Kategori: Blandat (sida 1 av 2)

Att ha oro

Den här sommaren har det inte blivit mycket bloggande. Jag och min sambo har varit lediga tillsammans, och någonstans bestämde jag mig för att ta en paus från bloggandet och skrivandet.

Det har på många sätt varit en fin sommar. Vi har paddlat och åkt på små utflykter och haft gäster och hälsat på andra. Min mage har blivit allt större. ”Oj, vad stor du har blivit” är den vanligaste kommentaren jag får just nu. Sen tycker jag ju inte att den är så stor, inte så mycket större än igår eller i förrgår.

Men det har också varit en sommar som har präglats av oro. Oro för vår planets hälsa, för vad det är för värld vår lilla bebis kommer att födas in i. Jag har aldrig förr varit så akut medveten om livets förgänglighet, om skörheten i allt, om farlighet och om att det inte finns några garantier för något alls. Ingen kan lova mig att allt blir bra, ingen kan garantera någonting.

Mycket har känts ödesmättat, farligt, svårt. Även om jag egentligen har kunnat se att världen också är vacker och vänlig och god har det ofta legat ett mörkt filter över mina blick. Det finns kanske vackra blommor och sköna skogar den här sommaren, men hur kommer det att vara om ett år eller fem år eller tjugo år?

Jag läser Filifjonkan som trodde på katastrofer från Det osynliga barnet av Tove Jansson. (Nu upptäckte jag att novellen  sattes upp på Dramaten nyligen. Jag hade velat sen den.) Och jag känner igen mig så mycket.

Novellen börjar med att hon tvättar sin matta en vacker sommardag.

Berget var slätt och rött under vattnet, därnere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.

Men Filifjonkan kan inte njuta av den vackra sommardagen, av sin trivsamma sysselsättning. Hon ser ständigt katastrofen närma sig.

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlades sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…

Hon försöker omge sig med trygghet i sitt hus fyllt av vackra föremål och ärvda ting. Men i huset hon hyrt tappar föremålen bort sig, de blir bortkomna och ängsliga. Hennes vännina Gafsan kommer på te och försöker konversera, men Filifjonkans alla tankar snurrar runt katastrofen. Och någonstans känner hon en stolthet kring hur mycket hemskt hon kan tänka ut. När stormen väl kommer gömmer hon sig i skafferiet och fantiserar hur stormen är där utanför.

Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.

Till slut ger hon sig ut ur skafferiet. Stormen river upp taket och hon springer ut i natten. Där är stormen något helt annat än i hennes fantasi. Och när tromben kommer och sopar upp alla hennes porslinsvaser och soffor kan hon till och med känna tillfredsställelse över att bli av med allt.

Jag får tröst av den här berättelsen. Katastrofer kan komma, små eller stora, men de kommer att vara annorlunda och kännas annorlunda än de gör i mitt huvud. Och jag kommer att hantera dem, på ett eller annat sätt, när de är här.

Staty på Falu lasarett. En träffsäker illustration av hur mitt huvud har känts i sommar.

Liten lista

Jag hittade den här listan hos Underbara Clara och blev sugen på att göra den jag med.

  • Har du något konstigt du alltid behöver göra?
    Jag har svårt att sitta vanligt på en stol, utan drar alltid upp benen under mig. Och så vickar jag alltid, alltid på tårna.
  • Har du något smeknamn? Min mamma kallar mig snäckan och min sambo har en serie av smeknamn. Men inget jag kallas utanför familjen.
  • Några måsten? Tid för vila och böcker samt kaffe någon gång om dagen. Nu har jag dragit ner kaffet till en gång om dagen och den koppen är helig.
  • Några lyxvanor? När jag flyttade från Stockholm lämnade jag bakom mig många lyxvanor, som att köpa kläder och grejer när lusten föll på och äta lunch ute och köpa hämtmat och åka på spontanresor. Men vi lever egentligen ett lyxigt liv här med, med en tendens att ”unna oss”, köpa den mat vi är sugna på och göra små turer hit och dit.
  • Vad stör du dig på hos andra? Mycket av det jag stör mig på ligger egentligen hos mig. Jag stör mig till exempel på när folk har väldigt tvärsäkra åsikter om sånt som är lite känsligt för mig. Just nu kring graviditet och barnuppfostran. Mitt mål är att kunna lyssna utan att ta personligt, inse att det handlar om deras åsikter och att det egentligen inte påverkar mig. Jag blir bättre, men det är inte helt lätt.
  • Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?  Nja, jag brukar för det mesta säga sånt som jag kan känna för själv. Men jag är snällare mot andra än mot mig själv.
  • En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Jag tyckte att det stod platser som jag vill återvända till, och det finns det ju hur många som helst. Men aldrig? Indianapolis har jag inget större behov att återvända till. Det var i och för sig den plats jag först såg eldflugor, men det finns ju på andra ställen också. Och Tierp håller jag mig helst ifrån för all framtid.
  • Vad sa du senast? Ha det fint idag. Åk försiktigt. Till min sambo som ska till Norrköping med kollegor över dagen.
  • Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Då var jag 30. Jag bodde i världens sötaste lilla lägenhet på Söder, den första helt egna lägenheten i mitt liv och höll som bäst på att trassla in mig i en ny relation efter att ha avslutat en lång relation hösten innan. Jag kände mig alldeles enormt levande, det var en spännande tid.
  • Var växte dina föräldrar upp? Mamma var prästbarn och flyttade runt rätt mycket, men hamnade i Uppsala till slut. Pappa växte upp i Uppsala, förutom ett par år i USA.
  • Har du någon gång ringt polisen? Nej, inte som jag kan påminna mig om.

Vintern har verkligen kommit

Jag tror på att vi kan lära oss av varandra, oavsett var vi kommer ifrån eller vilka vi är. Att människor ska få älska varandra på alla stärkande och glädjande sätt som finns. Att vi har rätt att bestämma över våra egna kroppar.

Jag tror på alla människors lika värde.

Jag tror på utveckling och förändring. På mänskliga rättigheter, på samarbete över gränserna. På att media har en viktig roll i samhället. På kunskap och vetenskap. Att vi måste ha starka och självständiga rättsliga institutioner med hög rättssäkerhet.

Jag tror att vi har bråttom att rädda om vår jord. Vi i väst måste begränsa oss och sluta leva över våra tillgångar. Vi måste ställa om till en teknik som jorden klarar av. Samtidigt måste vi ha ett samhälle som är mänskligt, som går att leva i. Vi måste ta hand om varandra.

Vi har gått framåt under så många år. Människor över hela världen lever bättre och längre, utbildar sig mer, har bättre arbetsförhållanden, en högre levnadsstandard. Färre svälter. Fler har tillgång till rent vatten.

Fler och fler människor får möjlighet att gifta sig med den de vill och slipper gifta sig med den de inte vill. Fler kvinnor får möjlighet att bestämma över sin kropp, över när och om hon vill ha barn. Fler människor har tillgång till oberoende media. Fler människor får leva som den den är.

Mycket är kvar att göra. I väst lever vi fruktansvärt högt över våra tillgångar. Många människor arbetar fortfarande under extremt dåliga arbetsförhållanden. Människor saknar jobb, svälter, står utanför. Många kvinnor saknar ännu tillgång till förlossningsvård och fri och säker abort. Många människor har fortfarande ingen möjlighet att välja sin partner eller sitt liv. Många flyr från krig och klimathot. Många utsätts för våld och övergrepp.

Jag önskar att vi med all kraft kunde jobba med de frågorna.

Istället får vi hantera bakåtsträvande, rättighetsfientliga partier, politiker och medmänniskor. Som förnekar klimatförändringar, som vill försvåra rörlighet och samarbete över världen. Som ger fullständigt fan i mänskliga rättigheter, i kvinnors rättigheter, i HBTQ-personers rättigheter. Som ljuger och sprider rasistisk propaganda. Som misstänkliggör media. Som misstänkliggör forskning och vetenskap. Som får det att framstå att det största hotet är just de som tror på utveckling och förändring.

Just idag känns tillvaron mörk. Hur bemöter man det? Hur fortsätter man jobba för en bättre värld?

Jag hoppas att imorgon blir bättre.

