Bitterhet

Bitterhet

Jag hade en skrivkursare som jobbade med en olycklig kärlekshistoria. Hen tyckte rätt illa om sin ena person, men för att inte vara orättvis så framställde hen båda personernas dåliga sidor med större entusiasm än deras goda sidor. Det blev svårt att tycka om kontrahenterna.

Texten var skriven med en eftertankens kranka blekhet. Sådant som i stunden säkert kändes rimligt men som i efterhand legat som gruskorn i hens skor fick ta stor plats. Det var oerhört lätt att förstå varför det tog slut, och oerhört svårt att förstå varför det någonsin blev en relation.

Historien skulle handla om orimligheten i en del relationer, och jag tror att författaren skulle slagit ifrån sig om man tagit upp bitter-ordet.

Och det är ju inte konstigt. Att vara bitter är fult. Man ska släppa och gå vidare. Det finns psykiatriker som vill identifiera bitterhet som en psykisk störning. Det är väldigt lätt att hitta historier om duktiga personer som inte låtit bitterheten få överhanden. I en artikel i Mama kan man läsa om Kevin som nästan dog av sin bitterhet. (Jag skulle i och för sig säga att Kevin nästan dog av att utsättas för långvarig rasistisk mobbning.)

Jag har haft en del dåliga erfarenheter i mitt liv, en del jobb, en del i relationer. I höstas märkte jag att jag var förbannad på något som jag tyckte att jag borde ha lagt bakom mig vid det laget. Jag blev rädd, man vill ju inte vara bitter. Man vill ju inte vara den som går och ältar. Men istället för att bara släppa tankarna och förlåta, något jag försökt fram till dess, så tillbringade jag en kväll tillsammans med en som delade samma erfarenheter som jag. Vi pratade igenom våra erfarenheter och fick bekräfta hur orimliga och destruktiva de hade varit. Först efter det kunde jag släppa ilskan på riktigt.

Det får mig att fundera på om det inte är värdefullt att ventilera sin ilska ordentligt innan man släpper den. Som Christina Herrström skriver i M Magasin, att faktiskt våga vara jävligt bitter på skit som har hänt och skit som händer. Då har man dessutom en chans att lära sig av det som har hänt, och kanske hjälpa andra att inte hamna i samma situation som en själv.

Och det får mig också att tänka på hur min skrivarkompis text hade blivit om hen hade släppt fram bitterheten ordentligt. Om hen hade frossat i ilskan över att ha lagt tid, pengar och känslor på nån som hen inte borde lagt tid, pengar och känslor på, varit riktigt efterbitter. Lustfyllt förbannad och hämndgirig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *