Kategori: Skrivande (sida 2 av 5)

Fantasiplatser

En insnöad fjällstation. Stormen friskar i. En vithet utanför fönstren som inte på något sätt avslöjar vad som är himmel eller mark, nära eller långt bort. Inget sätt att ta sig därifrån som inte är livsfarligt. En grupp människor, de flesta främlingar för varandra.

Eller…

Låktatjåkko fjällstation

Ibland är man på platser som är som gjorda för en skräckfilm eller en pusseldeckare. Till exempel Låktatjåkko-stugan ovanför Björkliden. Vi var där i helgen, trotsade hårda vindar och ymniga regn- och snöfall för att komma dit. Bara ett par dagar innan hade stugan varit insnöad, inga kom dit eller därifrån på två dygn. Nu var de gästerna tydligen himla trevliga och de åt pizzabuffé, bastade och hade minidisco.

Hade det varit en bok eller en film hade trivsamheten snabbt bytts ut mot något annat. Ett gräl i källaren. Någon som försvinner. Ljud i natten. Ett lik i sällskapsrummet. Och en grupp människor som blir allt mer desperata, rädda, misstänksamma. Vem blir nästa offer? Vem, eller vad, är det som är ute efter dem?

Eller så hade det handlat om en kamp mot naturens krafter. Det börjar brinna, gruppen blir tvungna att evakuera stationen. De ska försöka överleva, trotsa kylan, vinden, snön, ta sig tillbaka till civilisationen. Det går bra till en början, men ganska snart händer ytterligare en olycka som ställer allt på ända…

Försök att få ut skotrar i snöyran

Det är spännande med de där platserna, där marginalerna är små och det farliga känns nära. Och spännande att läsa om. Och jag tror att det vore väldigt roligt att skriva om en sån plats en dag.

Sen tycker jag också om de där författarna som tar en alldeles vanlig miljö och gör den farlig, som John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag jobbade i Vällingby när jag läste den, och rullade förbi Blackeberg varje dag, detta till synes trevliga bostadsområde. Som aldrig gick att se på samma sätt igen.

Nu ska jag återvända till min vanliga text, till Kroatien och Uppsala, och lämna vinterkylan bakom mig. Hoppas jag, även om den inte riktigt verkar vilja lämna mig.

 

När hjärnan står emot

Utmaningen med att jobba hemma, ensam, med mycket egna projekt är att det är dåligt med yttre påtryckningar. Bestämmer jag mig inte för att göra något så händer inget annat än att jag inte gör det. Och att jag får dåligt samvete och blir stressad.

Å andra sidan, bestämmer jag mig för att göra saker så finns det mycket lite som stoppar mig. Jag kan fokusera precis så mycket jag vill, vilket är en lyx efter åratal av miljoner splittrande större och mindre projekt som slet och drog i mig från alla håll och kanter.

Men, hjärnan är ju som den är. Till exempel väldigt bra på att hitta svepskäl till att göra annat än det jag egentligen borde. Det är fel att säga att den står still, den står bara still inom de områden där den borde röra sig. Istället letar den gångjärn, planterar om växter, monterar en och annan låda och läser artiklar om i och för sig intressanta ämnen, men som har mycket lite att göra med det jag borde göra.

Jag försöker göra två saker när det här händer. För det första få lite förståelse i varför hjärnan håller på så. Just nu kämpar jag med om en ombearbetning av mitt manus. Jag har flera rädslor kring det. En är att jag faktiskt inte vet vad som är rätt eller fel, vilken ända som är rätt att börja i.  En att jag ska förstöra något, tappa bort min idé i ombearbetningens virvlar. En att jag är lite rädd för att bli färdig, lite hederlig separationsångest helt enkelt. Och en att det inte ska bli bättre.

Det andra jag försöker göra är att skapa mig deadlines. Mitt bästa knep är att sätta en timer på säg 52 minuter. Stänga av internet och sen sätta igång. 52 minuter framför manuset med start NU. De går oväntat fort, och för det mesta vill jag inte sluta när de är klara.

