Den här sommaren har det inte blivit mycket bloggande. Jag och min sambo har varit lediga tillsammans, och någonstans bestämde jag mig för att ta en paus från bloggandet och skrivandet.
Det har på många sätt varit en fin sommar. Vi har paddlat och åkt på små utflykter och haft gäster och hälsat på andra. Min mage har blivit allt större. ”Oj, vad stor du har blivit” är den vanligaste kommentaren jag får just nu. Sen tycker jag ju inte att den är så stor, inte så mycket större än igår eller i förrgår.
Men det har också varit en sommar som har präglats av oro. Oro för vår planets hälsa, för vad det är för värld vår lilla bebis kommer att födas in i. Jag har aldrig förr varit så akut medveten om livets förgänglighet, om skörheten i allt, om farlighet och om att det inte finns några garantier för något alls. Ingen kan lova mig att allt blir bra, ingen kan garantera någonting.
Mycket har känts ödesmättat, farligt, svårt. Även om jag egentligen har kunnat se att världen också är vacker och vänlig och god har det ofta legat ett mörkt filter över mina blick. Det finns kanske vackra blommor och sköna skogar den här sommaren, men hur kommer det att vara om ett år eller fem år eller tjugo år?
Jag läser Filifjonkan som trodde på katastrofer från Det osynliga barnet av Tove Jansson. (Nu upptäckte jag att novellen sattes upp på Dramaten nyligen. Jag hade velat sen den.) Och jag känner igen mig så mycket.
Novellen börjar med att hon tvättar sin matta en vacker sommardag.
Berget var slätt och rött under vattnet, därnere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.
Men Filifjonkan kan inte njuta av den vackra sommardagen, av sin trivsamma sysselsättning. Hon ser ständigt katastrofen närma sig.
Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlades sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…
Hon försöker omge sig med trygghet i sitt hus fyllt av vackra föremål och ärvda ting. Men i huset hon hyrt tappar föremålen bort sig, de blir bortkomna och ängsliga. Hennes vännina Gafsan kommer på te och försöker konversera, men Filifjonkans alla tankar snurrar runt katastrofen. Och någonstans känner hon en stolthet kring hur mycket hemskt hon kan tänka ut. När stormen väl kommer gömmer hon sig i skafferiet och fantiserar hur stormen är där utanför.
Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.
Till slut ger hon sig ut ur skafferiet. Stormen river upp taket och hon springer ut i natten. Där är stormen något helt annat än i hennes fantasi. Och när tromben kommer och sopar upp alla hennes porslinsvaser och soffor kan hon till och med känna tillfredsställelse över att bli av med allt.
Jag får tröst av den här berättelsen. Katastrofer kan komma, små eller stora, men de kommer att vara annorlunda och kännas annorlunda än de gör i mitt huvud. Och jag kommer att hantera dem, på ett eller annat sätt, när de är här.
