Kategori: Uncategorized (sida 2 av 3)

Att jobba hemma

Brasan sprakade, min sambo lagade risotto och musik spelade i högtalarna. Fredagskvällen sänkte sig över huset, en filt av stillhet och lugn.

Förutom att jag satt och gick igenom texter, letade efter detaljer och slog upp ord och uttryck. Jag hade fått ett uppdrag som behövde bli klart under kvällen, texten jag skulle titta på hade ramlat in någon timme tidigare.

Det är också mitt liv nu, mellan svamppromenader och älgsafaris, att jobba från mitt lilla söta hus. Jag är i uppstarten av det, jag tar in uppdrag av alla de slag, främst textrelaterade. I morse gjorde jag en intervju, i morgon ska jag gå igenom en rapport.

Det är ett lite annat sätt att jobba för mig. Inte ta tunnelbanan till kontoret, inte hälla upp pumpkaffemuggen, inte leta rätt på ett skrivbord i kontorslandskapet, utan helt enkelt sätta sig vid köksbordet, slå på datorn och dyka in i jobbet.

Just nu trevar jag mig fram i tillvaron. Kommer jag att trivas att lägga upp tillvaron såhär eller kommer jag sakna stad och kollegor för mycket för att bo ute på landet och jobba på distans?

Men jag njuter också, jag njuter av mina arbetsuppgifter, av att få blanda mina aktiviteter, av att få prova min tillvaro utifrån mitt eget huvud.

Men jag tror att jag kommer att återkomma till det här många gånger. För frågan kvarstår – går det att trivas i en liten stuga på landet med jobbet i kökssoffan?

 

2016-09-23-10-56-28-2

En del dagar är sockpåsar den enda räddningen

Möten och moten

Ikväll är min hjärna trött. En lång dag av utbildning och middag och massa att förhålla sig till och till slut protesterar den.

Som alltid när jag träffar människor fylls hjärnan av funderingar över hur människor är, hur de fungerar, pratar, interagerar. Hur de bekräftar och avfärdar. Subtila signaler och osubtila signaler.

En del av min hjärna är upptagen av det, att stoppa ner det jag ser i min stora iakttagelseväska där jag spar små och stora manér, beteenden och miner. Perfekta att plocka fram när jag ska skapa personer och händelser.

Samtidigt är en annan del av min hjärna mer upptagen av att analysera och tycka och ha åsikter. Ibland kan jag önska att jag bara kunde låta bli det, jag tror att det vore riktigt vilsamt.

 

Att vara på rätt plats

Nästa vecka ska jag göra en ackreditering i Stockholm. Långa dagar mitt i city. En sån där sak som för ett par år sen var vardag i min tillvaro. Då när livet var stad och folk och asfalt, och utomhus bara var den lilla sträckan till och från tunnelbanan.

Det gick aldrig att öppna fönstren i de rum jag tillbringade dagarna. Det var luftkonditionering och höga hus och heltäckningsmatta istället. Jag brukade längta ut så mycket att det gjorde ont. Så länge det gick åt jag frukost på balkongen, jag gick varv på varv runt den lilla sjön i närheten, i alla fall de dagar jag inte var för trött. Försökte låtsas att Tanto eller Kista eller Humlegården var natur.

Nu sitter jag istället i Casa Rosada, mitt gullehus. Dörrarna ut till baksidan är öppna, jag hör forsen, en fluga som surrar och sus från träden. Jag åt min frukost i solen på trappan. Igår plockade vi svamp och i förrgår plockade vi svamp, och idag får jag gäster och vi kommer att plocka svamp.

Och jag nyper mig lite i armen. Min vardag är inte längre stad och folk och asfalt. Som jag förut gjorde besök ut i naturen och stillheten gör jag nu besök in till stan.

Kroppen värker inte längre av längtan till någon annanstans.

IMG_2897

Inre demoner

Ludvika är en plats där det är svårt att undkomma sina inre demoner, sa en i vår nystartade bokklubb igår. Det finns inte mycket att distrahera sig med här, det går inte att shoppa bort sin ångest eller döva demonerna med konserter och utekvällar.

Skrivkurs jag går i höst låter oss prova på hur det är att jobba som författare = väldigt mycket egen skrivtid kombinerat med textrespons som får mig att svaja och tveka.

Ludvika och skrivkurs tillsammans är stundtals massivt, mina inre demoner får mycket utrymme. En av mina senaste demoner undrar om jag överhuvudtaget gjort något meningsfullt i mitt liv. Om jag skulle försvinna i morgon, skulle mitt liv ha spelat någon roll? Ibland är demonen jätteelak och säger att jag ju har ett rejält ekologiskt fotavtryck, så min blotta närvaro har ju gjort världen lite sämre.

