Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Noveller – Kerstin Beckman

Kategori: Noveller

Att gå sönder – en novell

Hon sitter på sängkanten, ena strumpan på, den andra i handen. Tittar på garderoben och försöker tänka ut vad det finns som hon kan ha på sig. Det blir byxor idag, det kändes för svårt att dra på sig strumpbyxor så inte kjol eller klänning.

”Res dig upp och titta i garderoben nu, du har bråttom, res dig upp nu”, tänker hon.

Men gör det inte.

”Det finns kläder på torkställningen, vi går ut i vardagsrummet och ser vad som finns. Kanske finns det någon av de där topparna som gör dig glad”, lirkar hon.

Ser framför sig tröjorna som rör sig i en evig dans mellan torkställningen, henne själv och den alldeles för lilla tvättmaskinen i badrummet. Hon borde boka tvättstugan, det var evigheter sen hon tvättade lakan, handdukar. Men tanken att gå ner den där extra våningen, försöka tänka ut en tid, det måste bli en helg för på kvällarna är det inte säkert att hon hunnit hem, får hjärtat att slå, huvudet att fyllas med spindelväv där tankarna fastnar.

Hon blir sträng.

”Upp nu, det här går inte, du är jättesen.”

Med all sin kraft reser hon sig.

”Det är enkelt”, säger hon. ”Först ett par byxor.”

Det finns ett par i  högen med kläder, de är helt okej. Svarta. En kofta, vad som helst som är varmt, ett linne att ha under.

”Du ser, det gick ju bra.”

Ett ögonblick tänker hon på smink, att det skulle ge en yta. Men det är för tungt, för mycket detaljer. Det går inte riktigt att se i spegeln nu, det är svårt att fästa blicken, att få ett sammanhang av det där ansiktet. Lite mascara får räcka.

Ytterkläderna är motigast av allt. När de är på finns inget som håller kvar henne i lägenheten.

Hon låser dörren bakom sig, går ner. Ut genom porten, ner för alla trapporna mot gatan. Där nere blir hon osäker om hon låste. Det är svårt att få fatt på något minne, hon får stanna upp och tänka. Jo, hon låste, och samtidigt kollade hon mobilerna. Det hade kommit ett meddelande från hennes vän, det ska bli belöningen när hon kommer till tunnelbanan. Hon kommer ihåg att hon log när hon såg det, och sen vred hon om nyckeln och stoppade ner den i väskan.

Det är grått, nästan dag. Lite snö i luften men inte mycket på marken. Typiskt januari i Stockholm. Eller är det februari? När går kortet ut? Lyste det gult i fredags? Hon försöker gå snabbare, klara av de där få hundra meterna till tunnelbanan på kortare tid, men kanske vinden håller emot, det går så långsamt.

Ett rött kryss i spärren, hon försöker igen, kanske hon lyfte kortet lite för snabbt. Fortfarande ett rött kryss.

Akalla 3 min.

En man vid biljettskärmen. Om hon hade gått dit direkt och inte till spärren hade hon hunnit före honom. Hjärtklappning. Nu får hon stå i kö, men han är van, det går fort. Hennes tur.

Det är svårt att förstå alternativen. Hon ska fylla på en månad. Inga specialpris. Så, bara gör. Glöm inte kortet i kortterminalen. Glöm inte att hålla upp SL-kortet mot den där blåa grejen. Glöm inte kvittot.

Akalla 1 min.

”Du hinner om du skyndar dig, spring nerför trappan, kom igen, spring då.”

Det är så enkelt, men fötterna vill inte höra. De börjar springa först när hon kommer ner till perrongen och ser tåget rulla in. Benen gör ont när hon springer. Hon är sen, så det är inte lika fullt som det brukar på morgnarna. En sittplats bredvid en man i en Ericsson-jacka, mitt emot en kvinna som ser arg ut och en ung kille med keps.

Ericsson-mannen har en portfölj bredvid sig, den är hård. Den unga killens har långa ben, de är överallt. Den arga kvinnan suckar och tittar ut genom fönstret, mot den svarta tunneln.

Belöningen, meddelandet, nu ska hon få läsa.

Det är ett godmorgon och en puss.

Godmorgon vännen. Jag är lite trött svarar hon.

Jag med! Får hon till svar ögonblicket efter och hon tänker att hennes trötthet inte är värre än nån annans, alla är trötta så här års, det är mörkret förstås.

Jag ska in på möte nu får hon sen. Men vi hörs under dagen. Puss!!!

Puss!!!! Skriver hon tillbaka. Jag saknar dig.

Men hon vet inte, just nu är det ord, det man ska säga.

Vagnen är gammal, den skriker när de stannar vid Hallonbergen, skakar och skramlar. En liten skymt av Ursvik, gråa dimmor mellan gråa träd och så är de framme. Tåget töms, bara killen med keps sitter kvar. Hon vill också stanna men följer med ut.

