Gråta till musik

Gråta till musik

Jag lyssnar nästan alltid med känslorna på musik. Mina spellistor på Spotify heter sånt som glad och sentimental.

En del musik kan jag överhuvud taget inte lyssna på. I en tidigare relation blev det problem eftersom jag fick extrema obehagskänslor av Pink Floyds The wall, som var min ex absoluta favoritmusik.

Det finns annat som jag alltid, alltid, alltid börjar gråta av. Vi har till exempel Tears in heaven med Eric Clapton och Some die young med Laleh. Den första för att det är världens sorgligaste låt med världens sorgligaste bakgrundshistoria och den andra för att det är världens sorgligaste låt och att den alltid får mig att tänka på Utöya.

Men sen finns det musik som plötsligt, lite oväntat får mina tårar att strömma.

Som häromdagen när vi lyssnade på vår bilkaraoke-lista och (I’ve had) the time of my life kom igång. Slutscenen av Dirty dancing rullade upp i mitt inre och tårarna rullade nerför mina kinder.

Det kändes ärligt talat rätt fånigt. Dirty dancing, vad är det att gråta till liksom. Men det är något med den filmen, kanske att den kom när jag var i precis rätt ålder, att jag har sett den så många gånger, att Baby/Frances-figuren är så stark, att Jennifer Grey opererade sönder sitt ansikte sen eftersom hon inte tyckte att hennes näsa dög, att Patrick Swayze tyckte att hon var rätt irriterande, men att de ändå blev vänner, att han dog av cancer.

Sen kom det ännu värre flödet.

Min svägerska och hennes döttrar var med i en Wuthering Heights-flashmob i somras. Häromdagen la hon upp en video från tillfället.

Och jag blev en fontän. Alla dessa fina, rödklädda människor som med stort allvar dansar lite tafatt till Kate Bush obeskrivbara röst. Och så min lilla vitklädda brorsdotter mitt i allt.

Ibland kan det bli lite genant att vara lättrörd, men det är så njutbart samtidigt. Jag tänker stå för det – jag är en känslig och känslosam person.

8 thoughts on “Gråta till musik

  1. Jag gråter ofta och blir känslosam av musik. Just nu till Kent, Utan dina andetag. Kommer gråta ännu mera i morgon när jag ser dem i Linköping.
    Annars är Pink Floyd bland det bästa jag vet! Håller med dig ang Some die Young

  2. En gång när jag var en ung lärare, jag och och en kollega – en äldre dam – tog hand om en klass elever ut på en resa. Det var i åttitalet och de var tonåringar. Några av dem övertygade bussföraren att spela *The Wall* på bussens högtalare. Min kollega blev _så_ förolämpad! ”Hey teacher, leave them kids alone!” Men hon grätt inte. Hon blev bara riktig förbannad med eleverna och föraren – och med mig när jag inte var lika förbannad som hon.

    1. Jag hade nog inte heller blivit så förbannad, jag hade nog tyckt att det var lite humoristiskt av eleverna. Men musik väcker känslor av alla möjliga slag!

  3. Och ibland startar min fontän när jag läser en bra text. Till exempel ett fint och varmt blogginlägg som min svägerska skrivit. Tackar för att jag och mina små fick vara med på slutklämmen. ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *