Vita kränkta män

Vita kränkta män

Efter händelserna i Köln och Kalmar och Kungsträdgården har det ju blossat upp ett flertal debatter som på olika sätt berör övergrepp om kvinnor.

Jag tycker att det verkar finnas två huvudspår i debatterna. En som utgår från att problemet är när främmande kulturer krockar med den kvinnosyn som finns i Sverige och Europa. Och en där framför allt kvinnor vittnar om de övergrepp de har utsatts för genom livet, där de lyfter att problemet inte verkar vara ett kulturellt utan snarare handla om mäns våld mot kvinnor.

De två spåren krockar med varandra, som man kan se i Ann Heberleins facebook-inlägg den 12:e januari.

Jag tycker att det är svårt att ha några åsikter om någon av de ovanstående exemplen än så länge. Det är ännu inte utrett vad som egentligen hände och vilka som låg bakom dåden, så vitt jag förstår är det fortfarande mest rykten och indicier.

Det finns däremot frågor som definitivt går att prata om.

Kulturer förändras. Det går att påverka hur de ska förändras. Det är Sverige ett bra exempel på. Under lite drygt min livstid har stora juridiska framsteg gjorts för kvinnor och HBTQ-personer, från aborträtten 1974 till det borttagna sterilisteringskravet vid könskorrigering 2013 till rätten för ensamstående att insemineras 2016.

Det har också skett en attitydförändring kring till exempel sexuell läggning eller att vara en heltidsarbetande mamma eller föräldraledig pappa. De här förändringarna är ingen slump utan resultatet av ett medvetet arbete.

Det betyder också att kulturen i Sverige kommer att förändras även i fortsättningen. De som är oroade för förändringen, till exempel hur synen på jämställdhet kommer att se ut, kan med fördel engagera sig för att skapa en positiv förändring. Det finns massa sätt att engagera sig. En bra start är att prata med de som idag är mest utsatta och diskutera deras behov. Och hint: de mest utsatta är INTE vita kränkta män.

Vilket tar mig till den andra frågan som går att diskutera nu, idag. Nämligen sexuella övergrepp. I dagens DN Åsikt finns en debattartikel om att vara vit, kränkt man. Författaren Johan Wikström berättar att han är en fin man som på alla sätt han kan komma på verkar för jämställdhet. Han har blivit extra fin sen han blev pappa till två döttrar. Men han upplever att han behöver ta ett kollektivt ansvar för det gruppen män gör mot gruppen kvinnor, och det gör honom osugen på att jobba för jämställdhet.

Tyvärr gör han ett enormt fel, ett fel han måste lära sig att hantera, om inte annat så för sina döttrars skull. Nästan alla kvinnor har någon gång i sitt liv blivit utsatta för sexuella övergrepp i någon form. Övergrepp där den kroppsliga integriteten har kränkts. Ofta är det män som står för övergreppen.

Vi måste kunna prata om dessa övergrepp.

Ni män som känner sig kränkta, ledsna, kollektivt bestraffade på grund av kön: bit ihop och lyssna. Tänk på att de utsatta kvinnorna är kränkta, ledsna och kollektivt bestraffade på grund av kön. Och att följden av ett sexuellt övergrepp kan vara allvarliga, med en minskad känsla av eget värde, svårigheter att sätta gränser, skam och skuldkänslor, depressioner, rädsla att röra sig i miljöer som du som man utan problem tar dig runt i. Och ibland fysiska men, svårigheter att njuta sexuellt och andra skador på kroppen.

Alla håller med om att det är fel med sexuella övergrepp. Men då måste vi börja lyssna på de som utsätts. Säga att det du var med om inte är okej. Lyssna på deras känslor, oavsett om det är ilska eller sorg eller skam.

För Johan Wikström och alla ni andra som tycker att den här debatten är jobbig: Vad är viktigast? Dina ömtåliga känslor eller känslorna hos de som faktiskt har blivit utsatta. Hur kan du hjälpa bäst? Genom att stänga dina öron för det människor vittnar om eller genom att lyssna och reagera?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *