Kategori: Simon

Höst och uppstart

Varje år vid den här tiden kommer jag på hur fantastisk den tidiga hösten är. Naturen må förbereda sig för vila, men tillvaron startar om.

I år är det verkligen så. Min föräldralediga tid avrundades med en lång ledighet för hela familjen. Men nu har jag lämnat över föräldrajobbet till min sambo och drar igång med mitt egna. Jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta ta uppdrag i min enskilda firma.

Därför har jag skapat ett arbetsrum i vårt lilla hus. Det har kanske inte världens bekvämaste arbetsstol, eller arbetsbord för den delen, men jag har målat det i en av mina favoritfärger och tagit dit böcker och tidningar jag vill ha nära. När jag sätter mig där känner jag mig ifred. Det är ett rum för mig, för jobb.

Ett smakprov från mitt lilla arbetsrum

I mitt arbetsrum har jag också böcker som betyder något för mig, bland annat böcker från mina skrivvänner. En del är fortfarande på avvägar runt om i huset, men de ska vandra upp dit.

Betydelsefulla böcker. Och närbild på en trasig och färgkladdad bänk.

Jag har också börjat en ny skrivkurs, Skriv MER! på Skeppsholmens folkhögskola. Jag vet hur värdefullt det kan vara att ha deadlines och andras ögon. Och att få reflektera över min egen text genom att reflektera över andras texter. Vi har redan hunnit med första träffen, där vi bland annat fick besöka Författarförbundet.

Meddelande från Författarförbundet

Fullt av nystarter helt enkelt. Och vad passar bättre än att dra igång bloggen lite mer igen då? Inget, naturligtvis.

Saker jag vill skriva om på bloggen:

  • Berätta om mina vänners böcker. Jag är ohyggligt stolt över alla, och ser fram emot att berätta mer!
  • Skriva om min skrivprocess. Just nu är jag inne i två projekt, en omskrivning och en nyskrivning, och jag har så mycket funderingar om båda
  • Skriva om kultur som har påverkat mig. Jag har börjat inse att det finns scener från böcker, filmer och serier som lever starkt i mig. Ibland är det rena knasigheter och ibland är det sånt som har hjälpt mig genom livet. Jag vill berätta mer om det.
  • Berätta lite om Simon då och då, han är ju ändå mitt hjärtas ljus. Och om att bo på landet, att ha en otrogen katt, en föräldraledig sambo, att ha förmånen att vara med i ett andelsjordbruk och ha en fin trädgård vi har lite ambitioner för.
  • Möjligen lite dagsaktuella frågor, eftersom jag inte kan låta bli att bli inspirerad av vad som händer runt om i världen. Och jag börjar få en lust att berätta mer om vad jag har ser.

Men vi får se var det hamnar. Just nu är jag mest glad över att vara igång!

Glad över att ta fart

Lite efter mors dag

Nu har jag fått fira min allra första mors dag som mor. För ett år sen fanns han där i min mage och på sitt sätt kan man väl säga att jag var mamma redan då. Och jag väntade och längtade och vågade inte ta ut något i förskott för tänk om all min längtan och väntan och mina förhoppningar på något sätt skulle förstöra allting. Men de gjorde inte det.

Och i år fick jag en liten syrenbukett och ett skrynklat kort, kärleksfullt uppblött i hörnet. Och så mycket pussar att jag blir lite uppblött i hörnen jag med. Ännu lite mer uppblött i hörnen blir jag när jag tittar på min sovande lilla pojke som ligger så tryggt bredvid mig.

Tidigare har mors dag varit en dag jag har vänt mig bort ifrån. Andats in när de första reklamerna kommit och andats ut måndagen efter. Jag har ringt mamma, nästan varje år, om jag inte verkligen har lyckats förtränga hela grejen. Och skickat en tacksam tanke till de som inkluderar också ”de som inte velat eller kunnat bli mammor” när de pratar om mors dag.

För min upplevelse är att man måste förhålla sig till modersrollen som kvinna, oavsett om man har barn eller inte, oavsett om man vill ha barn eller inte. Och har man en barnlängtan, en önskan att en dag vara den där personen som bebisen borrar in sig mot och inte vill släppa, då är det väldigt mycket att förhålla sig till.

Och då blir mors dag en ganska komplicerad dag.

Då ringer man sin mamma och säger grattis, och längtar till när morsdagsreklamenen byts ut mot bikinireklam eller nåt annat lika ointressant.

Men i år har jag inte behövt vända mig bort från den här dagen. I år har min värld blivit lite uppblött i kanten, lite ny och lite annan. Och jag tänker:

Tack för att jag får vara din mamma, Simon

Att lära känna Simon

Strax före tolv en gråmulen och färgsprakande höstförmiddag kom han. Och skrek det minsta och största skrik jag någonsin hört. Jag grät, en gråt jag aldrig upplevt förut, en gråt som kom någonstans djupt inifrån mig, ett svar på det minsta och största skriket jag någonsin har hört.

Han seglade förbi mig där jag låg på operationsbordet, insvept i filtar. Jag var uppkopplad med slangar och nålar och mätare, min kropp var nedstängd från diafragman och neråt, hela min buk var uppskuren och femton personer jobbade runt omkring mig och Simon. Men just då fanns bara en gråt och ett skrik. Och tiden fungerade inte som tid brukar fungera, den var oändligt långsam och ofattbart snabb. Jag ville resa mig, jag ville se honom, men jag kunde bara vänta. Hela jag var vänd åt de små ljuden bakom mig, därborta där han låg.

Jag fick honom i famnen, mitt lilla lilla barn. Han hade svart hår och ett litet, hopskrynklat ansikte. Jag grät igen, höll honom nära, pussade hans lilla ansikte. Var tvungen att släppa honom när kväljningar sköljde igenom mig, men de gav mig något genom någon av alla slangar och illamåendet försvann. Sen släppte jag honom inte igen. Den lilla vagnen som följt med ner till operationssalen fick åka tom upp igen, Simon var i min famn.

Nu har Simon funnits i vårt liv i två månader. På riktigt funnits i vårt liv, för hur påtaglig han än var där i magen gick det inte att föreställa sig vem han var, inte börja lära känna honom. Jag minns hur vi gick runt och undrade hur han skulle se ut, vem han skulle vara, hur det skulle bli.

Vi undrar fortfarande hur han kommer att se ut, vem han kommer att bli och hur det kommer att vara, sen, när han är större. Vi har fortfarande så mycket att lära känna, både Simon och vi. Men nu finns han, han ser ut och är. Han är vacker, han är ofta allvarlig men spricker upp i de största leenden, han är lugn nästan jämt. Han har det finaste lilla skriket, han älskar att äta och han sover gärna. Allra helst nära mig eller sin pappa. Han är liten, men så mycket större än när han kom. Han tycker om sina kusiner, han ler och de ler tillbaka, klappar hans mjuka kinder och sitter så fint med honom i knät.

Just nu ligger han i bärsjal i min famn. Han har sovit så gott, men nu gnyr han, mal med käkarna. Kanske kommer han att somna om, kanske är det dags att vara med en stund, att utforska en liten bit av världen.

För bara två månader sen satt vi ihop, Simon och jag. Det där skriket, det största och minsta skriket, då delades vi upp. Men det var också då vi på riktigt fick börja lära känna honom, vår son, vår Simon.

Där låg han, min lilla, alldeles nära

Bara korta stunder öppnade han ögonen

Hans greppade som om han aldrig ville släppa

Till slut kom vi hem, fick börja se honom på vår egen plats på jorden

Nu tittar han, stirrar, utforskar. Han har hittat sina händer också, smaskar och smakar

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