Kategori: Böcker (sida 2 av 2)

Hur gick det sen?

Någon av dem finns med mig nästan varje dag, från alla de där historierna jag har fått läsa utkast, början, mittenpartier av. De där karaktärerna jag lärt känna för ett ögonblick.

De där karaktärerna; kvinnan som samlade på glas och hennes vännina som överlevt cancer, paret som aldrig borde ha blivit tillsammans. Den paddlande kvinnan som ser huvuden i vattnet och det kinesiska gen-geniet. Den arga unga kvinnan och kommunisterna. Kvinnan som upplevde varje detalj i varje sekund av sitt liv. Mannen, frun och depressionen.

Det är något magiskt, mystiskt med karaktärer. De kan väckas till liv med bara några rader, någon sida. De kan kännas levande, agerande och självklara. Några få flyger iväg från sina skapare och återfinns i fullständiga och självständiga universum i bokhyllor och bibliotek. Men de allra flesta är dömda till bara en aning av varande.

 

Deras skapare kan också dyka upp i mina tankar; han som drömde om att skriva på nätterna med ett glas rödvin och passion, hon som skrev böcker som kändes som färgstarka tavlor. De som inte kunde skriva från fantasin. Hon som inte ville att hennes texter skulle kommunicera.

Jag tycker om att tänka på dem. Det finns inget som gnager, inget ofullständigt. Lever de så fortsätter deras liv sådär som folks liv fortsätter. De är lyckliga och olyckliga, ensamma och nära, tillfredsställda och otillfredsställda precis som alla andra. Lever de inte skulle jag bli sorgsen.

Men de där karaktärerna! Fick de någonsin sina historier? Tänker deras skapare på dem fortfarande? Hur mår de idag? Hur gick det sen?

 

 

 

Baksidor till böcker som inte finns

Idag behövde jag omväxling i min hjärna, så jag skrev baksidestexter till böcker som inte finns. Det gick plättfort. Jag borde nog ägna mig åt det istället för att karva fram en roman i veckor och månader och år.

För vem kan motstå:

Lisa blir av med jobbet, lägenheten och pojkvännen – allt under loppet av en eftermiddag. Hon flyttar in i familjens sommarstuga och försörjer sig på att rensa grannarnas sorgligt eftersatta trädgårdsland och rabatter. En dag flyttar katten Selma in – och plötsligt börjar allt möjligt att hända. Och vem är egentligen Björn, den händige men buttre snickaren på bondgården intill? Och heter Selma egentligen Isis?

Eller kanske:

Fyndet av den svårt sargade kvinnokroppen vid E4:an strax norr om Upplands Väsby avskrevs först som en smitningsolycka. Men kommisarie Grenberg anade att det låg något mer bakom – och snart visar det sig att händelsen är en del av en härva med kopplingar till kriminella nätverk i Norrbotten, flyktingsmuggling och skogsindustrin i Bergslagen. Kommissarie Grenberg kommer snart att dras in i en händelseutveckling som inte bara riskerar hennes karriär utan också hennes liv.

Eller vad sägs om:

Alla som har ordning på livspusslet kan lägga ifrån sig den här boken. Det här är för oss som drunknar i kostråd, träningstips, inredningsbiblar och karriärcoachning. Vi som inte förstår hur vår energi ska räcka till alla energiskapande aktiviteter vi förväntas hinna med.

Den här boken lär dig att undvika de mentala sockerfällorna. Du får koll på hur du navigerar bland bloggar, artiklar och självhjälpsböcker som kostar mer än de smakar.

Det kanske får bli det här i fortsättningen. Bara tanken på en bok.

Att följa sina drömmar

Johan Hilton satte igång massa tankar hos mig häromdagen runt ett tema som jag behöver utforska mer. Han skrev om filmen Min pappa Toni Erdmann i DN, hur berättelsen om en integritetskränkande pappa som inte accepterar sin dotters livsval presenteras som en hjärtevärmande och själsutvecklande historia:

dess ideologiska budskap är beklämmande simpelt och ekar i snart sagt varenda amerikansk dussinrulle med ambitionen att värma hjärtan: unna dig att stanna upp i tillvaron! följ dina drömmar! glöm inte bort din inre kärna!

