Historier som gömmer sig

Ibland snubblar man över inspiration som får det att bubbla. Ibland gömmer sig historierna, hur gärna man än skulle vilja hitta dem.

Ett vanligt tips i skrivande är att man ska gräva där man står, att utgå från det man känner till för att skapa sin berättelse. Upphovsman till termen är Sven Lindqvist, och ursprunget är att ”skapa ny kunskap om industrisamhällets framväxt och villkor, med fokus på arbetarnas egna minnen”.

Det är ett bra tips, vettigt på alla sätt och vis. Men när jag försöker tillämpa det på min egen bakgrund blir det helt blankt. Jag har jobbat i många år inom IT-branschen, med alla möjliga arbetsuppgifter och på flera olika arbetsplatser. Jag har varit projektledare och managementkonsult och kommunikatör. Jag har jobbat med vård och skolor och smarta hem och medlemsorganisationer och retail och gigantiska IT-jättar. Företag jag har jobbat på har startats upp och lagts ner och växt och krympt. Affärer har vunnits och förlorats. Det har helt enkelt hänt massa.

Men när jag försöker tänka ut en historia om branschen blir det tomt i mitt huvud. Jag ser folk som sitter i ett öppet kontorslandskap med linoleummatta och lysrör, ritar på whiteboards, kodar eller gör powerpoints. De flesta är män med chinos och rutiga skjortor och snaggat hår i åldern 25-54. Känslorna är vanligtvis hårt nedskruvade, om de inte bubblar upp i otrevligheter och elakheter. Allt tas på fullaste allvar, men gör väldigt sällan någon större skillnad för någon. Och det som skulle kunna göra skillnad, till exempel att försöka lista ut det bästa sättet att bygga en lösning genom att prata med de som ska använda den, prioriteras bort till förmån för mer kod. Ibland är miljön mer ”lekfull” med obekväma stolar, tv-spel och orangea mattor, men stämningen följer sällan med. Folk har naturligtvis privatliv någonstans, men det brukar vara ordentligt undangömt. Det är sterilt och inte särskilt inspirerande.

Så fort jag börjar tänka ut en historia så landar den alltid i att mina personer tar sig ifrån det här till ett annat liv någon annan stans. Eller så snurrar jag in mig i människor som tar upphandlingar på största allvar och gör jättejättemånga powerpointpresentationer under sena nätter innan de drar på sig sin nystrukna kanske enfärgade skjorta för att gå all in för att presentera sin presentation. Och blir helt uttråkad vid bara tanken. Eller så tänker jag att jag måste blanda in mord eller thrillerspår eller något sånt, och herregud vad trist.

Det finns ju förstås massa historier om människorna, om deras liv och upplevelser. Jag skulle gärna skriva om någon som kanske jobbar i den här miljön, som har vänner och kollegor som spelar roll för den. Men miljön i sig…

Samtidigt kan jag inte släppa att det måste finnas en historia gömd någonstans. Långt därinne måste det finnas något som skulle kunna reta min inspiration. Jag tänker inte ge mig förrän jag har fått rätt på den.

Det finns några fantastiska skildringar av just den här miljön. Till exempel Office Space, som också innehåller den bästa scenen med en skrivare som någonsin gjorts. Och serien Silicon Valley, en mycket rolig skildring av startup-världen i San Francisco. (Och jag måste också tipsa om den här artikeln om serien). Men det är inte mina historier.

Jag tänker inte ge mig. Någon liten novell ska det ändå bli en vacker dag.

6 kommentarer

  1. Jag är säker på att en berättelse som bygger på power-point bilder och punktlistor skulle vara möjligt. Kanske till och med ett byggt på kod. Jag minns en berättelse Fay Weldon skrev om en kvinna som lever sitt liv genom att göra-listor, och historien bestod till stor del av, just, att göra-listor. Jag kan inte komma ihåg om det var en bra historia, men det fastnat i mitt minnet som en smart idé.

    Lycka till med din skrivande!

    • Kerstin

      december 18, 2016 at 6:59 e m

      Det kanske är det som är lösningen. Någon form av annorlunda berättande. Jag har ett embryo om en tvättstugefejd som leder till en totalitärt styrd bostadsrättsförening skriven som mötesprotokoll och liknande. Kanske ska den egentligen vara på kontoret?

  2. Det finns alldeles säkert historier som gömmer sig där också och det är ju extra roligt att hitta dem som gömt sig väl. Lycka till!

  3. Jag gick igång på din tråkiga beskrivning av kontorslandskapet! Jag ser fram emot din novell, jag är säker på att den kommer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