Kategori: Skrivande (sida 1 av 5)

Always unpopular

Horace Engdahl kommer ut med en ny bok nästa år, ”De obekymrade”. Den kommer att reta gallfeber på feminister säger han till SVT

Han berättar också  att  han upplever att samtiden har blivit alltmer intolerant, mot honom personligen och i samhället i stort. Men han tänker på markisen av Queensberrys definition av en gentleman: Always unpopular. Jag gissar att han finner tröst i det, men det framgår inte av artikeln. 

Jag var i alla fall tvungen att kolla upp markisen av Queensberry. Det finns flera stycken, och jag hittar inte vem definitionen kommer ifrån, men jag tror att det var den nionde markisen, John Douglas. Han var i alla fall inte populär. 

Det är lätt att tycka att hans inpopularitet beror på honom själv. Han får lite skylla sig själv helt enkelt. 

Hans fru lyckas på 1880-talet få igenom en skilsmässa, eftersom han är så otrogen. Han gifter om sig, men det äktenskapet annulleras efter ett år. 

Han blir osams med sin familj eftersom han säljer familjesätet. 

Han blir osams med sin äldste son, eftersom sonen får en plats i House of Lords, men inte han. 

Hans tredje son är lord Alfred ”Bosie” Douglas. Bosie blir nära vän och älskare till Oscar Wilde. John Douglas blir rasande över relationen, och lyckas till slut få Oscar Wilde fullkomligt utblottad samt dömd till två års straffarbete för gross indecency, ungefär grov oanständighet. Oscar Wilde dör utblottad och ensam i Paris till följd av detta. 

Ett år tidigare har John Douglas dött i sviterna efter en stroke, med sin mentala hälsa skadad av syfilis. 

Som sagt   vet       jag inte om det är just den markisen som sade att en gentleman är always inpopular. Och jag vet inte om Horace tycker att det är bra att vara en gentleman. Men jag skulle säga att det inte är ett hederstecken att vara ständigt inpopulär. Och att det ibland är självförvållat och undvikbart. 

Höst och uppstart

Varje år vid den här tiden kommer jag på hur fantastisk den tidiga hösten är. Naturen må förbereda sig för vila, men tillvaron startar om.

I år är det verkligen så. Min föräldralediga tid avrundades med en lång ledighet för hela familjen. Men nu har jag lämnat över föräldrajobbet till min sambo och drar igång med mitt egna. Jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta ta uppdrag i min enskilda firma.

Därför har jag skapat ett arbetsrum i vårt lilla hus. Det har kanske inte världens bekvämaste arbetsstol, eller arbetsbord för den delen, men jag har målat det i en av mina favoritfärger och tagit dit böcker och tidningar jag vill ha nära. När jag sätter mig där känner jag mig ifred. Det är ett rum för mig, för jobb.

Ett smakprov från mitt lilla arbetsrum

I mitt arbetsrum har jag också böcker som betyder något för mig, bland annat böcker från mina skrivvänner. En del är fortfarande på avvägar runt om i huset, men de ska vandra upp dit.

Betydelsefulla böcker. Och närbild på en trasig och färgkladdad bänk.

Jag har också börjat en ny skrivkurs, Skriv MER! på Skeppsholmens folkhögskola. Jag vet hur värdefullt det kan vara att ha deadlines och andras ögon. Och att få reflektera över min egen text genom att reflektera över andras texter. Vi har redan hunnit med första träffen, där vi bland annat fick besöka Författarförbundet.

Meddelande från Författarförbundet

Fullt av nystarter helt enkelt. Och vad passar bättre än att dra igång bloggen lite mer igen då? Inget, naturligtvis.

Saker jag vill skriva om på bloggen:

  • Berätta om mina vänners böcker. Jag är ohyggligt stolt över alla, och ser fram emot att berätta mer!
  • Skriva om min skrivprocess. Just nu är jag inne i två projekt, en omskrivning och en nyskrivning, och jag har så mycket funderingar om båda
  • Skriva om kultur som har påverkat mig. Jag har börjat inse att det finns scener från böcker, filmer och serier som lever starkt i mig. Ibland är det rena knasigheter och ibland är det sånt som har hjälpt mig genom livet. Jag vill berätta mer om det.
  • Berätta lite om Simon då och då, han är ju ändå mitt hjärtas ljus. Och om att bo på landet, att ha en otrogen katt, en föräldraledig sambo, att ha förmånen att vara med i ett andelsjordbruk och ha en fin trädgård vi har lite ambitioner för.
  • Möjligen lite dagsaktuella frågor, eftersom jag inte kan låta bli att bli inspirerad av vad som händer runt om i världen. Och jag börjar få en lust att berätta mer om vad jag har ser.

