Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Uncategorized – Kerstin Beckman

Kategori: Uncategorized (sida 1 av 3)

Att testa en bok

Min bekanting Alfred Ruth har precis gett ut sin debutroman Fermis filter. Jag har sett på Facebook att boken varit på gång, och varit nyfiken både på ämnet och hur den är, sådär som man är när någon man känner ska ge ut en bok. 

Den stora snackisen med boken har dock inte varit innehållet utan det unika med skrivprocessen, som i en stor intervju i DN. Alfred Ruth har, som de flesta andra författare, tagit in testläsare när han skrev sin debutroman . Men där andra nöjer sig med några stycken har han låtit 500 personer läsa olika versioner och utkast av hans boken.

Läsarna har delats in i grupper och fått testa olika händelseutvecklingar,  inledningar och slut. Han har också kunnat undersöka läsarnas läsmönster eftersom de alla har läst boken elektroniskt.  

Den kallas för världens första betatestade roman men jag blir inte riktigt på det klara med vad det nya är. Att ha ett stort antal testläsare har ju gjorts förut, till exempel de författare som har publicerat sina böcker på nätet, för att utifrån respons skapa den slutgiltiga versionen. E.L. James la först ut sina 50 nyanser på en fanfic-sida för Twilightvärlden. Hugh Howeys Silo-serie byggdes ut efter interaktion med läsare. Att prova sig fram med olika händelseutvecklingar, inledningar och slut tror jag också att de flesta författare gör. 

Möjligen har Alfred Ruth haft en mer systematiskt syn på läsarinteraktionen än vad jag misstänker att till exempel E.L. James hade. Han använder också en vokabulär som kommer från dataspel och digital utveckling snarare än från litteraturens värld. Han har haft betatestare och genomfört A/B-tester. Han studerat läsmönster genom datainsamling. 

Vilka metoder man använder i sitt skrivande måste naturligtvis vara upp till en själv. Jag tror i och för sig att de flesta författare som vänder sig till den svenska marknaden blir lite nervösa vid tanken på att ”slösa bort” 500 stycken potentiella läsare innan boken ens kommit ut, men litar man på att få en stor läsekrets så spelar ju inte det någon roll utan kan tvärtom bygga upp ett intresse.

Men det som intresserar mig allra mest med artikeln är rädslan Alfred Ruth uttrycker kring att stå ensam bakom sin roman. Han frågar sig bland annat hur man kan veta att boken blir så bra som möjligt om man bara låter några få läsa den innan den är klar.

Det är nog en fråga de flesta som skriver brottas med. Hur kan man egentligen veta? Är det jag skriver om rätt sak att skriva om? Skriver jag om mitt ämne och mina personer på rätt sätt? Är varje scen så fulländad som den kan vara? 

Det jag personligen landar i är att jag i första hand måste hitta den bekräftelsen inifrån. Det är bara jag som verkligen vet vilken värld jag vill bygga upp, vilka som ska befolka den och vad jag vill säga med det. Vart jag vill leda mina läsare.

Just nu är jag i väldigt stort behov att få sjunka ner i mitt världsbyggande helt på egen hand. Jag vill inte ledas på villospår av andras åsikter. Jag behöver ha ett fastare grepp om vad jag skriver innan jag släpper in någon annan.

Och för mig är det en lyx. Jag blir sporrad snarare än rädd av att gräva djupt i mig själv när jag skriver. Vad är det jag egentligen vill säga? Vad vill jag mejsla fram med mina ord? Än så länge är det ingen testläsare i världen som kan svara på det, jag måste utforska det själv. 

Men jag ser också fram emot att så småningom få andras ögon på min text. Och vem vet, kanske jag skickar ut olika versioner för att testa vilka reaktioner det väcker. Även om jag mycket troligt kommer att jobba i en påtagligt mycket mindre skala. 

Och jag ska se till att läsa Alfreds bok, jag är nyfiken både på ämnet och slutresultatet! 

Läs gärna Alfreds blogg där han berättar mer om varför han betatestade sin roman. 