Det finns så mycket kultur med samma tema. Böcker om hur en tangokurs eller ett hunddagis, en liten hattaffär eller en matlagningskurs hjälper dig att inse det värdefulla i livet och får dig att följa dina drömmar.

Och sen är det färdigt antar jag? Kanske finns det någon liten brasklapp i slutet att livet aldrig är helt enkelt, men från och med att den där magiska förändringar har kickat in är det liksom bra.

Det är en enkel och härlig berättelse. Bara du dansar lite, lagar mat, går en kurs eller köper en hatt i alldeles rätt butik så kommer det att ordna sig.

 

Men verkligheten är ju inte sån.

Du kan gå på en kvällskurs i skrivande, bli utbränd sen och tvingas börja lyssna på din inre röst. Säga upp dig och sälja din lägenhet. Köpa ett hus på landet, kanske skriva en bok, yoga och baka och planera ditt trädgårdsland. Och vara alldeles fånigt lycklig i det.

Men samtidigt kommer du att dra runt på hela ditt jag, alla de där lagrena av dig själv som har byggts på under ditt liv. De försvinner inte.

Det kommer att komma en grådaskig måndag när dina alldeles vanliga självtvivel snurrar alldeles som vanligt i ditt huvud. Du kommer att behöva hantera helt nya saker, som att bo på landet innebär att bo långt ifrån sånt som människor och affärer och vård (även om det också innebär nära till sånt som natur och frid och vackerhet). Du kommer att behöva förhålla dig till trassliga relationer och osäkerhet och oro precis som alltid. Du kommer dessutom att behöva förhålla dig till om det är klokt eller inte att försöka följa en inre röst istället för yttre berättelser.

Sen har du kanske mer tid och ork och kraft att hantera de där sakerna. En stabilitet i att veta att du har gjort aktiva val utifrån dig själv och en glädje i allt det fina som följer med.

Men det är inte färdigt. Det är aldrig färdigt.

Att läsa och lära

När jag började gå mina skrivkurser och regelbundet ägna mig åt textkritik blev det nästan plågsamt att läsa böcker. Jag analyserade karaktärsuppbyggnaden, dialogerna, den dramatiska kurvan, gestaltningen… Enbart handlingen kunde inte längre fånga mig. Flera böcker fick jag lägga ifrån mig eftersom jag störde mig för mycket på att språket var för klumpigt, personerna för tillyxade, gestaltningen för platt, böcker som jag tidigare bara hade tuggat mig igenom.

Och ibland har det varit svårt eftersom det har varit för bra. Jag sitter med ett dunkande hjärta och förundras över hur någon kan skriva så starkt, så medryckande, så vackert.

Det är länge sen jag bara läste, inser jag. Länge sen jag lät mig slukas av en berättelse utan att reflektera och analysera.

Idag insåg jag till slut vilken hjälp det är att se på texter på det här sättet. Jag sitter och jobbar med mitt manus, vad hur varför vart. Och någonstans ifrån hörde jag små röster ”vi finns här, fyllda med vad hur varför vart”.

I det rum som vi ibland kallar biblioteket, ibland ”rummet med madrasser på golvet där vi låter våra gäster sova” drog jag ut ett gäng böcker. Inte självklart favoriter, bara böcker jag tidigare läst, som skulle få berätta sitt vad hur varför vart. Och efter att ha bläddrat igenom dem, läst början, slutet, lite sidor här och var, hittat karaktärer och vändningar, slutklämmar och starter, så bubblar jag av idéer kring min egen vad hur varför vart.

Det är lyxigt att ha lärare tillgängliga hemma när som helst. Man måste bara komma på att lyssna på dem.

Några av böckerna som fick följa med mig ner

Att börja om

Det är nog i mellandagarna det bästa med julen finns. Huset är fortfarande pyntat och fint. Det finns lite rester kvar från julbordet att njuta av. Men alla att-göra-punkter är avbockade, alla julmiddagar och julluncher och andra julupplevelser är avklarade. Det finns tid för pussel och böcker och utflykter.

Samtidigt som stressen lämnar kroppen (vilket nästan gör fysiskt ont) börjar jag kunna tänka framåt.