Det är jobbigt, absolut, men demonerna finns ju där även om man fyller livet med distraktioner. I alla fall har de alltid följt mig. Men här och nu får jag en chans att faktiskt låta demonerna värka ut, ge dem lite proportioner.

Att jobba alldeles för mycket, stressa, shoppa och optimera boendet kan ge en känsla av mening, men det är en skör meningsfullhet. Här och nu får jag möjlighet att tänka tankarna hela vägen, faktiskt fundera över meningsfullhet och meningslöshet och vad livet egentligen är tänkt att innehålla.

Jag har inte kommit fram till några svar än, men jag har kommit fram till en viss acceptans. Och kanske är jag lite mindre rädd för demonerna nu när jag faktiskt blir tvungen att se dem i vitögat.

Morfars blomma

Det här är så fantastiskt!

För ungefär 25 år sen var jag och hälsade på min mormor och morfar. Morfar hade en krukväxt han skulle slänga ut, den hade blivit för gammal och blommade inte längre. Han verkade lite ledsen över det, och jag tyckte det var synd. Så jag bad om att få ta hem den istället. Min morfar dog bara något år eller två efteråt, vilket gjorde den ännu mer speciell för mig.

Och så har den följt med mig sen dess. Genom flyttar och förändringar av alla de slag. Ibland har den varit riktigt ledsen, med bara några blad kvar. Och den gillar inte hösten, då slokar den alltid. Och den har aldrig blommat.

Men för några dar sen såg jag en knopp. Jag har knappt vågat hoppas på att den skulle slå ut, men jag har gått och tittat och pratat med den. Och i morse kom den, den första utslagna blomman på 25 år!

Morfars blomma

Morfars blomma

Skrivlust

Jag är så oändligt skrivsugen nu, det kliar i fingrarna och huvudet av idéer som vill ut och ta form. Det är inget konkret än, mest bara tankar som flyger, och den där klådan.

Tove Janson har skrivit den kanske finaste beskrivningen av inspiration jag någonsin läst. Det är en av novellerna i Det osynliga barnet. Det är vår och Snusmumriken är på väg till Mumindalen. Han har sånger som samlas under hatten, små snuttar av glada visor. Men nånstans finns den riktiga visan, den där sången han väntat så länge på. Allt omkring honom bidrar. En sten som lossnar i bäcken blir en plötslig tonförändring. Han slår läger för kvällen och ska precis sätta sig och få ur den ur munharmonikan, när han blir störd…

När jag tänker på det är det fler av novellerna som handlar om kreativitet och skapande. Som vådan av att berätta om sina idéer vid fel tillfälle och för fler personer. Men hur det kan bli bra ändå, fast på ett annat sätt än det var tänkt från början.

Just nu är jag bra på att distrahera mig själv från att få sätta mig med mitt skrivande och mina idéer. En del bäddar för framtida skrivutrymme, men jag ska också ta mig plats och tid nu direkt. Mina tankar förtjänar att ta form!

Tjuvlyssning

 

Ibland får man ta del av en hel novell när man åker tunnelbana. Det är det absolut bästa med att åka kollektivt och inte ha hörlurar på sig.

”Måste han träffa de där fittskallarna? Jag blir så jävla arg!”
”Men det är ju hans föräldrar.”
”Men jag är hans FLICKVÄN!”
”Du gillar ju inte dem. Han tänkte väl att du inte skulle tycka att det var så roligt att träffa dem.”
”Jag tror att han vill hålla mig borta från dem så att jag inte berättar. Jag vill berätta ALLT för dem så att de fattar vilken liten skit han är.”
”Varför skulle du göra det? Han är deras son, de kommer ändå hålla på honom.”
”Men jag vill att han ska skämmas, jag vill berätta allt som har hänt. Jag är så arg på honom!”
”Det förstår jag, det är nog en naturlig del av processen. Kan inte din mamma prata med honom? De gillar väl varandra?”
”Ja. Han fattar inte vilken tur han har som har svärföräldrar som gillar honom så mycket.”
”Det är väl liksom så det ska vara.”
”Men jag är så ARG! Jag är arg på allt! Jag är arg på dig!”