Att lära känna Simon

Strax före tolv en gråmulen och färgsprakande höstförmiddag kom han. Och skrek det minsta och största skrik jag någonsin hört. Jag grät, en gråt jag aldrig upplevt förut, en gråt som kom någonstans djupt inifrån mig, ett svar på det minsta och största skriket jag någonsin har hört.

Han seglade förbi mig där jag låg på operationsbordet, insvept i filtar. Jag var uppkopplad med slangar och nålar och mätare, min kropp var nedstängd från diafragman och neråt, hela min buk var uppskuren och femton personer jobbade runt omkring mig och Simon. Men just då fanns bara en gråt och ett skrik. Och tiden fungerade inte som tid brukar fungera, den var oändligt långsam och ofattbart snabb. Jag ville resa mig, jag ville se honom, men jag kunde bara vänta. Hela jag var vänd åt de små ljuden bakom mig, därborta där han låg.

Jag fick honom i famnen, mitt lilla lilla barn. Han hade svart hår och ett litet, hopskrynklat ansikte. Jag grät igen, höll honom nära, pussade hans lilla ansikte. Var tvungen att släppa honom när kväljningar sköljde igenom mig, men de gav mig något genom någon av alla slangar och illamåendet försvann. Sen släppte jag honom inte igen. Den lilla vagnen som följt med ner till operationssalen fick åka tom upp igen, Simon var i min famn.

Nu har Simon funnits i vårt liv i två månader. På riktigt funnits i vårt liv, för hur påtaglig han än var där i magen gick det inte att föreställa sig vem han var, inte börja lära känna honom. Jag minns hur vi gick runt och undrade hur han skulle se ut, vem han skulle vara, hur det skulle bli.

Vi undrar fortfarande hur han kommer att se ut, vem han kommer att bli och hur det kommer att vara, sen, när han är större. Vi har fortfarande så mycket att lära känna, både Simon och vi. Men nu finns han, han ser ut och är. Han är vacker, han är ofta allvarlig men spricker upp i de största leenden, han är lugn nästan jämt. Han har det finaste lilla skriket, han älskar att äta och han sover gärna. Allra helst nära mig eller sin pappa. Han är liten, men så mycket större än när han kom. Han tycker om sina kusiner, han ler och de ler tillbaka, klappar hans mjuka kinder och sitter så fint med honom i knät.

Just nu ligger han i bärsjal i min famn. Han har sovit så gott, men nu gnyr han, mal med käkarna. Kanske kommer han att somna om, kanske är det dags att vara med en stund, att utforska en liten bit av världen.

För bara två månader sen satt vi ihop, Simon och jag. Det där skriket, det största och minsta skriket, då delades vi upp. Men det var också då vi på riktigt fick börja lära känna honom, vår son, vår Simon.

Där låg han, min lilla, alldeles nära

Bara korta stunder öppnade han ögonen

Hans greppade som om han aldrig ville släppa

Till slut kom vi hem, fick börja se honom på vår egen plats på jorden

Nu tittar han, stirrar, utforskar. Han har hittat sina händer också, smaskar och smakar

Graviditetsgnäll

För några år sen var två kvinnor i min närhet gravida samtidigt. Den ena är rätt kort, och hennes mage hade ju självklart inte så många andra ställen att ta vägen än rakt ut. Den andra är däremot rätt lång, och hade helt enkelt mer plats för mage. Nån gång kommenterade jag det, något om att det måste vara skönt att hennes mage inte blev så stor, för det verkade vara rätt jobbigt. Hon tog illa vid sig, undrade om jag tyckte att hennes mage var för liten och det blev rätt spänt. Långt senare berättade hon att det var lite trassel med bebisens tillväxt, så det var ett känsligt område jag trampat in i.

Det lärde mig att vara lite mer försiktig med att kommentera storleken på gravidas magar. (En annan gång lyckades jag gratulera en icke-gravid till graviditeten, efter det säger jag absolut ingenting till personer jag misstänker är gravida förrän de har bekräftat det själva. En av mina mest genanta stunder någonsin.)

I alla fall, nu som gravid kan jag ännu mer stryka under att man INTE ska kommentera storleken på magar. Sen det började synas har jag fått många omdömen om min mage, både att den ser stor ut och att den ser liten ut. Inget av det känns särskilt bra. Jag har funderat en del på varför.

För det första: Har du inte någon sorts superblick så vet du faktiskt inte om den där magen under kläderna är stor eller liten. Det går inte att avgöra med ett ögonkast. En liten indikation är att barnmorskor använder måttband för att se hur magen växer och att de jämför magen med sig själv.

För det andra: Kroppsbyggnad påverkar som sagt. En lång överkropp har mer gravidmageplats än en kort överkropp. Tillväxten i magen är densamma för det.

För det tredje: Det kan finnas andra kroppsliga skäl till att magen ser ut som den gör som du kanske inte har särskilt stor lust att diskutera i alla sammanhang, även om det inte är någon fara för bebisen. Du skulle till exempel kunna ha ett myom som under en stor del av graviditeten var större än själva fostret (så att det nästan blev tvillingmagestorlek på magen) och som sen tvingar barnet att ligga i tvärställning högt upp i magen istället för att lägga sig tillrätta med huvudet neråt som alla normala barn. Då kanske din mage pressas ut åt sidorna på ett sätt som annars är vanligt hos omföderskor snarare än förstagångsgravida, vilket kan få magen att se större ut.

För det fjärde: Det kan också vara mer allvarligt problem, till exempel en påverkad tillväxt. Det är kanske inte heller något man vill prata med varenda kotte om.

För det femte: Även om du skulle upptäcka en onormal storlek på magen så har mamman och vården mycket troligt redan koll på det. Du kommer inte att vara den som först upptäcker tvillingarna eller att det beräknade förlossningsdatumet är fel eller att något annat är på tok. Det är redan identifierat. Så länge mamman har gått på sina kontroller förstås, men det är ju upp till henne. Och återigen, det kanske inte är något mamman vill prata med just dig om.

Och för det sjätte: Bara för att någon är gravid betyder inte det att hennes kropp blir till ett allmänt diskussionsämne.

Men ser man en gravidmage så kan det vara svårt att inte kommentera. Här kommer förslag på vad man kan säga istället:

Vilken fin mage!

Man kan brodera ut det till:

Oj, vilken fin mage!

Det räcker alldeles utmärkt så. För gravidmagar ÄR fina. Stora som små.

Gravidmagen är iklädd ett noppigt linne av okänt märke. Byxorna är från Hennes mammakollektion, och har tappat det mesta av resåren redan.

 

Boktips för de som inte nöjer sig

Jag ska börja med en lite skämsig bekännelse. Jag följer dokusåpan Gift vid första ögonkastet på SVT.

I den blir tre par hopparade av en expertpanel. De får inte träffa varandra eller veta något om varandra förrän det är dags för bröllopet. Efter det ska de åka på bröllopsresa och bo ihop i fyra veckor för att till slut bestämma sig för om de vill fortsätta att vara gifta eller inte.

Hittills har sex par av sex möjliga valt att skilja sig. Nu har en ny säsong startat och experterna hoppas på bättre tur den här gången. Jag är tveksam. Både till deras chanser och till konceptet som sådant. Arrangerade äktenskap innebär ju att man överger sitt eget omdöme för att man tror att någon annan bättre kan avgöra vem du skulle trivas med. Samtidigt har du ju kvar din skeptiska och ifrågasättande tankeförmåga, som jag tänker går på högvarv under de veckor programmet håller på.

Trots det fortsätter jag att titta. Det är trots allt en SVT-produktion, så de närmar sig både ämnet och deltagarna med viss respekt. Deltagarna är också öppna med sina funderingar om sig själva och relationer, så man får massa härligt människomaterial.

Det här var bakgrunden. Jag läste en diskussion jag om TV-programmet och framför allt deltagarna. Deltagarna rankade framför allt de kvinnliga deltagarna. ”Hon tror att hon är en åtta, men hon är egentligen en femma.” ”Hon är en femma, och han är helt okej, så hon borde nöja sig. Hon får ingen med högre poäng.”

