så vitt jag kan märka). Mina sociala flöden har gått från att handla helt och hållet om händelserna på Drottninggatan till att börja blandas ut med personliga nyheter, skämt och artiklar om annat. Jag har saker som pockar på uppmärksamhet, uppgifter att göra av alla de slag.

Men det är svårt att inte tänka på fredagseftermiddagen. På den där alldeles akuta chockkänslan jag kände när radiosändningen bröts för nyheten att en lastbil kört in i en folkmassa på Drottninggatan. Att människor hade dött. Det alldeles överväldigande behovet att bekräfta att alla mina nära var ok. Jag körde bil just då, med en hand tryckt mot munnen och kräkkänslor i halsen.

Jag vet ju hur Drottninggatan ser ut en vacker våreftermiddag. Jag har gått där själv oräkneligt antal gånger, jag vet hur mycket folk det brukar vara. Jag vet hur lätt det är att hamna där, att vem jag än kände skulle kunna vara på platsen.

Tack och lov kunde jag med samtal och sms och Facebook ganska snabbt få en ganska bra koll på mina nära. Alla verkade vara okej, även om skrämmande många faktiskt hade varit i den omedelbara närheten. Samtidigt visste man ju ännu inte vad som skulle hända, om det skulle bli någon mer attack, om det fanns andra farliga platser. Det ryktades om skottlossning här och var i staden. Jag hade svårt att släppa radiosändningen, väntade med fasa på bekräftelse om död och förödelse.

Känslan av obehag och sorg bär jag med mig mest hela tiden just nu. Jag känner ett behov av att åka till Stockholm, att se med egna ögon att allt är kvar. För första gången sen jag flyttade därifrån längtar jag tillbaka. Jag vill ta hand om staden lite, även om det kanske låter dumt, som man kan längta efter att ge en kram till någon långt bort man vet sörjer. Men jag vet ju att Stockholm klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Ny tyngs jag av den debatt som brutit ut om dådet. De politiska poänger som görs. Argumenten som snurrar sig om varandra, tvärsäkra och förenklade. Jag är orolig för vilka förhastade beslut som kommer att tas, vilka överilade åtgärder som kommer att sättas in och hur opinionen kommer att vrida och vända.

Just nu, just de här dagarna, känns det som att det är en tid för sorg och eftertanke. Det kommer att finnas tid för beslut och åtgärder, men några dagar till kan vi väl få att hämta oss innan åsikterna börjar hagla?

Jag har läst många artiklar de senaste dagarna. Peter Englund i DN var på något sätt en tröst. Det är värt att hålla huvudet kallt, det är värt att inte ge efter för skräcken. Liksom Sofia Lilly Jönsson i Svenska dagbladet. Jag vet inte hur jag ser på mitt förhållande till kristendomen, och Paulus är definitivt ingen favorit hos mig, men den bibeltext hon nämner känner jag är värd att läsa och läsa igen.

Snart kommer de här dagarna att sjunka undan. Sverige kommer att förändras lite men vi som inte blev direkt drabbade kommer att anpassa oss och fortsätta att leva ungefär som vanligt, inte bara här i byn utan i det stora också. Men just nu känns den gråa himlen och snön som singlar ner passande. Våren kan komma tillbaka om en stund.

Vårstädning

Världen är brun just nu. Snön som täckte trädgården för bara en dryg vecka sen är så gott som borta, men ännu har den inte vaknat till liv. En perfekt tid att röja, slänga och rensa.

I år har vi haft extra anledning att göra just det. Vi köpte vårt lilla hus för snart ett år sen med tanke att främst ha det som sommarhus och snarast bo här på helgerna på vinterhalvåret. Men hösten kom och det kändes aldrig relevant att flytta tillbaka in till stan. Så till slut, efter en del väntan på grund av Ludvikas inte superheta bostadsmarknad, har vi sålt lägenheten och flyttat allt vårt pick och pack till vårt hus. Och så har vi slängt, gett bort, skänkt vidare, rensat ut och lämnat ifrån oss lådvis med saker vi inte längre behöver. Vi blev säkert tusen kilo lättare!

Och sen blev vi ännu lättare. Vår snälla bil, som vi åkte i första gången vi träffades bara vi, som nästan varje helg rullade min sambo till Stockholm, då när jag fortfarande bodde där och han fortfarande bodde här, och som har tagit oss ut på massa små och stora äventyr, bestämde sig plötsligt för att den hade gjort sitt. Mitt på vägen, med de sista grejerna från lägenheten, la motorn av. Och ville inte komma igång igen. Och med tanke på alla de små ålderskrämpor den redan hade visat upp bestämde vi oss för att det var dags för den att få vila nu.

Idag började också säsongens första trädgårdsröjning. Små trädskott i slänten, gamla ormbunkar, den väldigt opraktiska högen med gammalt trädgårdsrens och julgranar som ligger precis där vi vill ha vår kompost, allt ska bort. Tusen kilo lättare.

 

Och det bästa med allt är att det börjar finnas utrymme för nytt. För små skott som ska bli kryddor, grönsaker och bär. För en nyare och piggare bil (även om det gör lite ont i ett klimatängsligt hjärta att önska sig en ny bil så måste jag acceptera förutsättningarna för att bo på landet). Däremot tror jag inte att det finns plats för en endaste pinal till i vårt hus. Och jag tror inte att jag kommer på något vi behöver. Förutom ett klädskåp. Att ha sina kläder i lådor under sängen och i högar på byrån är inte praktiskt, det är det inte. Så lite loppisletande får det nog bli inom kort. Lite. Lite, lite, lite.

 

 

« Äldre inlägg

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