Gråta till musik

Jag lyssnar nästan alltid med känslorna på musik. Mina spellistor på Spotify heter sånt som glad och sentimental.

En del musik kan jag överhuvud taget inte lyssna på. I en tidigare relation blev det problem eftersom jag fick extrema obehagskänslor av Pink Floyds The wall, som var min ex absoluta favoritmusik.

Det finns annat som jag alltid, alltid, alltid börjar gråta av. Vi har till exempel Tears in heaven med Eric Clapton och Some die young med Laleh. Den första för att det är världens sorgligaste låt med världens sorgligaste bakgrundshistoria och den andra för att det är världens sorgligaste låt och att den alltid får mig att tänka på Utöya.

Men sen finns det musik som plötsligt, lite oväntat får mina tårar att strömma.

Som häromdagen när vi lyssnade på vår bilkaraoke-lista och (I’ve had) the time of my life kom igång. Slutscenen av Dirty dancing rullade upp i mitt inre och tårarna rullade nerför mina kinder.

Det kändes ärligt talat rätt fånigt. Dirty dancing, vad är det att gråta till liksom. Men det är något med den filmen, kanske att den kom när jag var i precis rätt ålder, att jag har sett den så många gånger, att Baby/Frances-figuren är så stark, att Jennifer Grey opererade sönder sitt ansikte sen eftersom hon inte tyckte att hennes näsa dög, att Patrick Swayze tyckte att hon var rätt irriterande, men att de ändå blev vänner, att han dog av cancer.

Sen kom det ännu värre flödet.

Min svägerska och hennes döttrar var med i en Wuthering Heights-flashmob i somras. Häromdagen la hon upp en video från tillfället.

Och jag blev en fontän. Alla dessa fina, rödklädda människor som med stort allvar dansar lite tafatt till Kate Bush obeskrivbara röst. Och så min lilla vitklädda brorsdotter mitt i allt.

Ibland kan det bli lite genant att vara lättrörd, men det är så njutbart samtidigt. Jag tänker stå för det – jag är en känslig och känslosam person.

Posted in Blandat | 6 Comments

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Det var fina dagar i Stockholm trots allt, och det kändes som att något saknades när måndagen startade. Efter en stund kom jag på vad det var – den där känslan av stress och intensitet i stan ger mig en känsla av meningsfullhet. Och den finns ju inte här.

Men det är en tom meningsfullhet, att vara fullbokad och efterfrågad varje sekund ger inte mycket tillbaka. Och jag jobbade mig trasig när jag sökte den meningsfullheten.

Den här veckan har ändå varit full av jobb. Jag ägnar mig åt underkonsulteri och skriver en rapport, och jag ska boka in en intervju för en artikel åt ett annat företag. Samtidigt som jag byter texter med skrivvänner.

Jag saknar min egen text dessutom, det är fortfarande en del större saker jag vill göra med den. Just nu blir det mest anteckningar, och lite småpill i texten, men snart ska jag ge mig utrymme att jobba mer fokuserat med texten.

Så arbetsuppgifter finns, i alla fall just nu. Men här äter jag frukost på trappan och lyssnar på vår lilla källa som porlar och på forsen nedanför backen. Och jag tar eftermiddagspromenad och tittar efter svamp i skogen. Klipper gräsmattan och räfsar löv. Och ikväll gjorde vi safari. Vi hoppades på älgar, men det blev rådjur och en groda. Och en nästan fullmåne.

Så här hemma finns tiden för upptäckter, för att andas och för att tänka. Precis det jag hoppades på.

2016-09-14-19-50-07

Livrädda (eller nyfikna) rådjur och onyfiken (eller livrädd) groda

2016-09-14-20-07-00

Posted in Jobb, Skrivande | 2 Comments

Möten och moten

Ikväll är min hjärna trött. En lång dag av utbildning och middag och massa att förhålla sig till och till slut protesterar den.

Som alltid när jag träffar människor fylls hjärnan av funderingar över hur människor är, hur de fungerar, pratar, interagerar. Hur de bekräftar och avfärdar. Subtila signaler och osubtila signaler.

En del av min hjärna är upptagen av det, att stoppa ner det jag ser i min stora iakttagelseväska där jag spar små och stora manér, beteenden och miner. Perfekta att plocka fram när jag ska skapa personer och händelser.

Samtidigt är en annan del av min hjärna mer upptagen av att analysera och tycka och ha åsikter. Ibland kan jag önska att jag bara kunde låta bli det, jag tror att det vore riktigt vilsamt.

 

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Att vara på rätt plats

Nästa vecka ska jag göra en ackreditering i Stockholm. Långa dagar mitt i city. En sån där sak som för ett par år sen var vardag i min tillvaro. Då när livet var stad och folk och asfalt, och utomhus bara var den lilla sträckan till och från tunnelbanan.

Det gick aldrig att öppna fönstren i de rum jag tillbringade dagarna. Det var luftkonditionering och höga hus och heltäckningsmatta istället. Jag brukade längta ut så mycket att det gjorde ont. Så länge det gick åt jag frukost på balkongen, jag gick varv på varv runt den lilla sjön i närheten, i alla fall de dagar jag inte var för trött. Försökte låtsas att Tanto eller Kista eller Humlegården var natur.

Nu sitter jag istället i Casa Rosada, mitt gullehus. Dörrarna ut till baksidan är öppna, jag hör forsen, en fluga som surrar och sus från träden. Jag åt min frukost i solen på trappan. Igår plockade vi svamp och i förrgår plockade vi svamp, och idag får jag gäster och vi kommer att plocka svamp.

Och jag nyper mig lite i armen. Min vardag är inte längre stad och folk och asfalt. Som jag förut gjorde besök ut i naturen och stillheten gör jag nu besök in till stan.

Kroppen värker inte längre av längtan till någon annanstans.

IMG_2897

Posted in Uncategorized | 4 Comments

Att gå sönder – en novell

Hon sitter på sängkanten, ena strumpan på, den andra i handen. Tittar på garderoben och försöker tänka ut vad det finns som hon kan ha på sig. Det blir byxor idag, det kändes för svårt att dra på sig strumpbyxor så inte kjol eller klänning.

”Res dig upp och titta i garderoben nu, du har bråttom, res dig upp nu”, tänker hon.

Men gör det inte.

”Det finns kläder på torkställningen, vi går ut i vardagsrummet och ser vad som finns. Kanske finns det någon av de där topparna som gör dig glad”, lirkar hon.

Ser framför sig tröjorna som rör sig i en evig dans mellan torkställningen, henne själv och den alldeles för lilla tvättmaskinen i badrummet. Hon borde boka tvättstugan, det var evigheter sen hon tvättade lakan, handdukar. Men tanken att gå ner den där extra våningen, försöka tänka ut en tid, det måste bli en helg för på kvällarna är det inte säkert att hon hunnit hem, får hjärtat att slå, huvudet att fyllas med spindelväv där tankarna fastnar.

Hon blir sträng.

”Upp nu, det här går inte, du är jättesen.”

Med all sin kraft reser hon sig.

”Det är enkelt”, säger hon. ”Först ett par byxor.”

Det finns ett par i  högen med kläder, de är helt okej. Svarta. En kofta, vad som helst som är varmt, ett linne att ha under.

”Du ser, det gick ju bra.”

Ett ögonblick tänker hon på smink, att det skulle ge en yta. Men det är för tungt, för mycket detaljer. Det går inte riktigt att se i spegeln nu, det är svårt att fästa blicken, att få ett sammanhang av det där ansiktet. Lite mascara får räcka.

Ytterkläderna är motigast av allt. När de är på finns inget som håller kvar henne i lägenheten.

Hon låser dörren bakom sig, går ner. Ut genom porten, ner för alla trapporna mot gatan. Där nere blir hon osäker om hon låste. Det är svårt att få fatt på något minne, hon får stanna upp och tänka. Jo, hon låste, och samtidigt kollade hon mobilerna. Det hade kommit ett meddelande från hennes vän, det ska bli belöningen när hon kommer till tunnelbanan. Hon kommer ihåg att hon log när hon såg det, och sen vred hon om nyckeln och stoppade ner den i väskan.

Det är grått, nästan dag. Lite snö i luften men inte mycket på marken. Typiskt januari i Stockholm. Eller är det februari? När går kortet ut? Lyste det gult i fredags? Hon försöker gå snabbare, klara av de där få hundra meterna till tunnelbanan på kortare tid, men kanske vinden håller emot, det går så långsamt.

Ett rött kryss i spärren, hon försöker igen, kanske hon lyfte kortet lite för snabbt. Fortfarande ett rött kryss.

Akalla 3 min.

En man vid biljettskärmen. Om hon hade gått dit direkt och inte till spärren hade hon hunnit före honom. Hjärtklappning. Nu får hon stå i kö, men han är van, det går fort. Hennes tur.

Det är svårt att förstå alternativen. Hon ska fylla på en månad. Inga specialpris. Så, bara gör. Glöm inte kortet i kortterminalen. Glöm inte att hålla upp SL-kortet mot den där blåa grejen. Glöm inte kvittot.

Akalla 1 min.

”Du hinner om du skyndar dig, spring nerför trappan, kom igen, spring då.”

Det är så enkelt, men fötterna vill inte höra. De börjar springa först när hon kommer ner till perrongen och ser tåget rulla in. Benen gör ont när hon springer. Hon är sen, så det är inte lika fullt som det brukar på morgnarna. En sittplats bredvid en man i en Ericsson-jacka, mitt emot en kvinna som ser arg ut och en ung kille med keps.

Ericsson-mannen har en portfölj bredvid sig, den är hård. Den unga killens har långa ben, de är överallt. Den arga kvinnan suckar och tittar ut genom fönstret, mot den svarta tunneln.

Belöningen, meddelandet, nu ska hon få läsa.

Det är ett godmorgon och en puss.

Godmorgon vännen. Jag är lite trött svarar hon.

Jag med! Får hon till svar ögonblicket efter och hon tänker att hennes trötthet inte är värre än nån annans, alla är trötta så här års, det är mörkret förstås.

Jag ska in på möte nu får hon sen. Men vi hörs under dagen. Puss!!!

Puss!!!! Skriver hon tillbaka. Jag saknar dig.

Men hon vet inte, just nu är det ord, det man ska säga.

Vagnen är gammal, den skriker när de stannar vid Hallonbergen, skakar och skramlar. En liten skymt av Ursvik, gråa dimmor mellan gråa träd och så är de framme. Tåget töms, bara killen med keps sitter kvar. Hon vill också stanna men följer med ut.

Nerför trappan, genom gallerian. Gallren är fortfarande nedfällda för affärerna.

Ut igen, vinden möter henne. Fäll ner huvudet, följ strömmen av jeans och svarta jackor.

Små snökorn slår mot den mjuka gropen nedanför halsen.

Det är uppförsbacke hela vägen.

Doften från den etiopiska kaffevagnen möter henne. Hon vill stanna, vill få lite värme och ett leende. Men det är kö och hon vet inte om hon har pengar, om hon klarar av att rota fram sin plånbok. Istället sänker hon huvudet ytterligare, går vidare.

Tittar på klockan när hon kommer in i huset, den är nio. Upp i hissen, hon kommer att vara sen innan hon kommit fram. In genom dörren, av med kappan. Om ögonen bara inte vara så grusiga. Om huvudet var lite vaknare. Om det inte skulle ta så lång tid att klä på sig. Då, då skulle hon vara här i tid varje dag.

