Att testa en bok

Att testa en bok

Min bekanting Alfred Ruth har precis gett ut sin debutroman Fermis filter. Jag har sett på Facebook att boken varit på gång, och varit nyfiken både på ämnet och hur den är, sådär som man är när någon man känner ska ge ut en bok. 

Den stora snackisen med boken har dock inte varit innehållet utan det unika med skrivprocessen, som i en stor intervju i DN. Alfred Ruth har, som de flesta andra författare, tagit in testläsare när han skrev sin debutroman . Men där andra nöjer sig med några stycken har han låtit 500 personer läsa olika versioner och utkast av hans boken.

Läsarna har delats in i grupper och fått testa olika händelseutvecklingar,  inledningar och slut. Han har också kunnat undersöka läsarnas läsmönster eftersom de alla har läst boken elektroniskt.  

Den kallas för världens första betatestade roman men jag blir inte riktigt på det klara med vad det nya är. Att ha ett stort antal testläsare har ju gjorts förut, till exempel de författare som har publicerat sina böcker på nätet, för att utifrån respons skapa den slutgiltiga versionen. E.L. James la först ut sina 50 nyanser på en fanfic-sida för Twilightvärlden. Hugh Howeys Silo-serie byggdes ut efter interaktion med läsare. Att prova sig fram med olika händelseutvecklingar, inledningar och slut tror jag också att de flesta författare gör. 

Möjligen har Alfred Ruth haft en mer systematiskt syn på läsarinteraktionen än vad jag misstänker att till exempel E.L. James hade. Han använder också en vokabulär som kommer från dataspel och digital utveckling snarare än från litteraturens värld. Han har haft betatestare och genomfört A/B-tester. Han studerat läsmönster genom datainsamling. 

Vilka metoder man använder i sitt skrivande måste naturligtvis vara upp till en själv. Jag tror i och för sig att de flesta författare som vänder sig till den svenska marknaden blir lite nervösa vid tanken på att ”slösa bort” 500 stycken potentiella läsare innan boken ens kommit ut, men litar man på att få en stor läsekrets så spelar ju inte det någon roll utan kan tvärtom bygga upp ett intresse.

Men det som intresserar mig allra mest med artikeln är rädslan Alfred Ruth uttrycker kring att stå ensam bakom sin roman. Han frågar sig bland annat hur man kan veta att boken blir så bra som möjligt om man bara låter några få läsa den innan den är klar.

Det är nog en fråga de flesta som skriver brottas med. Hur kan man egentligen veta? Är det jag skriver om rätt sak att skriva om? Skriver jag om mitt ämne och mina personer på rätt sätt? Är varje scen så fulländad som den kan vara? 

Det jag personligen landar i är att jag i första hand måste hitta den bekräftelsen inifrån. Det är bara jag som verkligen vet vilken värld jag vill bygga upp, vilka som ska befolka den och vad jag vill säga med det. Vart jag vill leda mina läsare.

Just nu är jag i väldigt stort behov att få sjunka ner i mitt världsbyggande helt på egen hand. Jag vill inte ledas på villospår av andras åsikter. Jag behöver ha ett fastare grepp om vad jag skriver innan jag släpper in någon annan.

Och för mig är det en lyx. Jag blir sporrad snarare än rädd av att gräva djupt i mig själv när jag skriver. Vad är det jag egentligen vill säga? Vad vill jag mejsla fram med mina ord? Än så länge är det ingen testläsare i världen som kan svara på det, jag måste utforska det själv. 

Men jag ser också fram emot att så småningom få andras ögon på min text. Och vem vet, kanske jag skickar ut olika versioner för att testa vilka reaktioner det väcker. Även om jag mycket troligt kommer att jobba i en påtagligt mycket mindre skala. 

Och jag ska se till att läsa Alfreds bok, jag är nyfiken både på ämnet och slutresultatet! 

Läs gärna Alfreds blogg där han berättar mer om varför han betatestade sin roman. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.