Obehagligt objektifierande och en för mig väldigt främmande syn på relationer. Självklart ska man inte nöja sig. Självklart ska man försöka hitta en relation där man känner att man växer och kan älska och älskas. Och där man har roligt.

Jag tror att böcker kan vara en bra väg att förstå insidan hos människor snarare än att sitta och stirra på utsidan. Så egentligen skulle jag vilja ge några boktips till de som sitter och poängsätter och värderar och inte kan förstå att en människa kan vilja välja och välja bort sin relation.

Den första skulle kunna vara Jojo Moyes böcker om Lou Clark, bland annat Livet efter dig. Underklassig och ganska bortkommen blir hon assistent åt den helkroppsförlamade men otroligt rika, intelligenta, snygga, världsvana och självmordsbenägna Will Traynor. En kärlekshistoria växer fram i den första boken. Lou börjar äntligen kunna se sitt eget värde. Det irriterande med den är att hon trots allt behöver en man för att förlösas ut i den riktiga världen, det fina är att båda kan se förbi varandras yttre in i den inre människan.

Sen har vi En dag av David Nicholls. Dexter och Emma träffas på universitetet och tillbringar en natt tillsammans. Dexter är stilig och borgerlig och Emma är konstnärlig, intelligent och inte lika stilig. Boken utspelar sig samma datum under tjugo år, och de både förändras, utvecklas och backar. Det som var pluspoäng i början är inte lika säkert pluspoäng efter tio år och tvärtom, och vem som väljer och väljer bort vem blir inte lika självklart allteftersom tiden går.

Och så har vi förstås den ultimata boken för de som inte vill nöja sig. Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jane är alldaglig, inte särskilt framstående på någonting, föräldralös och till en början helt beroende av släktingars motvilliga välvilja. Hon accepterar inte deras behandling av henne. Hon nöjer sig inte med att stanna kvar som lärare på sin förfärliga och livsfarliga internatskola (som i och för sig blir bättre under tiden hon är där, eftersom skolan inte nöjde sig med den samvetslösa prästen som skolledare och ansvarig för budget). Hon nöjer sig inte med att leva som enkel guvernant för resten av livet. Hon blir kär i den extremt karismatiske mr Rochester, men nöjer sig inte med att stanna hos honom som älskarinna när den galna frun på vinden gör entré. Hon nöjer sig inte heller med sin kusins frieri, när han vill gifta sig med henne för att kunna ha med henne som hjälpreda till Indien. Hon nöjer sig inte med att behålla den förmögenhet hon ärver utan delar den med sina kusiner. Hon nöjer sig faktiskt bara när hon till slut kan gifta sig med änklingen Rochester, men då jäklar är hon nöjd.

Jag tänker att man kan läsa de här böckerna, och så kan man släppa dumma idéer om att ”nöja sig”. Särskilt om de idéerna rör människor man aldrig träffat och inte ens verkar ha någon särskild sympati för.

Böcker den åttonde mars

Det här är böcker av kvinnliga författare och med kvinnliga huvudpersoner från olika delar av mitt liv som jag vill rekommendera alla att läsa. Listan är inte på något sätt fullständig, det finns så oändligt många fler böcker jag vill berätta om. Men jag börjar här!

Bad Feminist av Roxane Gay – Essäer om egentligen allt möjligt. Det kan handla om bantningsläger eller triggervarningar, om Niceville eller sexuellt våld. Roxane Gay har en enormt skarp blick, är fantastiskt rolig och får en att fundera tre varv djupare på allting. Och man kan se henne i Babel också, vilket såklart är en fest!

Emily-böckerna av L M Montgomery – L M Montgomery skrev först Anne på Grönkulla-böckerna, vilket hon blev väldigt känd för. Sen skrev hon en ny serie böcker om en föräldralös flicka. Emily är fantasifull, arg och bestämd. Hon skriver och skriver och skriver. Hon gör inte som Anne och förminskar sin förmåga när hon blir vuxen, utan hon kämpar på. Möter motgångar och jobbar på och belönas till slut med framgång i skrivandet, vilket beskrivs ingående och noga. I sista kapitlet får hon sin man också. Nyligen upptäckte jag att den svenska översättningen är förkortad. Den engelska är mer om hennes skrivande, den är mer feministisk och hon är ännu roligare där.