Måndagsmötet har redan börjat. Hon smyger sig in, men en plats pekas ut åt henne längst fram. Hon fångar några blickar, ler, försöker lyssna. Snart ska hon berätta hur det går i hennes projekt, vad sa hon förra veckan? Det är spindelväv i minnet. Hon tittar runt, ser var hon har sina projektmedlemmar. En saknas, han som skulle jobba sin uppsägningstid men som bara längtade till sitt nya jobb och helst inte ville vara där. Det var utmaningen förra veckan, att få ledningen att förstå att det var bättre om han fick sluta direkt, om de kunde ta in en underkonsult istället. Det gick, med motstånd. Motstånd som fick henne att gråta, fast hon kände sig dum. Hon måste lägga av med gråtandet, det är fånigt. Barnsligt.

Nu är det hennes tur. Hon är kortfattad, det är svårt att samla orden, att komma på vad som spelar roll. Det går framåt berättar hon. Hennes grupper gör ett superfint jobb. Hon försöker le tryggt mot dem, visa att hon är nöjd med dem. De är bra, de förtjänar allt tack. Hon vet inte hur hon ser ut, hoppas att hon ser stabil ut.

Oroliga ögon efter mötet, olika frågor att hantera från grupperna.

”Följ med så får jag ta kaffe”, säger hon, tar med datorn till köket, smuttar på sitt kaffe, lyssnar och skriver upp punkter på Att göra-listor. Olika färger för olika projekt.

Den ena säljaren, med den knarriga rösten, säger att han behöver hennes hjälp. Det är en potentiell kund, de måste förbereda att projektförslag, har hon tid.

”Javisst”, ny lista med ny färg. Det är hennes jobb, det är bara att flytta runt, prioritera. Klart det går. Huden värker.

Det blir inte ljust den här dagen. Lysrören är tända, men hon behöver extraljus från skrivbordslampan, full ljusstyrka från skärmen. Det gör ont i ögonen, men det är så svårt att se annars.

Fullt av uppgifter på Att göra-listorna, små checkboxar att kryssa i när de är klara. Hon vet inte vad hon borde börja med, tittar tomt in i skärmen, får inte rätt på tankarna. Kanske projektförslaget? Vilka ord brukar de använda, vad brukar de säga? Hon borde leta rätt på en gammal presentation, mycket finns redan.

”Seså, gå till servern. Öppna säljfoldern. Bry dig inte om att typsnitt saknas, det är texten du behöver. Orden.” Varje liten rörelse hon gör behöver en tanke som instruerar. Spindelväv i hjärnan.

Hon borde vara pigg och utvilad. Hon hade alldeles nyss en lång julledighet, hon gjorde inget förutom att lägga pussel och sova och åka skridskor. Alla är trötta före jul, men sen var hon ju ledig. Hon har inget skäl att känna så här. Bit ihop, snart är det helg.

Underlaget från den potentiella kunden är mångordigt. Först måste hon förstå vad de vill ha för något. Säljaren har pekat på en konsult som hon kan ta hjälp av.

”Res dig och gå och prata med honom. Var noggrann nu, det är inte roligt när säljaren inte blir nöjd.” Fötterna leds bort till konsulten, de pratar igenom underlaget, han är entusiastisk, det känns bra.

Tillbaka till datorn, vad sa han för något egentligen? Hur funkar det med det säljaren sa? De har extremt kort om tid för projektet, kunden förväntar sig leverans under våren. Om kundens beslut att anlita dem tar mer än, hon räknar på fingrarna, en vecka så är det kört. Det kommer ju att komma en påskledighet som kommer att ställa till med saker.

Hon går bort till säljarna, berättar om sin oro.

”Säg att ingen får ta ledigt”, säger unga säljaren. ”Du måste vara hård.”

”Men ändå, det är väldigt riskfyllt”, försöker hon. ”Det räcker med att nån blir sjuk…”

Hon tänker att om hon inte får ha påsken att se fram emot så vet hon inte hur hon ska klara sig. Hon måste gå ner i tid, eller är det bättre att säga upp sig? Hon står tyst, tittar på säljarna, tankarna rusar. Unga säljaren plockar ihop sin dator, ska iväg på möte.

”Det ordnar sig, kör på nu.”

Hon håller sig kvar.

”Kan vi ha ett möte sen och gå igenom projektförslaget?”

Jaja, säger säljarna, det ordnar sig. Huden värker.

Dags för lunch.

”Ta bara hissen ner, över gatan och en vegetarisk lunch. Det går fort, du behöver inte ens välja.” Hjärnan trugar.

Tanken på mat äcklar. Gatan känns oändligt bred, fötterna för tunga.

Hennes chef lägger en hand på hennes axel.

”Vill du följa med på en promenad efter maten?”

Hon nickar tacksamt, deras promenader är ljus. Det får bli yoghurt och mackor. Te för värmen. Yoghurten är så söt att den ilar i tänderna, men den är len och snäll.

Det är fortfarande halvmörkt när de går iväg. Byggarbetsplatser överallt. Hon förklarar läget med projektförslaget. Hennes chef nickar, förstår problemet. Förstår när hon säger att hon känner sig lite trött. Kanske går det att byta projekt? Hon och chefen funderar. Hon har ju haft lite svåra kunder under hösten. Det är skönt att få ventilera även om hon inte kan se någon lösning egentligen. Det är skönt att gå också. Hon måste börja träna. Motion är det bästa, kanske hon blir pigg om hon börjar träna. Hjärtat dundrar iväg, att hitta ett ställe att träna på, ett pass, att passa tider, plocka ihop träningskläder, hur ska det gå? Hon kan knappt klä på sig. Yogan under hösten gick inte, hon fick ställa in tillfälle efter tillfälle.

Och hon måste sova. Det är hennes enda tanke när hon åker hem från jobbet. Gå förbi affären, köpa något som går lätt att laga, tvinga i sig mat, ligga i soffan och titta på datorn. Prata med den älskade. Sova. Sova sova sova. Vakna med ögonen fulla av grus. Försöka få på sig kläder.

*

Dagen efter. Projektförslaget närmar sig färdigt, hon skickar ett utkast till säljarna. De ska ta sig till kunden för möte morgonen efter. Hon måste åka hemifrån före åtta för att komma i tid, hjärtat dundrar när hon ser det. Hon är så lat, det handlar bara om att gå upp trekvart tidigare. Kanske en timme så att hon hinner sminka sig. Varför är hon så lat?

Att göra-listorna lyser i olika färger. Hon måste gå ner i tid. En ledig dag varannan vecka, det skulle nog vara tillräckligt. Då skulle hon bli pigg igen. Hon får vara tydlig, de dagarna är hon inte tillgänglig. VD är på plats, hon går och frågar, finns det möjlighet? Kan man tänka sig att ordna det så? Kanske, stor suck, orolig blick.

Fortsätta med uppgifterna. Jobbar i soffan idag, skrivbordet känns för hårt. Mörkt utanför fönstren.

Unga säljaren dyker upp. Han har inte läst projektförslaget, det är inte det han vill. Han är arg. Stressad. Ett av de små projekten har farit iväg i kostnader. Hon skäms. Hon har gjort fel.

”Du måste förstå att du måste flagga i tid. Det här är ohållbart.”

Hon hittar inga ord. Huden värker. Hon är ansvarig. Allt hon kommer på att säga känns som lama ursäkter, bortförklaringar. Hon kan inte avskärma hans ilska, kan inte sortera, kan inte förklara. Allt går rätt in. Hennes inre duckar.

Han lämnar henne när han fått ur sig det han behöver.

Kvar sitter hon i soffan. Tom på ord.

Hon måste sova.

*

VD skickar hem henne efter att ha sopat upp henne efter ytterligare en gråtattack.

”Stanna hemma imorgon. Prata med din läkare.”

Läkaren är full av förståelse. Lyssnar tålmodigt till orden som stammas fram mellan tårarna. Tar prover och skickar hem henne.

”Sov,” är läkarens enda instruktion.

”Men är jag inte bara lat?” frågar hon.

”Sov”, svarar läkaren.

Hon får lära sig att hon kan somna tidigt, vakna sent och ändå behöva en sovstund på dagen. Hon får lära sig att hennes kropp behöver sova ännu en stund bara hon tar en promenad. Hon får lära sig att världen kan vara mörk dygnet runt.

Orden fortsätter att hålla sig undan.

Hon vill jobba sig pigg, vill ta tag i sin återhämtning på det mest effektiva sättet. Frågar gång på gång vad hon kan göra, när kan hon förvänta sig att må bättre? Borde hon inte ta tag i någonting snart?

Hon skäms så mycket.

Hon duckar. Gömmer sig. Sviker.

Hon klarar inte krav, förväntningar, planering, får säga nej till alla behov. Har gått sönder.

Sover.

Posted in Noveller | Leave a comment

Författare?

En närstående berättade för mig att ”Det är ingen som ser dig som författare, Kerstin, bara du själv”. Eftersom det inte kom apropå någonting blev jag ställd. Jag mumlade något om att jag nog inte heller riktigt ser mig som författare.

Det har jag grubblat på sen dess. Först varför hon berättade detta för mig. Om det var Jante, att jag inte ska gå runt och tro att jag är något. Eller om det var någon form av omtanke, att jag ska veta hur omvärlden ser på mig. Eller så hade jag utan att märka det suttit och brett ut mig om skrivande och sagt sånt som ”Vi författare, vi tycker si och så”. Men det borde jag kommit ihåg tror jag.

Rätt många skulle hålla med henne. Sveriges författarförbund skulle till exempel inte välkomna mig som medlem. De har som krav att man ”har publicerat ett omfång av två verk eller två översättningar som håller en viss kvalitet” och det har jag ju inte gjort.

Sen finns det de som inte håller med henne, som barnen jag hjälper med läxor varje måndag. ”Visste du att Kerstin är författare” kan de säga till varandra. Och jag brukar säga ”Nja, jag har ju inte direkt gett ut någon bok, men jag skriver på en som jag hoppas ska bli något”. Där brukar de tappa intresset, rycka på axlarna och säga ”I alla fall, Kerstin är författare”.

Och jag tänker att de kanske har rätt. Jag kommer kanske aldrig få någon bok publicerad. Men att skriva skönlitterärt, utifrån mitt eget huvud, känns mer helgjutet för mig än något annat jag har gjort i mitt liv.

Något händer i mig när jag skriver. Med hur jag ser på världen och hur jag tänker. Att få formulera, utveckla, skapa.

Förhoppningsvis kommer min omgivning en dag se mig som en författare. Men det viktigaste är ändå att jag står för att jag vill vara författare. Jag vill skriva, helst hela tiden. Och just nu strävar jag på för att det ska bli så.

Posted in Skrivande | 8 Comments

Berättarröst

Jag har alltid haft ett kommentatorspår igång i mitt huvud, en inre röst som reflekterar kring vad jag och min omgivning gör. Jag antar att det är så de flesta har det. Eller?

Nå, på sistone har rösten ändrat karaktär och börjat kommentera allt som om det var rader i en roman eller inledningen av en novell.

Som frukost med Paco.

Deras morgonritual hade blivit en essentiell del av deras dagar. Hon berättade om nattens drömmar. Han lyssnade, alltid snällt och ibland entusiastiskt, på hennes tal. 

För det mesta börjar berättarrösten redigera sig.

Deras morgonfrukostritual hade blivit…

… på hennes talberättelse

Samtidigt som jag pratar eller äter eller kör bil eller vad kan vara.

Den mötande lastbilen försökte knuffa henne av vägen. Den smutsade inte ner sina egna händer, utan överlät grovjobbet åt vindarna som ständigt hängde den i hasorna. 

För det mesta roas jag av min inre berättare, men ibland blir jag lite less på den. Det är en frukost det här, inte en novell, säger jag till den. Här och nu, kära röst, här och nu.

Det blir tyst ett ögonblick.

Sen hör jag Hon fascinerades av hur hennes inre berättarröst alltid fanns som ett kommentatorspår i hennes liv. Även den mest vardagliga händelse kunde plötsligt beskrivas som inledningen på en novell eller några rader i en roman. 

