Jag var väldigt förväntansfull inför tillkännagivandet. Äntligen Nobelpris igen! Äntligen glada förlag och möjligtvis glada författare (även om det verkligen inte är något givet när det gäller just litteraturpriset). Äntligen ett litteraturfokus! Kanske debatt!

Och debatt fick jag ju, kring att priset gick till Peter Handke. Omfattande och pågående, med fördömanden och försvar, beskyllningar och förklaringar kring Handkes åsikter, uttalanden och handlingar. Jag läser Johannes Anyuru, Jasenko Selimovic och America Vera-Zavala och upprörs över att Handke fick Nobelpriset. Sen läser jag Mats Malm, Eric M Runesson och Steve Sem-Sandberg och tänker att det är viktigt att litteratur måste bedömas som litteratur. Men han skrev ju inte bara litteratur, han tog ju också aktiv del i samhällsdebatten.

Och det är en aspekt av diskussionen som jag har saknar; just frågan om författarens roll i samhällsdebatten. En författare är ju, till skillnad från en journalist eller en forskare, fri att vara subjektiv, fri att välja sina perspektiv, fri att vända och vrida på frågor på sitt eget sätt.

Jag tror personligen att det kan vara värdefullt med sådana röster. Perspektiv kan skiftas, sanningar kan ifrågasättas, det överenskomna narrativet kan brytas. Det enkla kan få bli mer komplext.

Samtidigt finns det flera risker. En författare kan komma att vrida och vända bort sig så långt att den blir missförstådd, eller så att den bygger upp sin alldeles egna sanning som inte har mycket med verkligheten att göra, eller skapar en sådan förståelse för förövarens perspektiv att den tappar bort offren. Den kan ha grumliga intentioner, obehagliga åsikter eller felaktiga utgångspunkter.

Det jag ändå tror att författaren kan tillföra är en öppning av perspektiven. Just en möjlighet att titta på händelser och skeden på nya sätt, med nya samband och utifrån nya frågeställningar. Och jag tror att det är viktigt. Svaren kan fortfarande komma att bli desamma, men frågor ska kunna ställas och samtal ska kunna föras.

Efter vad jag har kunna läsa mig till lyckades inte Peter Handke att öppna det samtal han verkar ha önskat öppna, varken när hans texter kom eller nu. Om hans intention var en fredsinvit, som Maria Magnusson skriver på svt, har hon ju helt rätt i att det har missuppfattats. Om han ville förespråka folkmord och blodsutgjutelse, som Carsten Jensen skriver i DN, vet jag inte om han lyckats så bra med det heller.