Vi kom över havet av Julie Otsuka – Otsuka har skrivit en kollektivroman, vi får följa ett vi, en grupp postorderbrudar från Japan som skeppas över till Kalifornien för att bli bortgifta. Den handlar om deras kamp att komma tillrätta i sin nya miljö, att vänja sig vid sina män, att bygga upp en ny tillvaro. Sedan kommer andra världskriget, och familjerna rycks återigen upp och placeras i interneringslägren. Deras tillvaro faller i bitar. Jag tycker att den lyckas förena det individuella perspektivet med det kollektiva på ett lysande sätt. Det du upplever är ditt eget, men det finns också ett sammanhang.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre– Jag älskade litteraturhistoria på gymnasiet, jag slukade författaröden och textutdrag. Men jag saknade kvinnorna. Vi fick en så ordentlig genomgång av manliga författare. ”Det finns inga kvinnliga författare” sa min killklasskompisar. ”Inte som är så bra och viktiga i alla fall.” Sen kom antologin Hundra skrivande kvinnor av Birgitta Svanberg och Ebba Witt-Brattström och jag jublade. Och ungefär samtidigt hittade jag Mare Kandre. Quinnan och Dr Dreuf är en terapisession. Den kvinnohatande psykoanalytikern får lyssna på de kvinnoöden som trängs i patienten Evas sinne. Boken gestaltar kvinnoöden genom historien, plus att den behandlar doktor Dreuf härligt föraktfullt.  Mycket mycket bra för ett hungrande tonårshjärta.

Resa med lätt bagage av Tove Jansson – Tove Jansson har alltid funnits med mig. Det här är en novellsamling med mycket vemod, ensamhet och sorg. Och ändå möten och relationer. I en värld där väldigt mycket är väldigt högljutt och väldigt mycket på ytan är det skönt med det tystlåtna och stillsamma.

Glaskupan av Sylvia Plath – Jag läste den ganska sent, för bara ett par år sedan. Och föll totalt helt och hållet. Det är en skildring av depression och ångest, men den är så klarsynt och rolig att jag skrattar högt. Och blir arg och ledsen för att det inte fanns någon hjälp för henne. Hon borde ha fått leva mycket längre och skriva mycket mer.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie – Ifemelu och Obinze växer upp i Nigeria och blir kära. De skiljs åt under många år, Ifemelu lever i USA och Obinze bor några år i Storbritannien. Den handlar om att vara invandrare och mörkhyad i en vit värld. Att återvända hem och vänja sig vid att ens hemland har förändrats. Om hår, hår som måste formas och tuktas, eller som får vara sig själv. Adichie har även skrivit boken Alla borde vara feminister som delats ut till alla 16-åringar i Sverige. Här är en intressant intervju där hon bland annat berättar om vad det innebär att vara en uttalat feministisk författare.

Till båda polerna (utan skägg) av Catharine Hartley – Det här är en självbiografisk bok om Catharine Hartley som en nyårsafton bestämmer sig för att hon ska gå till Sydpolen. Hon är en äventyrare som har utmanat sig själv på massa sätt, men hon dricker också för mycket, röker för mycket och är fruktansvärt blyg, vilket gör det svårt för henne att samla ihop de pengar hon behöver. Trots det lyckas hon, och lyckas också gå till fots till Nordpolen. Det är en bok utan sensmoral. Hon upplever mycket, det förändrar henne, men hennes liv blir inte perfekt och superenkelt för att hon genomför det här. Det är tvärtom svårt att komma hem igen, det är svårt att anpassa sig till vardagen efter veckor av snö, is och relativ isolering. Senare läste jag en intervju med Catharine Hartley där hon berättar att hon delvis ångrar boken, hon tycker att den framställer henne som sämre än hon är. Men jag läser den som en berättelse om att man kan göra saker, man kan lyckas, men man måste ändå hantera sig själv och sitt liv. Befriande efter peppiga böcker om folk som förändrar sitt liv.

