Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Mindfulness – Kerstin Beckman

Kategori: Mindfulness

Alla små detaljer och allt stort allvar

För några år sedan tog jag sånglektioner för sångfröken Anneli. Jag gjorde det för att det var roligt, för att bli en bättre körsångare, för att Anneli var så inspirerande. Och jag hade roligt, blev en bättre körsångare och blev inspirerad.

Men de två viktigaste lärdomarna jag fick med mig var helt andra.

Det första var att lita på och värdera min egen röst. Det går inte att sjunga solo om man inte tar sin egen röst på allvar. Det finns ingen att gömma sig bakom eller att luta sig emot. Ingen annan röst att lyfta fram. Det var en utmaning, och jag hör på mina inspelningar från lektionerna hur mycket jag kämpar. Jag tvekar på höga toner, på språket (särskilt om det är tyska), när det är svåra noter. Men jag fortsatte trots motigheten, fortsatte att ta min röst på allvar, fortsatte att vilja höras.

Det andra var att vara uppmärksam på detaljer. Jag fick upptäcka hur mycket skillnad det gör att placera tonen i gommen eller på tungan. Hur nackens vinkel och näsborrarnas vidgande kunde omskapa ljuden som kom ur mig. Allt från mina tår till mina hårsäckar involverades i skapandet av ljud. Jag kan fortfarande känna hur det var att ta tonerna rätt.

Jag kommer aldrig att bli en spektakulär sångerska, men det spelar ingen större roll. Jag fick ta min röst på allvar och jag fick njuta av finjusteringar. Och det får följa med mig.

Något helt nytt

Jag börjar bli färdig med mitt manus, så vitt jag själv kan bedöma. Det behöver kanske utvecklas en smula här, justeras lite eller ändras där. Men allt måste göras med så lätt hand och så försiktiga rörelser att jag bara kan lägga korta stunder på det. Risken är annars att jag trycker till för hårt, smetar på för tjockt, skär bort för drastiskt.

Därför börjar jag längta efter att starta igång något nytt, något jag kan ta i med. Ta det där tomma pappret och fylla det med idéer. Utveckla karaktärer och skissa upp en struktur. Jag har ingen aning om vad det ska handla om, men jag börjar urskilja känslor jag vill rota i, teman och relationer jag vill prova.

Det är ett lyxigt läge. Jag får ju skriva om precis vad jag vill. Allt är öppet. Jag måste bara passa mig för min inre kritiker, den som kräver tydlighet och färdiga idéer, som hånar mina förslag och ifrågasätter mina kunskaper. Den är helt enkelt skitjobbig.

Jag får ta hjälp av några av de som har skapat mycket.

Underbara Bodil Malmsten skriver i Så gör jag, boken om hennes eget skrivande:

Ingen självkritik i inledningsläget, självkritiken ska vara på off.
Aldrig tänka på det vi skriver när vi skriver.
I första delen av skrivprocessen – inte tänka alls.

Och så får jag påminna mig själv om att irriterande tankar inte försvinner för att jag försöker stänga dem ute. Jag får bara påminna dem om att de kan fortsätta någon annanstans. Som Anna Kåver skriver i Att leva ett liv, inte vinna ett krig:

Om du kan se tankar som mänskliga konstruktioner och inte som en exakt kopia av verkligheten så får du lättare att bjuda in dem, låta dem komma och gå, inte hålla kvar dem och inte förändra dem. I varje fall kan du välja vilka tankar du mår bra av att umgås med i ditt rum, tankar som är konstruktiva för dig i någon bemärkelse.

Eller så kan jag läsa i Elisabeth Gilberts Big Magic, en enda stor kreativ peppning från första sidan till den sista.

Fast jag tror att jag lägger mina böcker åt sidan och klurar, funderar och öser ur mig. Fram med det vita pappret!

Stödböcker

Att hålla värmen

Varje morgon sitter jag hukad framför vårt hems svarta hjärta. Jag matar den med papper och stickor, fyller på med ved och håller tummarna för att den ska ta sig snabbt. Så fort den har börjat samarbeta gurglar det i elementen och värmen sprider sig genom huset.

Några gånger under dagen lyfter jag med mig vedkorgarna och går genom snön till veden vi lade dagar på att stapla i höstas. Sjutton kubikmeter har vi lagt i prydliga travar som vi nu sakta tömmer.

Det är ineffektivt och ansträngande. Det får inte bli för varmt i pannan, då kan vattnet i elementen börja koka och vattentanken kan smälla. Och blir det för kallt i pannan blir det självklart kallt i huset. Vi har en liten elpatron som hjälpvärme, men när temperaturen kröp ner mot -23° förra veckan var det nervöst om pannan skulle kunna stå emot.

Men samtidigt är det så vilsamt. Då och då petar jag in ett vedträ eller två. Jag lyssnar på susandet och knastrandet från elden. Känner hur värmen omkring mig är något jag själv har varit med att skapa. Jag andas ut.

 

Zen

Ibland letar jag upp artiklar eller inlägg på till exempel Facebook där jag vet att jag kommer att bli arg över antingen inlägget eller kommentarsfältet. Jag läser och retar upp mig lite lagom mycket. ”Näej, det här är ju helt orimligt” säger jag för mig själv. ”Kan man tycka så dumt!!!”

Men generellt sett är mitt liv mycket mer i balans än någonsin förut. Den stress och irritation jag utsätts för i min vardag är extremt mycket lägre än någonsin förut.

Jag tänker inte så ofta på det, frånvaron av något märks ju inte så mycket. Jag påminns mest när jag pratar med människor som lever i stress. Vars reaktioner jag känner igen från mig själv, men liksom avlägset.

Jag har haft stressklumpar av läkarbesök som drar ut på tiden, suttit oroligt i väntrum och tittat på klockan. Suttit på tunnelbanor och försökt få dem att gå fortare med bara tankekraft. Nästan gråtit av missade bussar. Sprungit längs med gator för att hinna i tid till allt vad det nu är. Väjt för människor, ständigt med hörlurar för att minska oljudet omkring mig. Byggt upp milslånga att göra-listor och kom ihåg-listor, packad varje minut av min dag så full som möjligt för att inte missa en minut i allt jag måste hinna med för att inte halka efter.

Ibland blir jag rädd för att stressen ska komma tillbaka. Balansen i mitt liv kan ju vara en falsk balans. Jag drömde att jag klängde på utsidan av en fasad som en del av en träningsrunda. Jag var tvungen att åla längs med rör och ta mig förbi betongpelare högt upp i luften utan någon som helst skyddsnät. Kanske är det mitt liv, utan att jag egentligen märker det.

Men jag ska göra mitt bästa att utforma mitt liv så att jag har marginaler. Så att min ork och energi inte skalas och skavs av en ständigt pockande omvärld.

Fortsätta zen.

Skriva om sig själv eller hitta på?

Jag borde skriva på mitt projekt just nu. Jag vill ju utnyttja varenda sekund av det här året på Bona. Trots det går skrämmande mycket tid åt att bara stirra på manuskriptet, eller att undvika det genom att nästan panikartat fly in i bloggar, artiklar och annat som kan skydda mig.

Det är tufft att skriva. Mitt medvetande bråkar med mig, protesterar på alla möjliga sätt. Den försöker hota mig och skrämma mig, förödmjuka mig och retas med mig.

Jag försöker hantera tankarna allt eftersom de kommer. Tanken ”Varför ska just jag lägga tid på att skriva? Varför inte låta de som kan göra det och istället ägna mig åt något nyttigt och inkomstbringande som alla vettiga människor i världen?” försökte jag länge muta med lite olika trix. ”Det är tillfälligt” sa jag till den tanken. ”Jag ger det en period nu, och så får vi se.” Det funkade sådär, nu säger jag istället ”Jag vill. Jag gör det här för att jag vill. Jag måste få prova något som jag så länge drömt om. Just nu har jag möjlighet att göra det, och det är jättelyxigt.” Den tanken har jag alltså nästan helt klarat av.

Så nu försöker medvetandet komma på nya tankar att störa mig med. Den senaste är ”Hur kan du skriva om något du hittar på? Vad vet du om den tillvaro du skriver om, du har ju inte direkt upplevt den själv?” Och där är jag svarslös. Jag vet att väldigt många människor skriver om saker de inte har upplevt själva, tack och lov, men kan JAG det? Hur ska jag kunna ge röst åt helt andra människor med helt andra erfarenheter än mina? Borde jag det? Eller borde jag ägna mig åt att skriva om mig själv?

Fast jisses vad jag inte vill skriva om mig själv. Skrivandet är inåtblickande nog som det är, det skulle kännas fullkomligt syrelöst.

Det är nog det jag får svara mitt medvetande. Min påhittade berättelse om mina påhittade personer är vad jag behöver skriva just nu. Att hitta på ger mig en distans som släpper in nytt syre till mig själv.