Men vi får se var det hamnar. Just nu är jag mest glad över att vara igång!

Glad över att ta fart

Att ha skrivsammanhang

Skrivande är ensamt.

Det går inte att komma ifrån. Du måste sitta vid din dator eller anteckningsbok eller skrivmaskin eller vad du nu väljer att använda och få de där orden från ditt huvud ut i världen. Till och med de som skriver tillsammans verkar sitta rätt mycket på egen kammare.

Det är ensamt också eftersom världen du bygger fram befolkas av dig och dina fantasier. Det spelar ingen större roll om du skriver fiktivt eller verklighetsbaserat, den värld du skriver finns bara i ditt huvud. Det blir mycket umgänge med dig själv.

Den här ensamheten var jag beredd på när jag började skriva. Det går inte att missa. Och skulle man inte märka det själv så får man det berättat på skrivkurser, i skrivböcker, av familj, vänner och grannar. Det är ensamt att skriva.

Det jag däremot inte var beredd på var att jag skulle få en helt fantastisk gemenskap med andra i just skrivandet. Och jag har haft turen att hitta flera andra skrivande människor att dela tankar om text, om innehåll, om skrivande, om processen, om utgivning, om läsande, om allt det där som är skrivande med.

Förrförra helgen fick jag frossa i just det. Mina vänner Nina och Maria, som jag lärde känna under mitt år på Textlabbet på Bona folkhögskola, kom och hälsade på i mitt lilla hus för vår tredje författarhelg. Vi skriver kanske inte så många ord när vi ses, men vi bollar idéer, diskuterade textdetaljer, upplägg, innehåll. Och så fotograferade Maria Nina, eftersom Nina behövde ett författarporträtt inför sin romandebut i höst!

Jag kom ifrån helgen med en katalysator att kicka igång mitt romanprojekt med, ett släktträd, ett flertal frågor till mina karaktärer och väldigt mycket skrivlust.

Och en glädje över att återigen påminnas om att även om mycket av skrivandet är ensamt finns det nästan inget som slår en fin skrivgemenskap.

Författarporträttrering

Skaparstund

Att längta efter skriv

Det har gått sex månader och en vecka sen den där tisdagen i september då vår lilla pojke skrek sitt allra första skrik.

Och sex och en halv månad sen förlaget till slut tackade nej till mitt manus efter två vändor med det.

Och lite mer än sju månader sen jag egentligen tänkte text, tänkte skriv.

Långa stunder har jag mest bara varit. Särskilt i höstas, då jag och Simon var som en liten enhet, soffan var vår värld och tiden flöt iväg.

Men jag har också tänkt. Av och till, mer eller mindre.

Mest har jag tänkt på vår lille pojke. Det finns en miljard saker att fundera på när man har ett liten barn har jag fått lära mig. Allt det där centrala, mat och sömn och bajs och kläder och värme och närhet och tårar och skratt kan uppta ens hjärna alldeles oerhört mycket.

Jag har tänkt på det där jag fick gå igenom innan han kom in i världen. Allt som var svårare än jag länge har accepterat, allt som fick mig att bli så rädd.

Och ibland tänker jag på att skriva. Mer och mer tänker jag på att skriva. På mitt manus, på vad jag vill göra med det. Det finns något i det, det känner jag och det tyckte förlaget, även om de till slut valde bort det. Nu bubblar idéerna. Det finns mycket att utveckla och fler förlag.

Andra idéer börjar vakna till liv också. Tankar som väcktes under den där tiden innan vår pojke kom. Under tiden som har gått sedan. Tankar som jag tror kan innehålla något.

Tankarna har jag.

Nu måste jag bara hitta tillbaka till vanan. Att när han sover sätta sig vid datorn, fästa ner orden. Jag vet att det redan är många ord som har flugit iväg från mig under den här tiden. Det har säkert varit nyttigt, tankarna har fått gro utan stress. Men ändå.

Nu längtar jag efter skrivet.

Vad livet har varit fyllt av. Min pojke.

Katten dyker upp lite överalltt. Vill vara nära.

Och vintern. Överallt har vintern varit. Vi har njutit så mycket vi kunnat. Men nu längtar jag efter våren också. 

Stillhet och frid

Det går fortfarande att sitta en stund på kökstrappan och småprata med vår grannkatt. Solen värmer ännu, men den är allt blekare, luften allt kallare. Träden gulnar och daggen glittrar i gräset.

Jag städar i trädgården, komposterar plantor och plockar undan krukor. Vinterns uppvärmning är snart färdigstaplad, den sista rosmarinen ska snart skördas och torkas och squasherna börjar oftare ruttna halvvägs än växa till de monster vi har haft tidigare i sommar.

Jag tar mina promenader ner till sjön, andas ut. Det går allt långsammare, men jag fortsätter.

Många har sagt till mig att slutet av graviditeten, det är då det blir jobbigt på riktigt. Men just nu njuter jag som jag inte har kunnat njuta tidigare. Början var illamående och trötthet och en ständig oro för om jag skulle gå igenom de där första tre månaderna, om vår lilla skrutt skulle stanna kvar hos oss. Vad ultraljud och prover skulle visa. Om hjärtat och lungorna och hjärnan och alla de andra små organen skulle växa som det var tänkt. Och sen kom tankarna på världen. Är det rätt att föda ett barn till en värld där så mycket problem hägrar. Där vi inte vet ens hur klimatet kommer att vara när han är tjugo eller femtio, där vi inte vet vad det är för värld han ska leva i. Fortfarande vaknar jag ibland på nätterna och undrar hur det ska gå, om allt är bra med honom, om vi ska klara att bli föräldrar.

Men nu de mesta tankarna har stillnat. Den mesta tiden är det fridfullt. Det har blivit sant för mig att vi inte vet vad som kommer att hända sen, att det som finns är det som finns här och nu. Och här och nu finns en liten person som vi snart snart snart kommer att få träffa.

Jag vill jobba för framtiden. Jag vill att den där världen om tjugo år eller femtio år ska vara en god värld, en hel värld.

Men just nu låter jag mig vara i stunden. Jag låter mig äntligen njuta lite av att vara gravid, av det fantastiska att jag får känna ett liv i mig, att få hålla det i trygghet i några dagar till.

Att ta plats

Jag har börjat med ett nytt skrivprojekt. Mejsla ut karaktärer, fundera på platser, hitta händelseförlopp och leka med scener. Jag vet vilka det ska handla om, och hur, och varför just de.

Men så har det dykt upp en bikaraktär som bara stövlar in och säger att hon är superviktig. Kanske viktigast. Kanske allt ska handla om henne. Hon kan möjligen tänka sig att det kan finnas flera olika spår i manuset, men i hennes är hon drottning.

Det värsta är att hon ÄR intressant. Jag tänker på henne mest hela tiden, måste kolla upp saker runt henne, ta reda på mer och mer. Varje tråd jag drar i visar sig vara stora nystan av spännandeheter. Och i nystanen hittar jag nya trådar att dra i.

Hon hör hemma i historien, det gör hon, men hon skulle aldrig vara mer än en bifigur. Jag var inte ens säker på att man skulle få träffa henne. Men det köper hon inte. Hon ska finnas.

Det blir en helt annan historia än jag hade tänkt mig nu när hon har dykt upp. Det jag trodde var temat för berättelsen kanske inte alls är det. Eller så är det det fast på ett annat sätt. Svårt, svårt, svårt.

Men så roligt! Det är rätt fantastiskt när en person som egentligen inte finns plötsligt hävdar sin existens. Jag vet inte var hon kommer ifrån, men hon är här nu.

Att skriva

Jag har tagit en skrivpaus i sommar. I juni skickade jag iväg ett manus till ett förlag, så det vill jag inte röra just nu. Mina nya projekt har ännu inte riktigt tagit sig, det är lösa idéer som inte riktigt har visat sina konturer. Och bloggen har fått ligga på is. Sommar och gäster och bebisfunderingar och andra funderingar har fått ta över istället.

Men nu börjar min hjärna rulla igång igen. Lite tvekande är det. Jag har ju begränsat med tid jag styr över själv, om bara ett par månader kommer en ny litet person ta massa av min tid i anspråk. Nånstans finns en känsla av att det kanske är meningslöst att dra igång något stort, nytt nu. Men det kliar i mig.

Det är något magiskt med att skriva. När jag sitter med mina intriger och karaktärer och miljöer händer något i mig. Jag blir lugn och fokuserad på ett sätt jag sällan blir annars.

Och när jag inte skriver blir jag ledsen. Så enkelt är det. Jag blir ledsen, livet känns lite mer meningslöst, jag tappar fart och riktning och lust.

Det är inte alltid roligt att skriva. Ganska ofta är det inte roligt alls. Det kan vara asjobbigt och tungt och tråkigt och kännas extremt meningslöst. Och jag kan vara så hård mot min text, mina idéer och mina karaktärer att det gör ont. Men det är på något sätt en bra dålig känsla jämfört med smärtan och tomheten av att inte skriva.

Och nu ifrågasätter jag naturligtvis mig själv. Är det inte lite pretentiöst att tänka såhär, tänker jag. Skulle jag inte kunna göra något annat lika gärna? Och även om jag verkligen känner mig kallad så kanske jag inte är utvald. Kanske jag borde släppa idén om att skriva och lägga den tiden på något mer samhällsnyttigt, produktivt och framgångsrikt? Skulle jag helt sluta skriva skulle jag ju kunna frilägga tid till massa bra saker.

Men det går nog inte. Eller går och går. Jag vill inte. Jag tänker inte. Skrivandet verkar vara en nödvändighet för mig, en del av mig, något oundkomligt. Så får det vara.

 

Om jag skulle skriva en deckare…

…skulle jag INTE:

  • Låta mordoffren vara kvinnor som förnedras och torteras till döds i väl utbroderade scener och sen hittas lite lagom nakna, gärna med en alldeles för sexualiserad och detaljerad beskrivning av deras döda kroppar
  • Låta mordoffren vara barn
  • Ha en sadistisk, beräknande seriemördare som skurk
  • Ha en polis som alltid lägger ifrån sig mobilen när det gäller
  • Ha huvudpersoner som inte pratar med varandra vilket gör att utredningen tar extremt mycket längre tid än den behöver så att en eller ett par extra personer dör och flera personer utsätts för fara
  • Ha en journalist som huvudperson

 

…skulle jag:

  • Eventuellt låta mordoffren vara framgångsrika, friska, starka män i god fysisk form. Jag tänker ultrasportare, säljchefer, ägare av sportplan/stora segelbåtar/stora hus, toppchefer, toppmäklare, toppfinansmän. Eller kanske kulturmän med en stor svans av beundrare. Det är inte personligt, jag bara tycker att de alltför sällan får spela en ofrivillig offerroll. (Sen kan de ju gå in i en frivillig offerroll, men det är en helt annan sak.) Det är ju i och för sig inte särskilt realistiskt, de brukar inte bli mördade så ofta, men å andra sidan brukar inte sadistiska seriemördare härja runt så ofta heller, men de skrivs det ändå bok efter bok om.
  • Troligtvis skriva om ett mord av det slag som mord oftare verkar vara. Någon blir jävligt förbannad på någon annan pga en verklig eller inbillad oförrätt och tar med ett vapen för att ge igen eller hämnas eller på annat sätt visa hur enormt viktig den är. Det verkar vara svårt nog att utreda.
  • Fokusera på de kvarvarande närstående som ska försöka hantera livet efter brottet. Kanske eller troligtvis misstänkta för brottet som begåtts ska de hantera sorg och förlust.
  • Försöka slippa ha polis eller åklagare i huvudrollen. Det vore så oändligt tråkigt att behöva sätts sig in i hur en mordutredning egentligen går till.
  • Kanske helt släppa all realism och köra en pusseldeckare á Maria Lang. Ett mord begås i en isolerad miljö. Alla vet att någon på plats är förövaren. Ska de hitta den innan nästa mord sker…

Undrar om nån skulle läsa min deckare?

Att avsluta

Jag vet inte vad som egentligen är svårast med en bok eller film eller TV-serie. Om det är att skapa den där starten som drar in läsarna och tittarna eller om det är att få till ett slut så att läsarna och tittarna kan lämna verket tillfredsställda och belåtna.

Men jag vet att det är få slut som har oroat mig i förväg lika mycket som slutet på TV-serien The Leftovers. Grundpremissen för serien är att två procent av världens befolkning försvann plötsligt utan ett spår. Ena sekunden var de där, nästa är de som utplånade från jordens yta. Ingen vet vad som hänt med dem, det finns ingen förklaring, inget som förenar de försvunna, inget som de kvarvarande kan förhålla sig till. De är bara borta.

Tanken med serien är att undersöka vad som kan hända med ett samhälle efter en katastrof av det här slaget. Hur förhåller sig människor till ovissheten och frågorna. Svaret är kortfattat att de förhåller sig rätt dåligt till det. Många är i sorg efter att ha förlorat närstående. Många är rädda för vad som kommer att hända sen. Är det här början på jordens undergång, första steget av den kristna apokalypsen? Folk förenas i olika sektliknande grupper, och skadar varandra så mycket de kan.

Det är tre säsonger och varje säsong blir bara bättre och bättre och mer och mer ångestskapande. Jag har tittat på den med pulsens hårda slag i halsgropen. Det har inte varit läskigt, bara ständigt obehagligt. Och så bra.