 

Reservtank

För många år sen bilade jag genom Europa med min dåvarande pojkvän. Vi åkte autobahn genom Tyskland. Jag höll koll på upphinnande fordon på högersidan medan min pojkvän körde. Det var sommar, härligt att vara ute och åka, vi var på väg mot Italien och bilen hade hämtat sig fint efter att ha gått sönder i Nordtyskland.

Vid ett tillfälle tankade vi. Det var varmt, skönt att få lite sol i ansiktet. Men jag blev stående bredvid bilen, med famnen full av vattenflaskor och Ritter Sport och bara stirrade på motorvägen. Det var som en massiv vägg av fart. Jag kunde inte se minsta glugg mellan bilarna, fordonen dundrade fram. Och eftersom det var autobahn var det lika många enorma lastbilar och bussar som vanliga bilar.

Jag kunde inte förstå hur vi kunde ha varit uppe i det där alldeles innan. Och jag kunde inte förstå hur vi skulle ta oss upp igen. Hela min kropp sa emot, det är inte rimligt, det går bara inte, det är inte så där det ska vara.

Samma känsla har jag nu, sen ett tag tillbaka. Men istället för autobahn handlar det om vardagslivet. Jag blev fartblind, som man så lätt blir när alla andra också kör vansinnigt fort. Så jag glömde tanka trots att varningslampan blinkade allt mer frenetiskt. Jag körde helt slut på bensin och har nog haft sönder den vanliga bensintanken. Och nu står jag vid sidan av och inser att min reservtank tar mig ganska korta sträckor. Just nu behöver jag nog cykla, kanske välja småvägar, och leta efter energi som är lite mer hållbar och långsiktig.

Goda nya intentioner

Just nu hänger jag mig åt att frossa i retrospektioner. Det här året har varit rätt förändrande för mig. Det är mycket med mig som är annorlunda idag än för ett år sen. På ett bra sätt, det är inga av förändringarna som jag skulle vilja vara utan, men de har varit jobbiga att ta sig igenom.

En mycket stor förändring är att jag har lust att planera min tillvaro. Och jag känner att jag har möjligheten att göra det, vilket jag har saknat rätt länge. Med planera menar jag naturligtvis inte att jag tror att det kommer att bli som jag tänker mig, men jag har intentioner för framtiden.

Jag har satt upp en lista med mina nyårsintentioner på kylskåpet. När jag hade skrivit ner dem vaknade min inre projektledare och började prata SMARTa mål. Så jag har ytterligare en lista, med 10 specifika, mätbara, tidssatta osv mål för 2013.

En av intentionerna är att jag ska facebooka mindre och blogga mer. Den första aktiviteten kommer, förutom att skriva blogginlägg, vara att fundera mer på vad jag vill blogga om.

En annan intention är att jag ska springa Lidingöloppet. Jag tänker mig att jag sprider det på så många ställen som möjligt, så att det blir helt omöjligt att backa ur. Jag ser fram emot det också, det ska bli roligt att träna för det. Jag har inte sprungit sen snön kom, och har byggt upp väldigt mycket längtan efter att komma ut.

Övriga intentioner får jag spara till senare, men det känns som en bra början. Mer springande och mer bloggande!

Att fira födelsedag

Jag var på min farmor och farfars gemensamma 90-årskalas igår. Det var en fin fest och en oerhört kärleksfylld kväll. Vänner och nära från hela deras 90-åriga liv berättade om hur viktiga Nippe och Olle har varit för dem.

Vi hade bland annat Lasse, som min farfar lärde känna när de var sex år gamla. Alltså för 84 år sen!! Och Kerstin, som blev min farmors vän när de pluggade tillsammans i Uppsala -45 och som sedan dess har varit en del av familjen. Min farmors pappa kallade henne för Nippes fostersyster.

Det som kändes så tydligt, är att min farmor och farfar har levt så kontinuerliga liv, eller hur man ska säga. De har inte hoppat från jobb till jobb, från partner till partner, från intresse till intresse. Olles tillvaro var på universitetet, från det att han började plugga tills han trappade ner för inte så många år sen. Han gjorde ett par vändor i USA, men som en del av sin forskning. Nippe jobbade som lärare på samma skola i sådär en 25 år. De har varit gifta i ungefär 66 år.

I jämförelse känns ju mitt liv oerhört mycket mer ostrukturerat,  stökigt och uppbrutet. Sen kanske det är lättare att se de långa linjerna i ett 90-årigt liv än i ett 36-årigt.

Men det jag allra mest kände efter gårdagskvällen är att jag är väldigt glad för den farmor och farfar jag har. Och för att det finns så många människor de spelar roll för.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