Och så fort jag sätter mig ner och jobbar med manuset så inser jag att den där hjärnbiten som skulle jobba med manuset inte alls har stått stilla, utan att den har jobbat i det tysta utan att jag riktigt har märkt det. Det är fullt med tankar som ligger och väntar på att plockas fram. Lite arbetslust smyger fram. Det kan ju bli bättre! Det kan ju faktiskt utvecklas lite till! Det ska bli roligt att bli färdig!

Tyvärr måste jag börja om processen varje dag. Hjärnan som verkar stå still, lockelsen i distraktioner. Och så fokuset, jobbandet.

Även om det är svårt, och stundtals jättesvårt, att jobba utifrån sitt eget huvud är det ändå belönande. Jag hoppas att det ska gå att visa upp det jag har gjort en vacker dag, det skulle vara ytterligare en belöning.

Till dess får jag läsa om seriestrippen från ZenPencils jag fick idag, om att skapa sig en tillvaro utifrån sina värderingar och att tillfredsställa sitt inre.

Att rita kartor

För tillfället funderar jag mycket på synopsis, en kort sammanfattning av ett manus som man kan använda som stöd inför sitt skrivande eller som en beskrivning efteråt. Jag borde inte tänka på det, jag borde bearbeta mitt befintliga manus och ingenting annat. Men hjärnan gör sitt, helt enkelt.

Jag tror att det finns lika många metoder för synopsis som det finns böcker i världen. En del metoder är superstrikta och elaborerade, som till exempel snöflinge-metoden. Man skapar en grundmening för boken och utifrån den trådar man ut hela boken tills den i princip är färdigskriven. Sen klär man det hela i gestaltning och dialog och voilá, manuset är klart! Jag tror att tanken är att om man strukturerar karaktärer och handling ordentligt från början blir det mindre risk för fel och hela arbetet går snabbare.

Fantastiskt uppstyrt och ordentligt. Men oj, så svårt. Och tråkigt! För mig låter det som en arkitektskiss över en ny stadsdel. Allt är ordnat och tjusigt. Och rätt så artificiellt och livlöst.

Det finns säkert några som känner fram sina böcker också. Som låter berättelsen växa precis som den vill. Hittills har jag inte träffat någon som faktiskt jobbar så, men jag har hört många säga med lite överlägsen ton att så ska man inte tro att man skriver en bok.

Själv skulle jag känna att det vore som att gå runt och blunda bara för att. Vägra se landmärken och medresenärer förrän man krockar med dem.

När jag skriver föredrar jag en blandning av metoder. Jag börjar ofta med att skriva några scener, bara prova mig fram. Känner på karaktärerna, miljön och språket. I slutändan kan de precis lika gärna slängas som bevaras, de där provscenerna, men de ger mig något att utgå ifrån, något som kittlar min fantasi.

Jag lägger mycket tid på att utforska karaktärerna. Drivkrafter, yttre och inre konflikter, bakgrund och framtid. Och lite beteenden och vanor som kan få återkomma under berättelsen. Och så utseende, bara för att. Mina karaktärer utvecklas vidare hela tiden, de visar upp sina verkliga personligheter när jag har umgåtts med dem ett tag. Så jag återkommer till deras beskrivningar kontinuerligt tills jag verkligen känner dem utan och innan.

Tankarna på karaktärerna väcker också tankar på scener. ”Om den och den personen möts, då måste ju det här hända. Och för att de ska kunna träffa den där personen måste de bort, iväg.” Någonstans börjar jag ana en linje. Var det hela ska ta vägen, ungefär hur det ska sluta, var det börjar någonstans och var konflikterna ligger. Jag skriver ner det jag kommer på, gärna på papper till att börja med.

Sen varvar jag mellan att skriva och att planera. Jag brukar komma på viktiga scener snabbare än jag hinner skriva ner dem. Då är det bra med någon form av struktur att lägga in dem i. I det skrivprogram jag använder, Scrivener, kan man lägga upp scener med en kort förklaring och enkelt flytta runt dem. Ett stort papper och post-it-lappar är också skönt. Det blir tydligt och konkret och visuellt, men i min erfarenhet ofta jobbigt att uppdatera. För allt ändras under arbetets gång, det går inte att komma ifrån. Scener, händelseförlopp och linjer kommer till och försvinner. Personer slaktas eller införlivas. Något tema behöver fördjupas när jag har lärt mig mer om förloppet.

Jag kan bli lite avundsjuk på de som strukturerar allt från start. De som vet precis vad som ska hända i varje scen från början till slut innan de sätter sig ner och skriver på riktigt. De som gör en stadsplanering inklusive lyckliga människor och enbuskar i krukor. Men jag behöver lära känna landskapet innan jag kan rita kartan. På något sätt finns berättelsen redan innan den är nerskriven, och mitt jobb är att gå runt i den, lära känna den ordentligt och sen försöka efterbilda den. För att här och var helt ändra på landskapet, det är ju ändå min egen värld som jag bestämmer över.

Chefen och häxan

Jag skrev för ett par veckor sedan om de där karaktärerna som man har fått lära känna i andras manus men som aldrig fick växa färdigt. Hur frustrerande det är att inte få veta hur det gick för dem.

Det finns andra oberättade historier som också lever kvar i en. De där händelserna som hade kunnat hända men aldrig blev av. Som en kvinna jag kände en gång i tiden och hennes upplevelse av ledarskapsutveckling. Hon och hennes kollegor hade fått gå igenom ett program med två ledarskapscoacher. Det hade varit intressant på många sätt, lärorikt på sitt sätt, och de hade fått stöta och blöta sina professionella jag.

I slutet av utbildningen skulle varje deltagare få en personlig rekommendation, vad just den skulle kunna göra för att utvecklas ytterligare. Min vän var sist i gruppen, och var lite nyfiken på vad de skulle säga till henne.

De två coacherna såg lite nervösa ut, lite spända.

”Det vi har att föreslå är kanske inte så konventionellt”, sa den ena.

”Men vi tänkte på precis samma sak när det gällde dig”, fyllde den andra i.

”Vi upplever dig båda som så… kontrollerad. Så säker på hur saker fungerar”, fortsatte den första. (De sa inte fyrkantig, men jag skulle inte bli jätteförvånad om det var det de tänkte. )

Min vän väntade mer och mer misstänksamt på vad de egentligen tänkte komma fram till.

”Ja… Så vi föreslår att du ska träffa en häxa.”

De tystnade, väntade förväntansfullt på en reaktion. Min vän sa inget.

”Vi tror att du behöver utveckla din intuitiva förmåga”, fyllde de i.

När de fortfarande inte fick någon reaktion lämnade de över ett visitkort till en lämplig häxa och avslutade samtalet.

Min vän berättade indignerat om mötet för oss.

”En häxa! Fattar ni.”

”Helt galet”, sa de andra. ”Så kan man ju inte göra.”

”Jo, men gå! Vad skadar det? Det är väl jättespännande”, försökte jag.

Jag var mycket ensam om min åsikt, och min vän gick aldrig till häxan. Men tänk om!  Tänk om hon faktiskt hade fått kontakt med sin intuitiva förmåga, om hon faktiskt hade släppt lite på sitt något fyrkantiga sätt att se på världen! Eller om hon hade fört in häxan i sin egen rationella värld! Vilken historia!

Jag tror att jag förr eller senare måste skriva om vad som hade kunnat hända. Alla dessa historier…

Hur gick det sen?

Någon av dem finns med mig nästan varje dag, från alla de där historierna jag har fått läsa utkast, början, mittenpartier av. De där karaktärerna jag lärt känna för ett ögonblick.