Strax före jul hittade jag nyårsintentioner jag satte upp för kanske tre eller fyra år sen. Jag skulle titta på att flytta från Stockholm, skriva mer, se om jag skulle engagera mig politiskt, äta vegetariskt oftare. Ha mer äventyr och facebooka mindre. Sen dess har jag flyttat ut till mitt lilla gullehus på landet, hjälper till med läxhjälp i Röda Korset, blivit heltidsvegetarian (fast fiskätande, så det är lite fusk) och gjort stora och små äventyr, nära och långt bort. Avinstallerat facebook från min telefon. Och skrivit, skrivit och skrivit.

Uppenbarligen fungerade det rätt bra med just de där nyårsintentionerna. Kanske för att jag skrev det som SMART:a mål, kanske för att de kändes roliga att genomföra och kanske för att de var i fas med mina inre önskningar.

Så vad önskar jag mig för framtiden? Vad är mina intentioner nu? Hur vill jag börja om 2017?

  • Ett av de allra viktigaste är att jag vill färdigställa mitt manus och skicka iväg det till förlag. Och jag vill ge det de allra bästa förutsättningarna det kan få, vilket kräver en del omarbetning och ett väldigt bra följebrev. Min mål är att få iväg det i slutet av januari till åtminstone två förlag.
  • Ett annat har med jobb att göra. Under hösten har jag utfört en del uppdrag. Jag har haft lite tur med hur jag har fått dem, men nu ska jag jobba mer aktivt med att hitta uppdrag. Det här är ett uppdrag för den tidiga delen av året, helt klart.
  • Jag vill utforska markerna omkring mig mera. Igår gjorde vi en liten utflykt till en av alla närliggande sjöar, så fin och så trevlig. Jag vill hitta fler smultronställen, platser för utflykter. Vinterns skidor och skridskor, sommarens paddling och cykel och bad. Och dela med mig av det till de som tar sig hit. Det här är naturligtvis ett pågående projekt, men en större eller mindre utflykt i veckan vore fint. Och med utflykt räknas också en promenad eller cykeltur bara precis här i krokarna.
  • Under december var vi av olika skäl väldigt begränsade i vad vi gjorde och vart vi tog vägen. Det har blivit mycket tid här i lilla huset. Jag behöver andra vyer också. Så under 2017 vill jag regelbundet åka härifrån. Till Stockholm och leva storstadsliv, eller till Rom och få lite Italien, eller kanske till Luleå och hälsa på vänner.

Jag lämnar det nog sådär just nu. Ser om jag kommer på lite fler nyårsintentioner allt eftersom, vad mer som känns viktigt att genomföra.

Och så önskar jag alla ett Mycket Gott Nytt År. Jag tror på 2017, jag tror att det kan komma att hända bra saker under det året.

Nyfiken på framtiden?

Gårdagens fina utflyktsplats. Strax efter såg vi vad vi tror var vargspår.

Att hitta oväntad inspiration

Det manus jag skriver på handlar mycket om musik, och framför allt huvudpersonens ganska egna uppfattning av musik. För henne är musik färger och känslor, hon är i den på ett alldeles eget sätt.

Häromdagen var jag inne på Lottens julkalender. Den är rolig, en författargåta varje dag. Nå, i alla fall, en av kommentarerna innehöll en alldeles fantastiskt fin text.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-19-55-58

Jag blev alldeles glad i texten. Det är inte precis som min huvudperson, men det påminner om henne. Hon är inte ensam i världen.

Jag var tvungen att leta rätt på ursprunget. Han heter Julio Cortázar och är argentinare, och numera min favorit bland argentinska författare. Och dessutom passade han oerhört bra i cigarett.

Julio Cortazár med cigarett

Julio Cortazár med cigarett

Sen fick jag veta av Lotta att han är en av fantasygenrens stora men lite osynliga inspiratörer. Så mycket nytt mitt kommentarsläsande ledde till.

Tvärsäkerhet

Vad skönt det måste vara att vara en Britta Svensson ibland. Tvärsäkert veta hur man ska leva på rätt sätt.

Häromveckan skrev Britta en krönika om Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Slutsatsen i krönikan är att Ebba är en dålig feminist. Britta är själv inte feminist, men som god feminist ska man inte skriva böcker om kvinnor i dåliga förhållanden, där kvinnan belönat och beundrat en man som inte var värd det. Särskilt inte om man under många år var tillsammans med en man som Britta uppfattade som självgod med konstiga åsikter.

Jag vet egentligen inte mycket om vare sig Ebba Witt-Brattströms eller Britta Svenssons liv och relationer. Jag tycker inte att det är relevant heller.

Det relevanta är snarare hur Brittas tvärsäkerhet leder henne fel. Kvinnan i Ebbas bok är ju inte den första skildringen av en person som inte förmår att leva som hen lär. Just den krocken är ju oerhört spännande.

Det är lätt att veta teoretiskt vad som är rätt val, oavsett om det handlar om relationer, om hälsa eller om karriärplanering. Sen kommer verkligheten och är svår.

Kanske kan en bok om någon som verkligen har försökt men misslyckats kan vara det som gör dilemmat och svårigheterna synliga och tydliga och därmed ger dig underlag att reflektera över ditt eget liv och dina egna val.

Det är lätt att tro att de bästa lärdomarna kommer från de som gör rätt och alltid har gjort rätt. Men personligen föredrar jag att lyssna på de som har gått i kringelikrokar, de som kanske inte ens har nått fram. De som får mig att reflektera och fundera.

Fast det är nog inget för de tvärsäkra. De som alltid vet vad som är rätt och de gör de rätta valen utifrån denna kunskap. Härligt för dem, jag kan uppriktigt önska att jag hörde till den gruppen. Det verkar bekvämt.

Två läsvärda blogginlägg om Britta Svenssons text:

Bra män och jämställdhet från Hit och dit och tillbaka igen

Feminism är inte att leva som man lär från Underbara Clara

Dåligt snusk för en tonåring

Jag har bara läst första delen av Grottbjörnens folk. Min moster fick syn på att jag läste den och förbjöd mig att läsa de övriga tills jag fyllt femton. Jag nickade snällt, och så läste jag Vindsträdgården av Virginia C. Andrews (och de påföljande böckerna), Barbara Cartlands alla romantiska böcker i historisk miljö (de hade rätt oexplicita sexskildringar, så de var lite tråkiga), Pärlor av Celia Brayfield och Lace av Shirley Conran istället. Jag kom aldrig tillbaka till Ayla.

Det jag lärde mig om sex och relationer i de här böckerna var:

  1. Kvinnor är i princip barn tills de upptäcks och formas av en erfaren man. (Cartland)
  2. Kvinnobarn är ljuva och rättrådiga. De stammar ofta, vilket den erfarna mannen tycker är sexigt, eller så är de lite lagom ilskna av sig, fast ändå underlägsna mannen (Cartland)
  3. Det är bra/nödvändigt med en rejäl skillnad i ålder och erfarenhet (mannen ska SJÄLVKLART vara äldre och erfarnare) (Cartland/Conran/Andrews/Brayfield)
  4. Kvinnor kan möjligtvis känna någon sorts sexuella känslor, men de vet inte hur de ska hantera dessa eller njuta om de inte får lära sig det av en man (Cartland/Conran/Andrews/Brayfield)
  5. Det är kanske inte bra när bröder våldtar sina systrar, men det kan ändå vara inledningen på en livslång, mycket erotisk relation (Andrews)
  6. Om en kvinna är oerhört sexuellt tilldragande kan hon egga upp en man så mycket att han blir tvungen att våldta en annan kvinna (Conran)
  7. Barnet som föds till följd av detta övergrepp kommer att bli översexualiserad. Redan som barn kommer hon att bli porrstjärna/erotiskt föremål, och hennes sexighet gör henne till en skandalös och populär person som vuxen (Conran)
  8. Risken är dessutom stor att hon  kommer att ha en erotisk relation med sin far (Som alltså våldtog hennes mor en gång i tiden. De vet inte att de är far och dotter, då hade de eventuellt inte haft en erotisk relation.) (Conran)
  9. Kvinnor som klär sig utmanande blir våldtagna, för de ”ber om det”. Om kvinnorna ”hämnas” genom att på dejten dagen efter vara osminkade och ha vardagskläder kan de få dunderbra sex av samma man (Andrews)

Det är ungefär tjugofem år sen jag läste böckerna, så jag vet inte om mina minnen stämmer. Uppenbarligen var Lace en skildring av kvinnlig njutning för vissa, även om jag mer minns prinsens våldtäkt.