Vissna och brutna grenar i snön

Vintern är här

Gråta till musik

Jag lyssnar nästan alltid med känslorna på musik. Mina spellistor på Spotify heter sånt som glad och sentimental.

En del musik kan jag överhuvud taget inte lyssna på. I en tidigare relation blev det problem eftersom jag fick extrema obehagskänslor av Pink Floyds The wall, som var min ex absoluta favoritmusik.

Det finns annat som jag alltid, alltid, alltid börjar gråta av. Vi har till exempel Tears in heaven med Eric Clapton och Some die young med Laleh. Den första för att det är världens sorgligaste låt med världens sorgligaste bakgrundshistoria och den andra för att det är världens sorgligaste låt och att den alltid får mig att tänka på Utöya.

Men sen finns det musik som plötsligt, lite oväntat får mina tårar att strömma.

Som häromdagen när vi lyssnade på vår bilkaraoke-lista och (I’ve had) the time of my life kom igång. Slutscenen av Dirty dancing rullade upp i mitt inre och tårarna rullade nerför mina kinder.

Det kändes ärligt talat rätt fånigt. Dirty dancing, vad är det att gråta till liksom. Men det är något med den filmen, kanske att den kom när jag var i precis rätt ålder, att jag har sett den så många gånger, att Baby/Frances-figuren är så stark, att Jennifer Grey opererade sönder sitt ansikte sen eftersom hon inte tyckte att hennes näsa dög, att Patrick Swayze tyckte att hon var rätt irriterande, men att de ändå blev vänner, att han dog av cancer.

Sen kom det ännu värre flödet.

Min svägerska och hennes döttrar var med i en Wuthering Heights-flashmob i somras. Häromdagen la hon upp en video från tillfället.

Och jag blev en fontän. Alla dessa fina, rödklädda människor som med stort allvar dansar lite tafatt till Kate Bush obeskrivbara röst. Och så min lilla vitklädda brorsdotter mitt i allt.

Ibland kan det bli lite genant att vara lättrörd, men det är så njutbart samtidigt. Jag tänker stå för det – jag är en känslig och känslosam person.

Zen

Ibland letar jag upp artiklar eller inlägg på till exempel Facebook där jag vet att jag kommer att bli arg över antingen inlägget eller kommentarsfältet. Jag läser och retar upp mig lite lagom mycket. ”Näej, det här är ju helt orimligt” säger jag för mig själv. ”Kan man tycka så dumt!!!”

Men generellt sett är mitt liv mycket mer i balans än någonsin förut. Den stress och irritation jag utsätts för i min vardag är extremt mycket lägre än någonsin förut.

Jag tänker inte så ofta på det, frånvaron av något märks ju inte så mycket. Jag påminns mest när jag pratar med människor som lever i stress. Vars reaktioner jag känner igen från mig själv, men liksom avlägset.

Jag har haft stressklumpar av läkarbesök som drar ut på tiden, suttit oroligt i väntrum och tittat på klockan. Suttit på tunnelbanor och försökt få dem att gå fortare med bara tankekraft. Nästan gråtit av missade bussar. Sprungit längs med gator för att hinna i tid till allt vad det nu är. Väjt för människor, ständigt med hörlurar för att minska oljudet omkring mig. Byggt upp milslånga att göra-listor och kom ihåg-listor, packad varje minut av min dag så full som möjligt för att inte missa en minut i allt jag måste hinna med för att inte halka efter.

Ibland blir jag rädd för att stressen ska komma tillbaka. Balansen i mitt liv kan ju vara en falsk balans. Jag drömde att jag klängde på utsidan av en fasad som en del av en träningsrunda. Jag var tvungen att åla längs med rör och ta mig förbi betongpelare högt upp i luften utan någon som helst skyddsnät. Kanske är det mitt liv, utan att jag egentligen märker det.

Men jag ska göra mitt bästa att utforma mitt liv så att jag har marginaler. Så att min ork och energi inte skalas och skavs av en ständigt pockande omvärld.

Fortsätta zen.

Tvärsäkerhet

Vad skönt det måste vara att vara en Britta Svensson ibland. Tvärsäkert veta hur man ska leva på rätt sätt.

Häromveckan skrev Britta en krönika om Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Slutsatsen i krönikan är att Ebba är en dålig feminist. Britta är själv inte feminist, men som god feminist ska man inte skriva böcker om kvinnor i dåliga förhållanden, där kvinnan belönat och beundrat en man som inte var värd det. Särskilt inte om man under många år var tillsammans med en man som Britta uppfattade som självgod med konstiga åsikter.

Jag vet egentligen inte mycket om vare sig Ebba Witt-Brattströms eller Britta Svenssons liv och relationer. Jag tycker inte att det är relevant heller.

Det relevanta är snarare hur Brittas tvärsäkerhet leder henne fel. Kvinnan i Ebbas bok är ju inte den första skildringen av en person som inte förmår att leva som hen lär. Just den krocken är ju oerhört spännande.

Det är lätt att veta teoretiskt vad som är rätt val, oavsett om det handlar om relationer, om hälsa eller om karriärplanering. Sen kommer verkligheten och är svår.

Kanske kan en bok om någon som verkligen har försökt men misslyckats kan vara det som gör dilemmat och svårigheterna synliga och tydliga och därmed ger dig underlag att reflektera över ditt eget liv och dina egna val.

Det är lätt att tro att de bästa lärdomarna kommer från de som gör rätt och alltid har gjort rätt. Men personligen föredrar jag att lyssna på de som har gått i kringelikrokar, de som kanske inte ens har nått fram. De som får mig att reflektera och fundera.

Fast det är nog inget för de tvärsäkra. De som alltid vet vad som är rätt och de gör de rätta valen utifrån denna kunskap. Härligt för dem, jag kan uppriktigt önska att jag hörde till den gruppen. Det verkar bekvämt.

Två läsvärda blogginlägg om Britta Svenssons text:

Bra män och jämställdhet från Hit och dit och tillbaka igen

Feminism är inte att leva som man lär från Underbara Clara

Vita kränkta män

Efter händelserna i Köln och Kalmar och Kungsträdgården har det ju blossat upp ett flertal debatter som på olika sätt berör övergrepp om kvinnor.

Jag tycker att det verkar finnas två huvudspår i debatterna. En som utgår från att problemet är när främmande kulturer krockar med den kvinnosyn som finns i Sverige och Europa. Och en där framför allt kvinnor vittnar om de övergrepp de har utsatts för genom livet, där de lyfter att problemet inte verkar vara ett kulturellt utan snarare handla om mäns våld mot kvinnor.

De två spåren krockar med varandra, som man kan se i Ann Heberleins facebook-inlägg den 12:e januari.

Jag tycker att det är svårt att ha några åsikter om någon av de ovanstående exemplen än så länge. Det är ännu inte utrett vad som egentligen hände och vilka som låg bakom dåden, så vitt jag förstår är det fortfarande mest rykten och indicier.

Det finns däremot frågor som definitivt går att prata om.

Kulturer förändras. Det går att påverka hur de ska förändras. Det är Sverige ett bra exempel på. Under lite drygt min livstid har stora juridiska framsteg gjorts för kvinnor och HBTQ-personer, från aborträtten 1974 till det borttagna sterilisteringskravet vid könskorrigering 2013 till rätten för ensamstående att insemineras 2016.

Det har också skett en attitydförändring kring till exempel sexuell läggning eller att vara en heltidsarbetande mamma eller föräldraledig pappa. De här förändringarna är ingen slump utan resultatet av ett medvetet arbete.

Det betyder också att kulturen i Sverige kommer att förändras även i fortsättningen. De som är oroade för förändringen, till exempel hur synen på jämställdhet kommer att se ut, kan med fördel engagera sig för att skapa en positiv förändring. Det finns massa sätt att engagera sig. En bra start är att prata med de som idag är mest utsatta och diskutera deras behov. Och hint: de mest utsatta är INTE vita kränkta män.