Mina hjältinnor: eller vad jag har lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis – Samantha Ellis är irakisk-judiska från London. Hennes uppväxt och min skiljer sig åt på tusen sätt, men vi har uppenbarligen läst och läst om samma böcker. Hon återvänder till dem, de där böckerna som betydde så mycket för henne under barndomen och tonåren och läser om dem för att se vad hennes vuxenblick gör med hennes hjältinnor. Jag känner igen mig hela tiden, i hur hon såg på dem då och hur hon ser på dem nu. Precis som jag älskade hon alla hjältinnor som skrev (och det är många). Hon präglas av dem

Att hoppas

För ungefär två veckor sen kikade jag in på twitter, som vanligt på morgnarna. En tweet stack ut.

Tumören som alla först trodde var långsam visar sig vara extrem snabb. Kapplöpning nu mellan dess snabbhet &vårdens förmåga att göra mirakel

Jag visste inte vem det var, det var ingen jag följde i vanliga fall, men sorgen lyste igenom. Jag gick in på profilen och insåg att den sjuka var ett litet barn. En liten flicka som brukade leka och busa, bara en kort kort tid tidigare. Mamman berättar om ett efterlängtat Animagus-gosedjuret. Att det var tillfälligt slut i leksaksaffärerna var plötsligt ett riktigt verkligt problem. Familjen kunde inte längre vänta tålmodigt till en annan dag, en annan stund, de visste inte hur många dagar och stunder som finns kvar. Mitt hjärta värker och jag skulle vilja åka var som helst för att skaffa det där gosedjuret.

Mitt i allt kaos finns vården, som sätter upp en behandlingsplan, som försöker göra allt de kan. Det finns ett Ronald McDonalds-hem där familjen kan bo för att vara nära. Det finns dikter. Och det finns vänner, en del som mamman bara känt online men som ställer upp, hjälper till, skickar stöd.

Häromdagen visade det sig att den svenska vårdens möjligheter är uttömda. Den enda chansen som återstår är en behandling som utförs i England, som måste finansieras privat, som självklart är förfärligt dyr. Mamman och pappan la ut en vädjan till omvärlden, snälla hjälp vår dotter. På bara ett dygn hade det kommit in över en miljon kronor, nu är det uppe i 1,7 miljoner kronor. Det verkar som att de kommer att kunna göra behandlingen, och de har fått en ny strimma av hopp.

Jag hatar att världen är så här. Att barn ska drabbas av en så fruktansvärd sjukdom. Men jag älskar att det finns så många som vill hjälpa till. Att det finns omtanke och kärlek för en liten familj som drabbas av något som ingen ska drabbas av.

Andreas Ekström skriver fint i Sydsvenskan.

Att ta en vinterpromenad

Det absolut allra bästa med att bo här är naturen omkring oss. Idag ställde vi in alla duktig-planer och tog en vinterpromenad istället. Isen har lagt sig på de små sjöarna. Nästa gång får vi ta med skridskorna.

img_3073img_3062img_3053

img_3077

Att fylla fyrtio

Nu har jag fyllt fyrtio.

Jag hade fasat för det länge. Borde jag inte ha hunnit mer innan fyrtio? Borde jag inte ha gjort mer av det jag ville göra, levt lite mer ändamålsenligt? Kommit lite längre med det jag längtar efter?

En del lyckades jag ändå klämma in i sista ögonblicket, sånt som jag inser så här i efterhand låg på min lista över saker jag verkligen önskat. Som att hitta mig en fin sambo, gå på folkhögskola för att skriva och att köpa ett hus.

Och nu är dagen avklarad. Jag har oåterkalleligen gått över fyrtioårsstrecket. Firat grundligt och rejält med vinterliv, massage och fest. Fått musikquiz om mig själv och presenter som passade mig och mitt liv. (Bland annat fyra vackra trädgårdsböcker, jag ska frossa och frossa i dem.)

Och vardagen började igen i måndags, och det känns riktigt, riktigt bra. Nu har jag klarat av den där puckeln, nu kan jag göra allt viktigt igen.

Som att skriva.

Som jag längtar efter det.

Nybliven 40-åring

Nybliven 40-åring

Att se mörkret

Jag tror att man måste våga se mörkret i tillvaron, likväl som man ser ljuset. Inte fylla sig själv med positiva tankar och skjuta undan allt som är svårt och tungt. Se tillvaron som den är helt enkelt.

Vilket är vad mindfulness är för mig. Jag har aldrig uppfattat det som ett sätt att distrahera mig genom att titta på en vacker sten eller smaka på ett russin, utan att ha ögonen öppna för vad jag upplever i stunden och att acceptera vad jag känner.

(Fast jag är stundtals jättedålig på att låta bli att distrahera mig. Jag äter alltid lunch framför datorn med något tv-program på, och med mobilen i handen där jag spelar ett eller annat onödigt mobilspel. Så långt från att smaka på varje russin man kan komma.)

’Upplev ”mindfulness” på riktigt: Se verkligheten som den är och inte bara det vackra’ är ett av tipsen man får i en artikel i DN om hur man blir bättre på negativt tänkande, alltså blir bättre på att se världen på ett realistiskt sätt. Att inse att livet innehåller både ljus och mörker.

Jag tilltalas av tankarna. Det går inte att springa iväg från att livet är tungt, det går inte att tänka bort det eller ducka för det. Livet är osäkert och ostadigt och vi har ingen aning om vart någon väg vi väljer kommer att leda oss. Jag tror inte att det finns någon mening, ingen plan eller struktur. ”Everything happens for a reason”, ”God has a plan”, nja, antagligen inte.

Alternativet blir att acceptera osäkerheten. Och lägga fokus mer utanför oss själva. (Säger jag och bloggar om mig själv.)

För om jag kan se mitt mörker kan jag nog bli bättre på att acceptera mörkret hos andra. Det är inte farligt att må dåligt, eller att vara rädd, eller att misslyckas. Inte egentligen.

Och kanske kan jag glädjas mer åt både mitt och andras ljus, för det blir ju långt värdefullare då.

Vintern har kommit

Vintern har kommit

Att vara sig själv

När jag gick i mellanstadiet turades jag och min vän Lotta om att vara kortast i klassen. Sen växte hon till sig lite mer än jag och blev svensk medellängd medan jag stannade på någon centimeter kortare. Jag är alltså kortare än många kvinnor i Sverige och ännu fler av männen.

Längdskillnad mellan män och kvinnor är också något Ivar Arpi tar upp i sin ledare Genusvetarna som vägrar se könet. Det är också den enda konkreta skillnaden mellan män och kvinnor han nämner. I övrigt nämner han ”olika beteende”, ”observerbara skillnader” och ”män och kvinnor har inte betett sig likadant”.

Och att ”om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan”. Vilket ju är väldigt generöst av Arpi, tackar så mycket för erkännandet av vi kvinnor kan. Jag skulle vilja vara lika generös tillbaka och säga att ni män kan rätt mycket ni med. Sen skulle jag i och för sig påstå att de senaste hundra åren har visat att människan är kapabel att göra massa saker som man aldrig har gjort tidigare, till exempel köra bil och använda datorer.

Men det är en parentes.

Framför allt blir jag frustrerad på vagheten i krönikor som den här. Vad är det han vill säga, egentligen? Att kvinnor inte borde göra det de har visat att de kan? Som de förhoppningsvis vill göra?

Vilka är de där skillnaderna som ska vara så stora och genomgående över tid och rum? Hur stor roll spelar skillnaden mellan individerna i en grupp? Vad är det för insatser för att motverka diskriminering man kan göra om man tittar på forskningsresultaten kring biologiska skillnader?

Någonstans väcks en misstanke inom mig om att definitionen på manligt och kvinnligt och de där skillnaderna som ska vara så stora skulle innebär en begränsning av vad jag tillåts vara. Istället för att få uppleva och utforska och utveckla den individ som är jag skulle jag pressas in i en tvångströja av hur jag som kvinna borde vara.

Den tvångströjan är provad, grundligen, liksom motsvarande tvångströja för män. Men visst, män är i genomsnitt längre än kvinnor. Det kan jag hålla med om.

 

« Äldre inlägg

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