Bitterhet

Jag hade en skrivkursare som jobbade med en olycklig kärlekshistoria. Hen tyckte rätt illa om sin ena person, men för att inte vara orättvis så framställde hen båda personernas dåliga sidor med större entusiasm än deras goda sidor. Det blev svårt att tycka om kontrahenterna.

Texten var skriven med en eftertankens kranka blekhet. Sådant som i stunden säkert kändes rimligt men som i efterhand legat som gruskorn i hens skor fick ta stor plats. Det var oerhört lätt att förstå varför det tog slut, och oerhört svårt att förstå varför det någonsin blev en relation.

Historien skulle handla om orimligheten i en del relationer, och jag tror att författaren skulle slagit ifrån sig om man tagit upp bitter-ordet.

Och det är ju inte konstigt. Att vara bitter är fult. Man ska släppa och gå vidare. Det finns psykiatriker som vill identifiera bitterhet som en psykisk störning. Det är väldigt lätt att hitta historier om duktiga personer som inte låtit bitterheten få överhanden. I en artikel i Mama kan man läsa om Kevin som nästan dog av sin bitterhet. (Jag skulle i och för sig säga att Kevin nästan dog av att utsättas för långvarig rasistisk mobbning.)

Jag har haft en del dåliga erfarenheter i mitt liv, en del jobb, en del i relationer. I höstas märkte jag att jag var förbannad på något som jag tyckte att jag borde ha lagt bakom mig vid det laget. Jag blev rädd, man vill ju inte vara bitter. Man vill ju inte vara den som går och ältar. Men istället för att bara släppa tankarna och förlåta, något jag försökt fram till dess, så tillbringade jag en kväll tillsammans med en som delade samma erfarenheter som jag. Vi pratade igenom våra erfarenheter och fick bekräfta hur orimliga och destruktiva de hade varit. Först efter det kunde jag släppa ilskan på riktigt.

Det får mig att fundera på om det inte är värdefullt att ventilera sin ilska ordentligt innan man släpper den. Som Christina Herrström skriver i M Magasin, att faktiskt våga vara jävligt bitter på skit som har hänt och skit som händer. Då har man dessutom en chans att lära sig av det som har hänt, och kanske hjälpa andra att inte hamna i samma situation som en själv.

Och det får mig också att tänka på hur min skrivarkompis text hade blivit om hen hade släppt fram bitterheten ordentligt. Om hen hade frossat i ilskan över att ha lagt tid, pengar och känslor på nån som hen inte borde lagt tid, pengar och känslor på, varit riktigt efterbitter. Lustfyllt förbannad och hämndgirig.

Andrahandsterapi

När jag nyss hade flyttat hemifrån var det en i min omgivning som gick i terapi av något slag, jag gissar på grund av ångest. Hon berättade att hon hade fått rådet att när hon blev orolig för något skulle hon tänka på vad det värsta som skulle kunna hända var. Och då skulle hon liksom inse att det troligen inte var så farligt.

Det kanske var ett bra råd, men i händerna på mig, en 19-åring med makaber fantasi och inte särskilt mycket livserfarenhet, var det rätt katastrofalt. Det går att utgå från vad som helst, till exempel en huvudvärk, och landa i ”går till slut till läkaren, läkaren säger ’ojojoj, du har hjärncancer, det är för långt gånget, det finns inget vi kan göra’, du dör en plågsam död”. Eller en misslyckad tenta kan ju, i värsta fall, leda till en serie av misslyckanden, utslängd från CSN, får inget jobb, vräks från lägenheten, kanske börjar dricka, dör utfattig under en bro. När jag släppte min fantasi fri så kunde den hamna precis var som helst. Oftast, alltid, på väldigt hemska platser.

Nu tror jag varken terapeuten eller hennes patient skulle känna igen rådet om de hörde mig berätta om det. Det var ju definitivt taget ur sin kontext och filtrerat genom flera lager av tolkningar. Men det fanns med mig rätt länge, mer eller mindre medvetet.

Till slut förstod jag att andrahandsterapi är en väldigt dålig källa till utveckling. Kontextlösa råd och sanningar hjälper inte någon.

Det var också skönt att senare hitta mindfulness. Att inse att tankar bara är tankar, de är påhittade av min hjärna och inga absoluta sanningar. Istället för att söka upp det värsta tänkbara scenariot går det alldeles utmärkt att låta tankarna bara passera förbi.

Det finns mycket mer att säga om mindfulness, denna hyllade och ofta förenklade metod, men det tänker jag göra vid ett annat tillfälle.

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