De där karaktärerna; kvinnan som samlade på glas och hennes vännina som överlevt cancer, paret som aldrig borde ha blivit tillsammans. Den paddlande kvinnan som ser huvuden i vattnet och det kinesiska gen-geniet. Den arga unga kvinnan och kommunisterna. Kvinnan som upplevde varje detalj i varje sekund av sitt liv. Mannen, frun och depressionen.

Det är något magiskt, mystiskt med karaktärer. De kan väckas till liv med bara några rader, någon sida. De kan kännas levande, agerande och självklara. Några få flyger iväg från sina skapare och återfinns i fullständiga och självständiga universum i bokhyllor och bibliotek. Men de allra flesta är dömda till bara en aning av varande.

 

Deras skapare kan också dyka upp i mina tankar; han som drömde om att skriva på nätterna med ett glas rödvin och passion, hon som skrev böcker som kändes som färgstarka tavlor. De som inte kunde skriva från fantasin. Hon som inte ville att hennes texter skulle kommunicera.

Jag tycker om att tänka på dem. Det finns inget som gnager, inget ofullständigt. Lever de så fortsätter deras liv sådär som folks liv fortsätter. De är lyckliga och olyckliga, ensamma och nära, tillfredsställda och otillfredsställda precis som alla andra. Lever de inte skulle jag bli sorgsen.

Men de där karaktärerna! Fick de någonsin sina historier? Tänker deras skapare på dem fortfarande? Hur mår de idag? Hur gick det sen?

 

 

 

Baksidor till böcker som inte finns

Idag behövde jag omväxling i min hjärna, så jag skrev baksidestexter till böcker som inte finns. Det gick plättfort. Jag borde nog ägna mig åt det istället för att karva fram en roman i veckor och månader och år.

För vem kan motstå:

Lisa blir av med jobbet, lägenheten och pojkvännen – allt under loppet av en eftermiddag. Hon flyttar in i familjens sommarstuga och försörjer sig på att rensa grannarnas sorgligt eftersatta trädgårdsland och rabatter. En dag flyttar katten Selma in – och plötsligt börjar allt möjligt att hända. Och vem är egentligen Björn, den händige men buttre snickaren på bondgården intill? Och heter Selma egentligen Isis?

Eller kanske:

Fyndet av den svårt sargade kvinnokroppen vid E4:an strax norr om Upplands Väsby avskrevs först som en smitningsolycka. Men kommisarie Grenberg anade att det låg något mer bakom – och snart visar det sig att händelsen är en del av en härva med kopplingar till kriminella nätverk i Norrbotten, flyktingsmuggling och skogsindustrin i Bergslagen. Kommissarie Grenberg kommer snart att dras in i en händelseutveckling som inte bara riskerar hennes karriär utan också hennes liv.

Eller vad sägs om:

Alla som har ordning på livspusslet kan lägga ifrån sig den här boken. Det här är för oss som drunknar i kostråd, träningstips, inredningsbiblar och karriärcoachning. Vi som inte förstår hur vår energi ska räcka till alla energiskapande aktiviteter vi förväntas hinna med.

Den här boken lär dig att undvika de mentala sockerfällorna. Du får koll på hur du navigerar bland bloggar, artiklar och självhjälpsböcker som kostar mer än de smakar.

Det kanske får bli det här i fortsättningen. Bara tanken på en bok.

Att följa sina drömmar

Johan Hilton satte igång massa tankar hos mig häromdagen runt ett tema som jag behöver utforska mer. Han skrev om filmen Min pappa Toni Erdmann i DN, hur berättelsen om en integritetskränkande pappa som inte accepterar sin dotters livsval presenteras som en hjärtevärmande och själsutvecklande historia:

dess ideologiska budskap är beklämmande simpelt och ekar i snart sagt varenda amerikansk dussinrulle med ambitionen att värma hjärtan: unna dig att stanna upp i tillvaron! följ dina drömmar! glöm inte bort din inre kärna!

