Hur gick det sen?

Hur gick det sen?

Någon av dem finns med mig nästan varje dag, från alla de där historierna jag har fått läsa utkast, början, mittenpartier av. De där karaktärerna jag lärt känna för ett ögonblick.

De där karaktärerna; kvinnan som samlade på glas och hennes vännina som överlevt cancer, paret som aldrig borde ha blivit tillsammans. Den paddlande kvinnan som ser huvuden i vattnet och det kinesiska gen-geniet. Den arga unga kvinnan och kommunisterna. Kvinnan som upplevde varje detalj i varje sekund av sitt liv. Mannen, frun och depressionen.

Det är något magiskt, mystiskt med karaktärer. De kan väckas till liv med bara några rader, någon sida. De kan kännas levande, agerande och självklara. Några få flyger iväg från sina skapare och återfinns i fullständiga och självständiga universum i bokhyllor och bibliotek. Men de allra flesta är dömda till bara en aning av varande.

 

Deras skapare kan också dyka upp i mina tankar; han som drömde om att skriva på nätterna med ett glas rödvin och passion, hon som skrev böcker som kändes som färgstarka tavlor. De som inte kunde skriva från fantasin. Hon som inte ville att hennes texter skulle kommunicera.

Jag tycker om att tänka på dem. Det finns inget som gnager, inget ofullständigt. Lever de så fortsätter deras liv sådär som folks liv fortsätter. De är lyckliga och olyckliga, ensamma och nära, tillfredsställda och otillfredsställda precis som alla andra. Lever de inte skulle jag bli sorgsen.

Men de där karaktärerna! Fick de någonsin sina historier? Tänker deras skapare på dem fortfarande? Hur mår de idag? Hur gick det sen?

 

 

 

7 thoughts on “Hur gick det sen?

    1. Jag har sett det! Det är spännande när de går tillbaka och plockar upp gamla historier (även om jag inte älskar just Love Actually).

      En ”hur gick det sen” jag tyckte om var När döden kom till Pemberley, en fortsättning på Stolthet och fördom. Boken är skriven av P.D. James, men jag har bara sett miniserien. Trivsam och alldeles lagom självständig.

  1. Trevliga är de också, karaktärerna, till och med de mindre sympatiska typerna, eftersom de alltid finns kvar och väntar när man vill träffa dem igen. Fast ibland verkar de sova drömlöst och okontaktbart när man vill skriva om dem, så där alldeles i början, när man precis mötts.

    1. Ja, det är väldigt besvärligt. Just nu kämpar jag för att väcka upp min nya huvudkaraktär. Jag tror att hon finns där, och att hon är rätt spännande, men hon är motsträvig. Hon vill inte riktigt berätta för mig vare sig vad som har hänt tidigare eller vad som ska hända nu, men jag börjar skönja hennes historia.

  2. Ja, man kan sannerligen undra! Hur sjutton gick det sen? Om de inte dog förstås!

    Tänk vad fint att det går att skriva om karaktärer som får liv, som kanske sår frön som alltid finns kvar. Stort!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *