Sentimentalitet av vikt

Sentimentalitet av vikt

I veckan fick jag en utmaning på Facebook. Jag skulle lägga upp fem bilder på mig själv som var mer än femton år gamla. I garderoben har jag en kartong med foton, en guldgruva för den nostalgi en sån här utmaning är. Där finns foton från mitt unga liv, från när jag var en glad och arg liten bebis tills jag har flyttat hemifrån och känner mig vuxen på alla sätt.

Det var rörande och roligt att se de där gamla korten, och en glädje att lägga upp dem. Bebisbilderna gillades, och när jag blir äldre dyker vänner upp. En del har jag fortfarande kontakt med, medan andra har försvunnit iväg åt olika håll. Och jag inser att jag alltid har sett yngre ut än jag är.

Men det som är sorgligt att tänka på, är att jag under så stor del av mitt liv jag har funderat över min vikt, ofta så mycket att jag har hatat min kropp, att jag har hatat att jag inte har klarat av att vara smalare än jag har varit. Jag har gått upp och ner, vägt för mycket och vägt lagom, men så gott som alltid tyckt att jag har varit för stor.

Jag 17 år. Så många gånger jag har sett på det här kortet och funderat på tjockleken på mina ben jämfört med de andras.
Jag 17 år. Så många gånger jag har sett på det här kortet och funderat på tjockleken på mina ben jämfört med de andras.

Och även om personer som till exempel Katrin Zytomierska nog skulle säga att det var en bra motivator att gå ner i vikt så vill jag inte ha det så. Jag vill inte lägga mer tid på att fundera på min vikt eller tycka illa om min kropp eller mig själv. Det finns inte riktigt tid till det.

Jag är glad att jag fick tillfälle att dra fram mina gamla kort. Men jag är ledsen när jag tänker på hur många gånger jag har tittat på de här och andra och grubblat på min vikt, när jag istället hade kunnat tänka på de möten och händelser som jag har upplevt.

Jag 19 år. Ett av mina favoritkort på mig själv
Jag 19 år. Ett av mina favoritkort på mig själv

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *