Kategori: Blandat (sida 2 av 2)

Att jag aldrig lär mig!

Det finns dagar då jag i efterhand önskar att jag bara höll tyst, inte hade en åsikt, inte delade en artikel eller kommenterade någonstans. Då jag tänker att jag ska stänga ner mitt Facebook-konto, aldrig mer gå in på twitter eller diskutera någonting med någon någonsin igen.

Dagar när jag är känslig som en fiolsträng.

För det mesta anstränger jag mig så mycket jag kan. Jag försöker kolla källor, försöker tänka igenom, försöker uttrycka mig trevligt och korrekt.

Men så kommer den där dagen när tillvaron blir en perfekt storm av känslighet och lättretlighet och människors inte alltid genomtänkta sätt att diskutera.

Efter såna dagar är det som när man har en baksmälla, det finns liksom ingen annan att skylla på än sig själv. Hade jag inte haft en åsikt, kommenterat, läst och så vidare så hade jag ju inte fått arga svar. Å andra sidan tycker jag ju att det vore riktigt synd om jag inte diskuterade och argumenterade. Och jag vill ju höra andras argument och tankar.

Men jag önskade att jag kände igen vilka dagar som är diskussionsdagar och vilka som är hålla-sig-ifrån-internet-dagar i förväg. Så att jag inte satt med min diskussionsbaksmälla och kände mig både uppretad och ledsen i en oskön kombination.

Fast å andra sidan måste jag säga att sociala medier är rätt oförutsägbara. Något som för mig känns rätt oproblematiskt och icke-provokativt kan uppenbarligen reta gallfeber på andra. Så kanske det inte går att lära sig, utan det kanske bara är att låta känslorna komma och gå, både mina och omgivningens. Och reta upp och retas upp för att ibland landa i enighet.

Kritik

Jag har många gånger funderat över varför en del kritik kan kännas så nedbrytande medan annan kan kännas uppbyggande och inspirerande, även om de egentligen handlar om samma sak.

Jag använder ordet kritik här, men menar kanske återkoppling/feedback. Någon form av omdöme på den du är eller det du har gjort.

Ibland när jag får kritik, lyssnar jag och tar till mig, medan jag vid andra tillfällen blir som en blöt trasa, så till den grad att jag skäms över min oförmåga att ta emot kritik som en vuxen människa. Till viss del handlar det säkert om dagsform, en del dagar är skalet skörare och ord går djupare in, till viss del att kritiken träffar en särskilt känslig nerv. Men jag tror också att det handlar om hur kritiken levereras och vad syftet är med kritiken.

Kritik behöver inte vara negativ för att kännas obehaglig. Även uppskattande ord kan levereras på ett sätt som gör ont. (Det är inte ett dåligt förslag, det tycker jag inte.) Det kan handla om något som är känsligt för mig, kanske någon egenskap som kan ses som positiv men som jag inte är bekväm med, eller som inte accepteras helt och hållet. (Det är så himla värdefullt att du är empatisk. Men du får inte ta åt dig så mycket.) Eller något som kan ses som positivt men som sätts i relation till något negativt. (Jag hittade ett kort på dig från för några år sen, och oj vad du var mycket tjockare då. Du är så himla mycket finare nu.) Eller bara creepy-grejer från personer som ger omdömen om saker de inte har med att göra. (Du är så himla fin när du sminkar dig, det borde du göra hela tiden.) Men ofta är kritiken bara negativ, fast ges kanske under förevändning att utveckla.

Klart man nästan alltid kan dra ut något lärorikt ur det andra säger, om inte annat kan man alltid lära sig något om den som ger kritiken. Men ibland bryter den som sagt bara ner.

Det allra viktigaste tror jag är att fundera på om det finns välvilja och intresse bakom kritiken. Har den som ger kritiken en genuint vilja av att förbättra det du gör eller den du är? Vill den uttrycka sig på ett sätt som gör det enkelt för dig att ta till dig kritiken?

Nästa man måste fråga sig är hur relevant kritiken är, och vad den faktiskt gör med dig. Stärker den dina goda sidor och styrkor? Hjälper den dig framåt i det du gör eller den du är? Eller hejdar den dig och stannar upp dig? Jag är övertygad om att alla människor har mycket gott att bygga på, och att man kommer mycket längre med att stärka det som är bra istället för att slå ner på det som är mindre bra. Så när fokus ensidigt ligger på det som är mindre bra är det svårt att utvecklas.

Och slutligen kan man fundera över hur mönstren ser ut. Vilken typ av återkoppling eller kritik brukar den här personen komma med? Hur brukar det kännas när ni har pratat. Verkar den positivt eller negativt inställd till dig? För är det mestadels nedbrytande och negativt, då är det nog inte en person att lyssna så mycket till.