Posted in Skrivande | Leave a comment

Zen

Ibland letar jag upp artiklar eller inlägg på till exempel Facebook där jag vet att jag kommer att bli arg över antingen inlägget eller kommentarsfältet. Jag läser och retar upp mig lite lagom mycket. ”Näej, det här är ju helt orimligt” säger jag för mig själv. ”Kan man tycka så dumt!!!”

Men generellt sett är mitt liv mycket mer i balans än någonsin förut. Den stress och irritation jag utsätts för i min vardag är extremt mycket lägre än någonsin förut.

Jag tänker inte så ofta på det, frånvaron av något märks ju inte så mycket. Jag påminns mest när jag pratar med människor som lever i stress. Vars reaktioner jag känner igen från mig själv, men liksom avlägset.

Jag har haft stressklumpar av läkarbesök som drar ut på tiden, suttit oroligt i väntrum och tittat på klockan. Suttit på tunnelbanor och försökt få dem att gå fortare med bara tankekraft. Nästan gråtit av missade bussar. Sprungit längs med gator för att hinna i tid till allt vad det nu är. Väjt för människor, ständigt med hörlurar för att minska oljudet omkring mig. Byggt upp milslånga att göra-listor och kom ihåg-listor, packad varje minut av min dag så full som möjligt för att inte missa en minut i allt jag måste hinna med för att inte halka efter.

Ibland blir jag rädd för att stressen ska komma tillbaka. Balansen i mitt liv kan ju vara en falsk balans. Jag drömde att jag klängde på utsidan av en fasad som en del av en träningsrunda. Jag var tvungen att åla längs med rör och ta mig förbi betongpelare högt upp i luften utan någon som helst skyddsnät. Kanske är det mitt liv, utan att jag egentligen märker det.

Men jag ska göra mitt bästa att utforma mitt liv så att jag har marginaler. Så att min ork och energi inte skalas och skavs av en ständigt pockande omvärld.

Fortsätta zen.

Posted in Blandat, Mindfulness | Leave a comment

Tvärsäkerhet

Vad skönt det måste vara att vara en Britta Svensson ibland. Tvärsäkert veta hur man ska leva på rätt sätt.

Häromveckan skrev Britta en krönika om Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Slutsatsen i krönikan är att Ebba är en dålig feminist. Britta är själv inte feminist, men som god feminist ska man inte skriva böcker om kvinnor i dåliga förhållanden, där kvinnan belönat och beundrat en man som inte var värd det. Särskilt inte om man under många år var tillsammans med en man som Britta uppfattade som självgod med konstiga åsikter.

Jag vet egentligen inte mycket om vare sig Ebba Witt-Brattströms eller Britta Svenssons liv och relationer. Jag tycker inte att det är relevant heller.

Det relevanta är snarare hur Brittas tvärsäkerhet leder henne fel. Kvinnan i Ebbas bok är ju inte den första skildringen av en person som inte förmår att leva som hen lär. Just den krocken är ju oerhört spännande.

Det är lätt att veta teoretiskt vad som är rätt val, oavsett om det handlar om relationer, om hälsa eller om karriärplanering. Sen kommer verkligheten och är svår.

Kanske kan en bok om någon som verkligen har försökt men misslyckats kan vara det som gör dilemmat och svårigheterna synliga och tydliga och därmed ger dig underlag att reflektera över ditt eget liv och dina egna val.

Det är lätt att tro att de bästa lärdomarna kommer från de som gör rätt och alltid har gjort rätt. Men personligen föredrar jag att lyssna på de som har gått i kringelikrokar, de som kanske inte ens har nått fram. De som får mig att reflektera och fundera.

Fast det är nog inget för de tvärsäkra. De som alltid vet vad som är rätt och de gör de rätta valen utifrån denna kunskap. Härligt för dem, jag kan uppriktigt önska att jag hörde till den gruppen. Det verkar bekvämt.