Jag är tacksam att 50 shades inte fanns då. Med min track record hade jag definitivt slukat den, och min unga hjärna hade fått ännu mer bränsle till idén att mannen tar sex och kvinnan ger sex.

Jag vet inte hur stor påverkan mina läsval fick på mina livsval, men nog hade det funnits en poäng att läsa mer böcker där kvinnor njuter och tar för sig, och färre som de här. Så det här var böcker med dåligt snusk för en tonåring.

Nu ska jag fundera lite på om jag minns några böcker från mitt tonår där sex och relationer skildrades på ett mer positivt sätt.

Vacker skymningssång

Jag håller på att läsa Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg, en bok om hur människan gick från att vara en trivsam, kringvandrande samlare som levde i små grupper till att bli krigande, förtryckande och bofast.

Lasse Berg utgår dels från den forskning som finns om människans allra första år för att måla upp en bild av hur arten människans liv var under de första 200 000 åren av sin förekomst, och hur det blev under de sista 20 000 åren, dels från hur bland annat San-folket lever i Kalahari idag. Eftersom jag inte har någon kunskap om den aktuella forskningen kan jag inte avgöra hur korrekt det han skriver är.

Men den bild han målar upp, å, den är så lockande. Han berättar hur människan är utvecklad för att leva i en gemenskap, ständigt småpratande och skrattande. Hur människan är unik i sin förmåga att leva sig in i en annan individs känslor. Och hur en av de viktigaste upptäckterna var när vi började tillverka oss väskor så att vi kunde samla ihop mat för att ta tillbaka till gruppen och dela det med de andra. Vi är helt enkelt generösa, hjälpsamma och schyssta.

Idén om den adrenalinstinne grottmannen som ger sig ut och jagar och beskyddar sin kvinna medan hon stannar hemma och vårdar totalsågas. Han skriver att även om fördelningen kanske var jagande män och samlande kvinnor så: ”Den som tror att det skulle kräva större mod och styrka att jaga antiloper med några spjutförsedda kompisar än att obeväpnad traska omkring och samla rötter, kanske kånkande på ett barn därtill, i ett afrikanskt landskap fullt av väldiga katter aldrig själv smugit på helspänn genom bushen.”

Han slår också hål på idéer om att kvinnor är vårdande och män är dåliga föräldrar, som till exempel Annika Dahlström har hävdat. I ursprungssamhället var barnen allas ensak, eftersom det behövdes en hel grupp för att barnen skulle överleva. Alla vuxna var med och tog hand om barnen, alla var delaktiga i vårdandet, även om barnet hade en närmare relation med sina biologiska föräldrar. Eftersom barnet är hjälplöst så länge, och kvinnor föder barn så tätt, är detta en nödvändighet för att barnen ska överleva till vuxen ålder.

Boken gör mig nyfiken på den här tiden, när människan blev bofast och radikalt ändrade sitt liv. Hur mycket av det vi tar som självklart idag är egentligen bara en några tusen år gammal vana?

 

Trädhus och bokhylleporr

Ett av mina bästa program är Grand Designs som brukar gå på kanal 9. Programledaren Kevin McCloud följer olika spektakulära husbyggen runt om i Storbritannien. Alla är inte fina, men de många är helt underbara. Nästan hela tiden blir jag sugen på att bygga mitt eget fantastiska hus. Sen begränsas jag av brist på idéer, initiativ och kunskap.

Idag leddes jag till ytterligare en inspirationskälla, fotoalbumet Earth and Tree Houses på facebook. Så nu vill jag inte ha bara ett fantastiskt hus, jag vill att det ska antingen vara i ett träd eller nergrävt i marken också.

            

Och i mitt fantastiska, helt unika hus ska jag ha fantastiska, helt unika bokhylleuppsättningar för alla mina böcker också, något som skulle platsa hos Bookshelf Porn.

Och när jag väl har allt det här? Då ska jag krypa upp i min underbara hammock i den ljumma sommarkvällen med en av böckerna från den supersnygga bokhyllan, medan mitt hus slår till ro omkring mig och trädgårdslandets alla svällande och nyttiga växter sväller och fyller sig med nyttigheter, antar jag.

 

Nyare inlägg

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