Det finns så mycket kultur med samma tema. Böcker om hur en tangokurs eller ett hunddagis, en liten hattaffär eller en matlagningskurs hjälper dig att inse det värdefulla i livet och får dig att följa dina drömmar.

Och sen är det färdigt antar jag? Kanske finns det någon liten brasklapp i slutet att livet aldrig är helt enkelt, men från och med att den där magiska förändringar har kickat in är det liksom bra.

Det är en enkel och härlig berättelse. Bara du dansar lite, lagar mat, går en kurs eller köper en hatt i alldeles rätt butik så kommer det att ordna sig.

 

Men verkligheten är ju inte sån.

Du kan gå på en kvällskurs i skrivande, bli utbränd sen och tvingas börja lyssna på din inre röst. Säga upp dig och sälja din lägenhet. Köpa ett hus på landet, kanske skriva en bok, yoga och baka och planera ditt trädgårdsland. Och vara alldeles fånigt lycklig i det.

Men samtidigt kommer du att dra runt på hela ditt jag, alla de där lagrena av dig själv som har byggts på under ditt liv. De försvinner inte.

Det kommer att komma en grådaskig måndag när dina alldeles vanliga självtvivel snurrar alldeles som vanligt i ditt huvud. Du kommer att behöva hantera helt nya saker, som att bo på landet innebär att bo långt ifrån sånt som människor och affärer och vård (även om det också innebär nära till sånt som natur och frid och vackerhet). Du kommer att behöva förhålla dig till trassliga relationer och osäkerhet och oro precis som alltid. Du kommer dessutom att behöva förhålla dig till om det är klokt eller inte att försöka följa en inre röst istället för yttre berättelser.

Sen har du kanske mer tid och ork och kraft att hantera de där sakerna. En stabilitet i att veta att du har gjort aktiva val utifrån dig själv och en glädje i allt det fina som följer med.

Men det är inte färdigt. Det är aldrig färdigt.

Att bli läst och att bli rädd

Jag petar och pillar i mitt manus, stundtals nöjd och stundtals fylld av tvivel. En del av mig vill packa ihop det och skicka iväg det, en del vill aldrig mer titta på det och en del vill fortsätta att förbättra. Och en del får panik och tänker att stora intriglinjer ovillkorligen måste ändras. När den delen av mig vaknar sätter jag mig på händerna och säger NEJ.

Min stora hjälp och glädje nu är därför de som läser manuset. Som säger åt mig att jag ska hålla ut, att det är värt att jobba på. Och som hjälper mig att hitta bitar som behöver åtgärdas, passager som är otydliga eller ologiska. Idag har jag till exempel gått igenom input från Lotta, små saker som störde det stora, som jag nog inte hade hittat själv.

Det är rolig redigering, fruktsam. Ibland svår, så att jag måste lägga mig ner i kökssoffan och titta upp i taket och tänka igenom ordentlig. Ibland bara enstaka ord som måste justeras. Men det känns som att det leder framåt. Att jag, peppar peppar, snart kan paketera manuset och skicka ut det på bedömning.

Samtidigt som jag har det här roliga i min värld ser jag skrämmande nyheter från den stora världen, nyheter som nästan förlamar mig.

Ryska duman som röstar ja för att flytta misshandel inom familjen från brottsbalken till att bli en ”administrativ förseelse”, i nivå med fortkörning.

Donald Trump som återinför Global Gag Rule som riskerar att försvåra arbetet med reproduktiv hälsa för flickor och kvinnor världen över, till exempel i Kenya och Uganda. Trump som återstartar arbetet med Dakota Access pipelines, som bland annat riskerar vattnet i Missouri/Mississippi och som hotar att förstöra kulturellt viktiga platser. Som vill kliva ur Parisöverenskommelsen. Som tystar nationalparker som berättar om klimatförändringar. (Sen förstår jag inte varför inte Kanada får mer kritik för sin fracking-verksamhet. Extremt smutsig energi.) Trump som kickar igång arbetet med sin mur mot Mexiko och tänker hindra människor på flykt från Syrien att komma till USA.