Vilket tar mig till den andra frågan som går att diskutera nu, idag. Nämligen sexuella övergrepp. I dagens DN Åsikt finns en debattartikel om att vara vit, kränkt man. Författaren Johan Wikström berättar att han är en fin man som på alla sätt han kan komma på verkar för jämställdhet. Han har blivit extra fin sen han blev pappa till två döttrar. Men han upplever att han behöver ta ett kollektivt ansvar för det gruppen män gör mot gruppen kvinnor, och det gör honom osugen på att jobba för jämställdhet.

Tyvärr gör han ett enormt fel, ett fel han måste lära sig att hantera, om inte annat så för sina döttrars skull. Nästan alla kvinnor har någon gång i sitt liv blivit utsatta för sexuella övergrepp i någon form. Övergrepp där den kroppsliga integriteten har kränkts. Ofta är det män som står för övergreppen.

Vi måste kunna prata om dessa övergrepp.

Ni män som känner sig kränkta, ledsna, kollektivt bestraffade på grund av kön: bit ihop och lyssna. Tänk på att de utsatta kvinnorna är kränkta, ledsna och kollektivt bestraffade på grund av kön. Och att följden av ett sexuellt övergrepp kan vara allvarliga, med en minskad känsla av eget värde, svårigheter att sätta gränser, skam och skuldkänslor, depressioner, rädsla att röra sig i miljöer som du som man utan problem tar dig runt i. Och ibland fysiska men, svårigheter att njuta sexuellt och andra skador på kroppen.

Alla håller med om att det är fel med sexuella övergrepp. Men då måste vi börja lyssna på de som utsätts. Säga att det du var med om inte är okej. Lyssna på deras känslor, oavsett om det är ilska eller sorg eller skam.

För Johan Wikström och alla ni andra som tycker att den här debatten är jobbig: Vad är viktigast? Dina ömtåliga känslor eller känslorna hos de som faktiskt har blivit utsatta. Hur kan du hjälpa bäst? Genom att stänga dina öron för det människor vittnar om eller genom att lyssna och reagera?

 

Bitterhet

Jag hade en skrivkursare som jobbade med en olycklig kärlekshistoria. Hen tyckte rätt illa om sin ena person, men för att inte vara orättvis så framställde hen båda personernas dåliga sidor med större entusiasm än deras goda sidor. Det blev svårt att tycka om kontrahenterna.

Texten var skriven med en eftertankens kranka blekhet. Sådant som i stunden säkert kändes rimligt men som i efterhand legat som gruskorn i hens skor fick ta stor plats. Det var oerhört lätt att förstå varför det tog slut, och oerhört svårt att förstå varför det någonsin blev en relation.

Historien skulle handla om orimligheten i en del relationer, och jag tror att författaren skulle slagit ifrån sig om man tagit upp bitter-ordet.

Och det är ju inte konstigt. Att vara bitter är fult. Man ska släppa och gå vidare. Det finns psykiatriker som vill identifiera bitterhet som en psykisk störning. Det är väldigt lätt att hitta historier om duktiga personer som inte låtit bitterheten få överhanden. I en artikel i Mama kan man läsa om Kevin som nästan dog av sin bitterhet. (Jag skulle i och för sig säga att Kevin nästan dog av att utsättas för långvarig rasistisk mobbning.)

Jag har haft en del dåliga erfarenheter i mitt liv, en del jobb, en del i relationer. I höstas märkte jag att jag var förbannad på något som jag tyckte att jag borde ha lagt bakom mig vid det laget. Jag blev rädd, man vill ju inte vara bitter. Man vill ju inte vara den som går och ältar. Men istället för att bara släppa tankarna och förlåta, något jag försökt fram till dess, så tillbringade jag en kväll tillsammans med en som delade samma erfarenheter som jag. Vi pratade igenom våra erfarenheter och fick bekräfta hur orimliga och destruktiva de hade varit. Först efter det kunde jag släppa ilskan på riktigt.

Det får mig att fundera på om det inte är värdefullt att ventilera sin ilska ordentligt innan man släpper den. Som Christina Herrström skriver i M Magasin, att faktiskt våga vara jävligt bitter på skit som har hänt och skit som händer. Då har man dessutom en chans att lära sig av det som har hänt, och kanske hjälpa andra att inte hamna i samma situation som en själv.

