Någon av dem finns med mig nästan varje dag, från alla de där historierna jag har fått läsa utkast, början, mittenpartier av. De där karaktärerna jag lärt känna för ett ögonblick.
De där karaktärerna; kvinnan som samlade på glas och hennes vännina som överlevt cancer, paret som aldrig borde ha blivit tillsammans. Den paddlande kvinnan som ser huvuden i vattnet och det kinesiska gen-geniet. Den arga unga kvinnan och kommunisterna. Kvinnan som upplevde varje detalj i varje sekund av sitt liv. Mannen, frun och depressionen.
Det är något magiskt, mystiskt med karaktärer. De kan väckas till liv med bara några rader, någon sida. De kan kännas levande, agerande och självklara. Några få flyger iväg från sina skapare och återfinns i fullständiga och självständiga universum i bokhyllor och bibliotek. Men de allra flesta är dömda till bara en aning av varande.
Deras skapare kan också dyka upp i mina tankar; han som drömde om att skriva på nätterna med ett glas rödvin och passion, hon som skrev böcker som kändes som färgstarka tavlor. De som inte kunde skriva från fantasin. Hon som inte ville att hennes texter skulle kommunicera.
Jag tycker om att tänka på dem. Det finns inget som gnager, inget ofullständigt. Lever de så fortsätter deras liv sådär som folks liv fortsätter. De är lyckliga och olyckliga, ensamma och nära, tillfredsställda och otillfredsställda precis som alla andra. Lever de inte skulle jag bli sorgsen.
Men de där karaktärerna! Fick de någonsin sina historier? Tänker deras skapare på dem fortfarande? Hur mår de idag? Hur gick det sen?
Senaste kommentarer