Svenska barnmorskor som med stöd av amerikanska antiabort-organisationer hotar aborträtten i Sverige.

Och så läser jag ur Magda Gads dagbok från Irak och hjärtat sjunker så djupt att det gör ont.

Jag vet att mycket blir bättre i världen, men det känns som att vi är inne i en väldigt mörk tid. Och ibland blir det så fruktansvärt påtagligt. Jag försöker trösta mig med att Nederländerna startar en fond för att stötta organisationer som jobbar med reproduktiv hälsa i världen, och hoppas på att andra EU-länder ansluter sig. Jag hoppas att Kalifornien kommer att hålla uppe arbetet mot klimatförändringar. Och jag hoppas rent generellt att världen kan börja gå framåt igen.

Men just nu känns det mörkt.

Att läsa och lära

När jag började gå mina skrivkurser och regelbundet ägna mig åt textkritik blev det nästan plågsamt att läsa böcker. Jag analyserade karaktärsuppbyggnaden, dialogerna, den dramatiska kurvan, gestaltningen… Enbart handlingen kunde inte längre fånga mig. Flera böcker fick jag lägga ifrån mig eftersom jag störde mig för mycket på att språket var för klumpigt, personerna för tillyxade, gestaltningen för platt, böcker som jag tidigare bara hade tuggat mig igenom.

Och ibland har det varit svårt eftersom det har varit för bra. Jag sitter med ett dunkande hjärta och förundras över hur någon kan skriva så starkt, så medryckande, så vackert.

Det är länge sen jag bara läste, inser jag. Länge sen jag lät mig slukas av en berättelse utan att reflektera och analysera.

Idag insåg jag till slut vilken hjälp det är att se på texter på det här sättet. Jag sitter och jobbar med mitt manus, vad hur varför vart. Och någonstans ifrån hörde jag små röster ”vi finns här, fyllda med vad hur varför vart”.

I det rum som vi ibland kallar biblioteket, ibland ”rummet med madrasser på golvet där vi låter våra gäster sova” drog jag ut ett gäng böcker. Inte självklart favoriter, bara böcker jag tidigare läst, som skulle få berätta sitt vad hur varför vart. Och efter att ha bläddrat igenom dem, läst början, slutet, lite sidor här och var, hittat karaktärer och vändningar, slutklämmar och starter, så bubblar jag av idéer kring min egen vad hur varför vart.

Det är lyxigt att ha lärare tillgängliga hemma när som helst. Man måste bara komma på att lyssna på dem.

Några av böckerna som fick följa med mig ner

Lego

Jag ska börja skriva om lego tror jag. Eller tåg. Eller legotåg. Tåg fulla av lego. Kanske rymdskepp med legotåg på väg på en oändlig resa genom världsrymdens tomhet.

För hur det än är, funderar man på berättelser om människor och relationer och känslor så dyker många av ens egna relationer och känslor och tankar på människor upp . Och eftersom man inte söker de allra mest okomplicerade historierna om människor och tankar och känslor så är det inte de enklaste tankarna som dyker upp.

Jag tar promenader, fokuserar på frostklädda hus och björkspetsar mot skymningshimlen. Snart ska jag iväg och träna, också en bra hjärnrensare. Och imorgon kanske jag låter hela rasket vila och jagar uppdrag istället. Det är definitivt en bra hjärnrensare, det kräver massa fokus.

Samtidigt njuter jag. Det är en rolig fas. Min stackars huvudperson börjar utkristallisera sig, och också de vedermödor jag tänker låta henne utstå. Hon får det inte lätt, så mycket vet jag redan.

Det här och tystnaden har jag omkring mig

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