Samtidigt har jag varit orolig genom hela serien. Bakom The Leftovers står bland annat Damon Lindelof, som också var med och skapade Lost, serien som blev kultförklarad i början av 2000-talet, som jag följde maniskt ett tag, som också hade mystik och frågor och vändningar och ständigt nya bottnar. Och som först blev tråkig och sen säckade ihop som en ugnspannkaka.

Damon Lindelof var väl medveten om fiaskot med Lost, men vågade sig ändå på ännu en serie vars själva premiss var obesvarade frågor. Och den här gången svek han inte. Sista säsongen har varit oerhört laddad, med ett ständigt crescendo. Under varje avsnitt har jag försökt lista ut hur de kommer att knyta ihop det, om de kommer att kunna knyta ihop det. Och de lyckades. Jag sköt på sista avsnittet ett tag, men till slut vågade jag se det. Och blev imponerad. De lyckades. De gjorde verkligen det.

Sen läste jag artikeln The end is here The Vulture. Och blev om möjligt ännu mer imponerad och inspirerad. Det är en detaljerad genomgång av hur de jobbade med säsongen och med avsnittet, med manus och inspelning och klippning, för att få till det där fasade avslutet. Artikeln är extremt läsvärd, men man bör verkligen se serien först. Men eftersom den också är extremt sevärd så är ju det inget problem.

Det jag framför allt tar med mig av artikeln är att man mycket medvetet kan jobba baklänges. Och att man mycket medvetet kan jobba med detaljer. När jag läser den vill jag skriva ännu mer, med ännu mer omsorg och tanke. Och förutom det kan man ju alltid ta med sig att man alltid kan lära sig av det man har gjort som har varit rätt dåligt och göra något riktigt bra sen.

 

Att bli läst

I många år visade jag aldrig upp något jag skrev. Jag hade lite mappar på min dator med ”Berättelser”, många lösa lappar, högvis med knappt ifyllda anteckningsböcker. Och så många uppslag och tankar som ville ut. Men mer än så blev det så gott som aldrig.

En gång provade jag att låta min dåvarande sambo läsa en novell. För mig var det en ganska ångestladdad novell om en kvinna som är så förlamande rädd för sjukdomar att hon låter hela sitt liv begränsas av sin försiktighet och ständiga sjukhusvistelser och läkarbesök. Min sambo tyckte att den var helfestlig. Det var kul formuleringar, tyckte han. Förkrossande.

Att förhålla mig till andras kommentarer och läsningar var bland det viktigaste jag lärde mig på de skrivkurser jag gått. I början var jag enormt respektfull. Nej, det är fel ord, jag är fortfarande respektfull, det är fantastiskt att någon vill läsa ens texter och göra sig besväret att dela med sig av sina tankar om dem. Men jag tog dem på djupaste allvar och funderade mycket på hur jag borde ändra mina texter för att tillvarata kommentarernas innehåll.

Vid det här laget har jag blivit mer luttrad. Jag lyssnar, tar till mig och sorterar ut. Försöker hitta guldkornen i kritiken. En god lärare var en äldre kursare jag hade på Bona. Hon var stenhård i sin kritik, formulerade sig ofta som om man var något mindre vetande. ”Du förstår ju ingenting (till mig), hon förstår ju ingenting (till kursarna). Din huvudperson borde bara ge dem fingret och gå därifrån, det hade jag gjort.” I början gjorde hennes kritik mig ännu mer förkrossad än min tidigare sambos. Uppenbarligen fick jag inte fram något av det jag ville få fram, och dessutom förstod jag människor fel.

I efterhand tror jag att den ändå härdade mig. Jag förstod verkligen att jag kommer att bli missuppfattad, om jag inte ska bli tråkigt övertydlig. Jag kommer att skapa karaktärer som läsare kommer att tycka illa om, inte förstå sig på, reta sig på, som kommer att behövas för att driva berättelsen framåt, för att utmana huvudkaraktären.

Så när jag numera får en kommentar om att min bikaraktär ”kanske inte behöver vara så aggressiv, han kanske kan tycka synd om huvudkaraktären”, springer jag inte och ändrar honom. Istället inser jag att jag har fått fram hans aggressivitet, vilket ju var mitt uppsåt, men inser att jag kanske behöver förtydliga en eller annan detalj runt honom.

Och till min stora glädje och lättnad är det ingen som har läst den här ganska sorgliga berättelsen och sagt att den var festlig. Kanske jag skriver en festlig historia nån gång, men då ska det banne mig vara med flit.

 

 

Äldre inlägg

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