Två läsvärda blogginlägg om Britta Svenssons text:

Bra män och jämställdhet från Hit och dit och tillbaka igen

Feminism är inte att leva som man lär från Underbara Clara

Posted in Blandat, Böcker | Leave a comment

Novellutmaning

Mitt bland alla lukter känner jag doften. Ljuvlig, jag spänner mig och slappnar av, en rörelse jag inte skulle kunna hindra ens om jag ville. Tvingande, jag kan inte lämna stråket den skapar. Jag försöker verka nonchalant, låtsas att jag är på väg åt andra håll, låtsas att jag inget märker. Låtsas att hela mitt jag inte skälver och darrar, ivrig att nå fram.

Doften blir allt starkare, allt mer komplex. Först var den lätt, luftig, som ett maskrosfrö som lämnat sin boll och svävat iväg i vinden. Ju närmare jag kommer, desto fler nyanser dyker upp. En fuktighet, som en gräsmatta som nyss ansats. Torrhet, som barr som värmts av solen en sommardag. Och något sötaktigt, som ett äpple som fallet ner från sin gren och lämnats att ruttna.

Jag vill kasta mig fram, begrava mig i doften, men något får mig att stanna upp. En försiktighet vaknar i mig, en rädsla. Det finns en fara här. Jag försöker vända om, lämna doften bakom mig, men den är för stark, för lockande. Jag förbannar mig själv, men jag kan inte stoppa mig.

Nu ser jag doftens källa. Inbäddad i lager efter lager av skirhet och färg väntar den på mig. Ljuvheten och sötman, den som kommer att släcka min törst och mätta min hunger. Jag vill kasta mig fram, bita mig fast och suga, fylla mig.

Något håller mig tillbaka, någonstans i mig ropar det fara, hot och död. Jag vill inte lyssna, vill inte låtsas om rösten som varnar. Jag slåss mot mig själv, närmar mig och fjärmar mig, varje gång allt närmare det skira, ljuva. Så nära, jag blundar, sträcker mig framåt.

Mitt inre vrålar. Jag stannar mitt i rörelsen, vaknar upp.

Ser faran.

Jag är så nära att jag verkligen ser den.

Gula bollar av damm, av gift, överallt. Hade en av dem skakats loss, landat på mig, hade allt varit försent. Jag hade legat på marken, skakat och rosslat, långsamt och plågsamt lämnat mitt skal.

Men jag vill inte, jag kan inte lämna. Jag måste ha mitt söta. Jag vänder mig bort och återvänder, cirklar runt, försöker hitta en väg in, en väg utan gift. Ivern darrar mig, jag måste samla mig. Det finns bara en möjlighet.

Sakta närmar jag mig igen. Mitt medvetande är bara det gula giftet, ljuvhetens genomskinlighet och mina lemmar. Jag andas inte, rör mig långsamt, varje rörelse är medveten, framåtriktad. Så nära, så nära, nära. Min mun är öppen, jag sträcker mig framåt och där, å där.

Mitt hjärta dunkar hårt men jag tvingar mig till lugn. All min kraft går åt att behärska mig, samla mig, att inte glömma faran. Jag vill bara ge efter, hänge mig åt sötheten.

Sakta avtar doften, jag förstår att det är slut nu. Jag vill inte lämna, jag vill stanna här för all framtid. Men det är färdigt.

Försiktigt backar jag ut igen. Min tyngd gör det än svårare, än farligare. Jag är trött nu. I min besvikelse är jag nära att strunta i riskerna, bara spränga mig ut, låta mig täckas av det gula pollenet, falla till marken. Jag kommer ändå aldrig uppleva den ljuvheten igen, varför ska jag finnas mer?

Något i mig tvingar mig att vara försiktig, att lyckas ta mig ut igen.

Jag tittar med sorg på den nu tömda blomman.

Men solen värmer mina vingar, jag är fylld av nektar och jag överlevde.

Jag flyger vidare.

 

En utmaning av Lotta. ”Skriv en novell om en fjäril som inte tål pollen, och ha den färdig inom en timme.” Sagt och gjort. 

Posted in Noveller | 1 Comment