Det gäller naturligtvis mig själv också. Jag vet att jag har gett dålig kritik, kritik som har varit nedbrytande och negativ. Det finns saker jag har sagt i mitt liv som jag verkligen skäms över och som jag önskar att jag bara kunde ta tillbaka. Och vid andra tillfällen har jag bara slarvat, varit dåligt förberedd eller formulerat mig klumpigt.

Men jag tränar och tränar – bygga på det som är bra och vara välvillig och intresserad. Försöka vara så tydlig så möjlig, så att det blir lätt att hänga med. Komma ihåg att det här är min tolkning, min upplevelse, och att det inte behöver vara allas upplevelse eller tolkning. Och när det funkar blir det så himla mycket roligare helt enkelt.

Föräldraskap

Jag är 38 år och har av en mängd olika anledningar inga barn. Och är man 38 och kvinna och barnlös/barnfri har man varit tvungen att reflektera över föräldraskap många gånger. För oavsett om barnfriheten är självvald eller påtvingad är det inte norm, även om det är rätt vanligt. Ungefär var sjunde kvinna får aldrig barn, men jag känner ofta att jag ses som en ofullkomlig person eftersom jag inte har upplevt det fantastiska med föräldraskapet.

Att jag inte har barn har inte varit ett medvetet, genomtänkt val. Stundtals har frågan om barn varit det allra mest brännande i min tillvaro. Jag har gråtit, längtat och önskat. Jag har funderat på hur det skulle vara att skaffa barn på egen hand, åka till Danmark för insemination. Tänkt på hur det skulle vara att ha barn med en ovillig partner.

Och nu har tankarna aktualiserats igen. Polarn och Pyret har precis varit inblandade i en nätstorm. De engagerade bloggaren Malin Wollin som gästinstagrammare en vecka. Hon är fyrabarnsmamma, skriver humoristiska betraktelser av sitt liv i Kalmar. Jag tror att tanken var att hon skulle lägga ut bilder av sina aktiva barn klädda i PoP-kläder.

Valet av Malin möttes av stora protester. Hon har i flera krönikor argumenterat mot donerade könsceller, särskilt i samband med ensamstående kvinnor som skaffar barn genom insemination. Hon har bland annat skrivit Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet och pratar mycket om rätten att känna till sitt ursprung.

Efter ett kort övervägande valde Polarn och Pyret att avsluta samarbetet. Malin Wollin har lämnat ett förtydligande (hämtad från Cissi Wallins blogg).

 

IMG_0143

Malins förklaring väcker så många tankar hos mig, framför allt att hon framställer det som så enkelt att skaffa barn med en killkompis eller ett annat par. Det finns fina exempel på det, men det är verkligen ingen lösning som passar alla. Ett lesbiskt par som vill skaffa barn av kärlek till varandra kanske inte vill dela barnet med en utomstående, hur god vän denne än är.

Och pratet om rätten till sitt ursprung förvirrar mig också, särskilt att hon sätter det i samband med just ensamstående mammor. Frånvaron av kunskap om ursprung är densamma om ett heterosexuellt par får en spermadonation för att kunna få barn som om en ensamstående kvinna får det. Så samma sak gäller vid all befruktning med hjälp av donerade könsceller, oavsett familjesituation.

I en krönika från i våras skriver Malin:

Det kanske är dags för mammor som blir föräldrar på egen hand och väljer bort pappan till barnet att ta till sig av synpunkterna kring deras val istället för att sparka och slå och kalla det för fördomar.

Och det är nästan det här som får mig att reagera starkast. Jag lovar och svär att som vuxen kvinna utan barn är du tvungen att fundera över dina val kring familjebildning. Du får frågor, kommentarer, blickar. Du är mycket medveten om att ditt val, oavsett om det är att skaffa barn på egen hand, skaffa barn med en tillfällig partner eller att inte skaffa barn alls, alltid kommer att jämföras med mamma, pappa, barn och alltid ses som ett sämre alternativ.

Det är inte alltid den optimala situationen uppstår, kärlek och lycka och ett sprattlande litet knyte att manifestera den där kärleken och lyckan med. Och ibland är kärleken till ett barn viktigare än kärleken till en partner. Befinner du dig i närheten av en person som gör det valet är det enda medmänskliga du kan göra att stötta den personen i dess föräldraskap. Och befinner du dig på avstånd kan du lika gärna hålla dina tankar för dig själv. Särskilt om dina källor är Jag själv. 

Nyare inlägg

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