Och det får mig också att tänka på hur min skrivarkompis text hade blivit om hen hade släppt fram bitterheten ordentligt. Om hen hade frossat i ilskan över att ha lagt tid, pengar och känslor på nån som hen inte borde lagt tid, pengar och känslor på, varit riktigt efterbitter. Lustfyllt förbannad och hämndgirig.

Sentimentalitet av vikt

I veckan fick jag en utmaning på Facebook. Jag skulle lägga upp fem bilder på mig själv som var mer än femton år gamla. I garderoben har jag en kartong med foton, en guldgruva för den nostalgi en sån här utmaning är. Där finns foton från mitt unga liv, från när jag var en glad och arg liten bebis tills jag har flyttat hemifrån och känner mig vuxen på alla sätt.

Det var rörande och roligt att se de där gamla korten, och en glädje att lägga upp dem. Bebisbilderna gillades, och när jag blir äldre dyker vänner upp. En del har jag fortfarande kontakt med, medan andra har försvunnit iväg åt olika håll. Och jag inser att jag alltid har sett yngre ut än jag är.

Men det som är sorgligt att tänka på, är att jag under så stor del av mitt liv jag har funderat över min vikt, ofta så mycket att jag har hatat min kropp, att jag har hatat att jag inte har klarat av att vara smalare än jag har varit. Jag har gått upp och ner, vägt för mycket och vägt lagom, men så gott som alltid tyckt att jag har varit för stor.

Jag 17 år. Så många gånger jag har sett på det här kortet och funderat på tjockleken på mina ben jämfört med de andras.

Jag 17 år. Så många gånger jag har sett på det här kortet och funderat på tjockleken på mina ben jämfört med de andras.

Och även om personer som till exempel Katrin Zytomierska nog skulle säga att det var en bra motivator att gå ner i vikt så vill jag inte ha det så. Jag vill inte lägga mer tid på att fundera på min vikt eller tycka illa om min kropp eller mig själv. Det finns inte riktigt tid till det.

Jag är glad att jag fick tillfälle att dra fram mina gamla kort. Men jag är ledsen när jag tänker på hur många gånger jag har tittat på de här och andra och grubblat på min vikt, när jag istället hade kunnat tänka på de möten och händelser som jag har upplevt.

Jag 19 år. Ett av mina favoritkort på mig själv

Jag 19 år. Ett av mina favoritkort på mig själv

 

Paris. Och Beirut. Och Trollhättan. Och hela världen.

Mörkret vill verkligen inte släppa, vare sig höstens eller världens. Det känns som att tyngd efter tyngd efter tyngd staplas på varandra. När jag vaknade i lördags morse till nyheterna om attacken i Paris kändes det som att mörkret sträckte ut sig ännu mer över världen.

Paris som vi besökte för bara några månader sen, vi klagade över turisterna och värmen och längtade tillbaka till Bordeaux och Pyrenéerna. Och sa att vi borde åka tillbaka under hösten, när det är svalare och lugnare.

Men istället blev det chocken över dådet vi fick. Rädslan över vad det här kommer att innebära för alla asylsökande som söker efter trygghet. Oron för att det kommer att leda till ännu mer stridigheter i världens redan sargade områden. Ännu mer mörker.

Sen i fredags har det kommit upp så mycket åsikter och påståenden. Om att sätta Frankrikes flagga eller inte på sin profilbild. Om Åsa Romsons twittrande. Islamhat och rop på krig. Rasism.

Och samtidigt kommer ännu fler berättelser om det som gör ont. Rapport efter rapport om båtflyktingar som drunknar när de försöker ta sig över Medelhavet, afghanska pojkar flyr för att inte bli värvade till krig och misstänkliggörs när de kommer hit, terrordåd i Beirut. All smärta som måste bli sedd. 

Jag försöker hitta de röster som ändå kan ge mig lite kontext, lite lugn i mörkret, såna som manar till enighet och öppenhet. Jag hoppas att de har rätt.

Jag läser en dikt av den somalisk-brittiske poeten, Warsan Shire, som flera gånger delats i mitt flöde.

later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?

it answered
everywhere
everywhere
everywhere.

Äldre inlägg

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