Jag börjar bli färdig med mitt manus, så vitt jag själv kan bedöma. Det behöver kanske utvecklas en smula här, justeras lite eller ändras där. Men allt måste göras med så lätt hand och så försiktiga rörelser att jag bara kan lägga korta stunder på det. Risken är annars att jag trycker till för hårt, smetar på för tjockt, skär bort för drastiskt.
Därför börjar jag längta efter att starta igång något nytt, något jag kan ta i med. Ta det där tomma pappret och fylla det med idéer. Utveckla karaktärer och skissa upp en struktur. Jag har ingen aning om vad det ska handla om, men jag börjar urskilja känslor jag vill rota i, teman och relationer jag vill prova.
Det är ett lyxigt läge. Jag får ju skriva om precis vad jag vill. Allt är öppet. Jag måste bara passa mig för min inre kritiker, den som kräver tydlighet och färdiga idéer, som hånar mina förslag och ifrågasätter mina kunskaper. Den är helt enkelt skitjobbig.
Jag får ta hjälp av några av de som har skapat mycket.
Underbara Bodil Malmsten skriver i Så gör jag, boken om hennes eget skrivande:
Ingen självkritik i inledningsläget, självkritiken ska vara på off.
Aldrig tänka på det vi skriver när vi skriver.
I första delen av skrivprocessen – inte tänka alls.
Och så får jag påminna mig själv om att irriterande tankar inte försvinner för att jag försöker stänga dem ute. Jag får bara påminna dem om att de kan fortsätta någon annanstans. Som Anna Kåver skriver i Att leva ett liv, inte vinna ett krig:
Om du kan se tankar som mänskliga konstruktioner och inte som en exakt kopia av verkligheten så får du lättare att bjuda in dem, låta dem komma och gå, inte hålla kvar dem och inte förändra dem. I varje fall kan du välja vilka tankar du mår bra av att umgås med i ditt rum, tankar som är konstruktiva för dig i någon bemärkelse.
Eller så kan jag läsa i Elisabeth Gilberts Big Magic, en enda stor kreativ peppning från första sidan till den sista.
Fast jag tror att jag lägger mina böcker åt sidan och klurar, funderar och öser ur mig. Fram med det vita pappret!
6 svar på ”Något helt nytt”
Jag älskar metaforen du börjar med, där du jämför att skriva med att skulptera i lera. Det känns mycket lämpligt.
Tack! Jag tycker att det känns så fysiskt med skrivandet, nästan som att jag kan ta i det.
Den lille kritikern måste man sopa ner från axeln till och från, så är det, men visst är det underbart just detta att man faktiskt får skriva om vad man vill. Lycka till med skrivaråret 2017!
Det är oerhört lyxigt! Alla världar står öppna!
Ja, det bästa är att bara skriva, rakt från hjärtat, utan att tänka på hur det kommer att bli i slutändan. Då blir det som bäst.
Kram Kim 🙂
Jag ska ta tillfället i akt att träna på det. Bara ösa ur mig. Kram!