Nerför trappan, genom gallerian. Gallren är fortfarande nedfällda för affärerna.

Ut igen, vinden möter henne. Fäll ner huvudet, följ strömmen av jeans och svarta jackor.

Små snökorn slår mot den mjuka gropen nedanför halsen.

Det är uppförsbacke hela vägen.

Doften från den etiopiska kaffevagnen möter henne. Hon vill stanna, vill få lite värme och ett leende. Men det är kö och hon vet inte om hon har pengar, om hon klarar av att rota fram sin plånbok. Istället sänker hon huvudet ytterligare, går vidare.

Tittar på klockan när hon kommer in i huset, den är nio. Upp i hissen, hon kommer att vara sen innan hon kommit fram. In genom dörren, av med kappan. Om ögonen bara inte vara så grusiga. Om huvudet var lite vaknare. Om det inte skulle ta så lång tid att klä på sig. Då, då skulle hon vara här i tid varje dag.

Måndagsmötet har redan börjat. Hon smyger sig in, men en plats pekas ut åt henne längst fram. Hon fångar några blickar, ler, försöker lyssna. Snart ska hon berätta hur det går i hennes projekt, vad sa hon förra veckan? Det är spindelväv i minnet. Hon tittar runt, ser var hon har sina projektmedlemmar. En saknas, han som skulle jobba sin uppsägningstid men som bara längtade till sitt nya jobb och helst inte ville vara där. Det var utmaningen förra veckan, att få ledningen att förstå att det var bättre om han fick sluta direkt, om de kunde ta in en underkonsult istället. Det gick, med motstånd. Motstånd som fick henne att gråta, fast hon kände sig dum. Hon måste lägga av med gråtandet, det är fånigt. Barnsligt.

Nu är det hennes tur. Hon är kortfattad, det är svårt att samla orden, att komma på vad som spelar roll. Det går framåt berättar hon. Hennes grupper gör ett superfint jobb. Hon försöker le tryggt mot dem, visa att hon är nöjd med dem. De är bra, de förtjänar allt tack. Hon vet inte hur hon ser ut, hoppas att hon ser stabil ut.

Oroliga ögon efter mötet, olika frågor att hantera från grupperna.

”Följ med så får jag ta kaffe”, säger hon, tar med datorn till köket, smuttar på sitt kaffe, lyssnar och skriver upp punkter på Att göra-listor. Olika färger för olika projekt.

Den ena säljaren, med den knarriga rösten, säger att han behöver hennes hjälp. Det är en potentiell kund, de måste förbereda att projektförslag, har hon tid.

”Javisst”, ny lista med ny färg. Det är hennes jobb, det är bara att flytta runt, prioritera. Klart det går. Huden värker.

Det blir inte ljust den här dagen. Lysrören är tända, men hon behöver extraljus från skrivbordslampan, full ljusstyrka från skärmen. Det gör ont i ögonen, men det är så svårt att se annars.

Fullt av uppgifter på Att göra-listorna, små checkboxar att kryssa i när de är klara. Hon vet inte vad hon borde börja med, tittar tomt in i skärmen, får inte rätt på tankarna. Kanske projektförslaget? Vilka ord brukar de använda, vad brukar de säga? Hon borde leta rätt på en gammal presentation, mycket finns redan.

”Seså, gå till servern. Öppna säljfoldern. Bry dig inte om att typsnitt saknas, det är texten du behöver. Orden.” Varje liten rörelse hon gör behöver en tanke som instruerar. Spindelväv i hjärnan.

Hon borde vara pigg och utvilad. Hon hade alldeles nyss en lång julledighet, hon gjorde inget förutom att lägga pussel och sova och åka skridskor. Alla är trötta före jul, men sen var hon ju ledig. Hon har inget skäl att känna så här. Bit ihop, snart är det helg.

Underlaget från den potentiella kunden är mångordigt. Först måste hon förstå vad de vill ha för något. Säljaren har pekat på en konsult som hon kan ta hjälp av.

”Res dig och gå och prata med honom. Var noggrann nu, det är inte roligt när säljaren inte blir nöjd.” Fötterna leds bort till konsulten, de pratar igenom underlaget, han är entusiastisk, det känns bra.

Tillbaka till datorn, vad sa han för något egentligen? Hur funkar det med det säljaren sa? De har extremt kort om tid för projektet, kunden förväntar sig leverans under våren. Om kundens beslut att anlita dem tar mer än, hon räknar på fingrarna, en vecka så är det kört. Det kommer ju att komma en påskledighet som kommer att ställa till med saker.

Hon går bort till säljarna, berättar om sin oro.

”Säg att ingen får ta ledigt”, säger unga säljaren. ”Du måste vara hård.”

”Men ändå, det är väldigt riskfyllt”, försöker hon. ”Det räcker med att nån blir sjuk…”

Hon tänker att om hon inte får ha påsken att se fram emot så vet hon inte hur hon ska klara sig. Hon måste gå ner i tid, eller är det bättre att säga upp sig? Hon står tyst, tittar på säljarna, tankarna rusar. Unga säljaren plockar ihop sin dator, ska iväg på möte.

”Det ordnar sig, kör på nu.”

Hon håller sig kvar.

”Kan vi ha ett möte sen och gå igenom projektförslaget?”

Jaja, säger säljarna, det ordnar sig. Huden värker.

Dags för lunch.

”Ta bara hissen ner, över gatan och en vegetarisk lunch. Det går fort, du behöver inte ens välja.” Hjärnan trugar.

Tanken på mat äcklar. Gatan känns oändligt bred, fötterna för tunga.

Hennes chef lägger en hand på hennes axel.

”Vill du följa med på en promenad efter maten?”

Hon nickar tacksamt, deras promenader är ljus. Det får bli yoghurt och mackor. Te för värmen. Yoghurten är så söt att den ilar i tänderna, men den är len och snäll.

Det är fortfarande halvmörkt när de går iväg. Byggarbetsplatser överallt. Hon förklarar läget med projektförslaget. Hennes chef nickar, förstår problemet. Förstår när hon säger att hon känner sig lite trött. Kanske går det att byta projekt? Hon och chefen funderar. Hon har ju haft lite svåra kunder under hösten. Det är skönt att få ventilera även om hon inte kan se någon lösning egentligen. Det är skönt att gå också. Hon måste börja träna. Motion är det bästa, kanske hon blir pigg om hon börjar träna. Hjärtat dundrar iväg, att hitta ett ställe att träna på, ett pass, att passa tider, plocka ihop träningskläder, hur ska det gå? Hon kan knappt klä på sig. Yogan under hösten gick inte, hon fick ställa in tillfälle efter tillfälle.

Och hon måste sova. Det är hennes enda tanke när hon åker hem från jobbet. Gå förbi affären, köpa något som går lätt att laga, tvinga i sig mat, ligga i soffan och titta på datorn. Prata med den älskade. Sova. Sova sova sova. Vakna med ögonen fulla av grus. Försöka få på sig kläder.

*

Dagen efter. Projektförslaget närmar sig färdigt, hon skickar ett utkast till säljarna. De ska ta sig till kunden för möte morgonen efter. Hon måste åka hemifrån före åtta för att komma i tid, hjärtat dundrar när hon ser det. Hon är så lat, det handlar bara om att gå upp trekvart tidigare. Kanske en timme så att hon hinner sminka sig. Varför är hon så lat?

Att göra-listorna lyser i olika färger. Hon måste gå ner i tid. En ledig dag varannan vecka, det skulle nog vara tillräckligt. Då skulle hon bli pigg igen. Hon får vara tydlig, de dagarna är hon inte tillgänglig. VD är på plats, hon går och frågar, finns det möjlighet? Kan man tänka sig att ordna det så? Kanske, stor suck, orolig blick.

Fortsätta med uppgifterna. Jobbar i soffan idag, skrivbordet känns för hårt. Mörkt utanför fönstren.

Unga säljaren dyker upp. Han har inte läst projektförslaget, det är inte det han vill. Han är arg. Stressad. Ett av de små projekten har farit iväg i kostnader. Hon skäms. Hon har gjort fel.

”Du måste förstå att du måste flagga i tid. Det här är ohållbart.”

Hon hittar inga ord. Huden värker. Hon är ansvarig. Allt hon kommer på att säga känns som lama ursäkter, bortförklaringar. Hon kan inte avskärma hans ilska, kan inte sortera, kan inte förklara. Allt går rätt in. Hennes inre duckar.

Han lämnar henne när han fått ur sig det han behöver.

Kvar sitter hon i soffan. Tom på ord.

Hon måste sova.

*

VD skickar hem henne efter att ha sopat upp henne efter ytterligare en gråtattack.

”Stanna hemma imorgon. Prata med din läkare.”

Läkaren är full av förståelse. Lyssnar tålmodigt till orden som stammas fram mellan tårarna. Tar prover och skickar hem henne.

”Sov,” är läkarens enda instruktion.

”Men är jag inte bara lat?” frågar hon.

”Sov”, svarar läkaren.

Hon får lära sig att hon kan somna tidigt, vakna sent och ändå behöva en sovstund på dagen. Hon får lära sig att hennes kropp behöver sova ännu en stund bara hon tar en promenad. Hon får lära sig att världen kan vara mörk dygnet runt.

Orden fortsätter att hålla sig undan.

Hon vill jobba sig pigg, vill ta tag i sin återhämtning på det mest effektiva sättet. Frågar gång på gång vad hon kan göra, när kan hon förvänta sig att må bättre? Borde hon inte ta tag i någonting snart?

Hon skäms så mycket.

Hon duckar. Gömmer sig. Sviker.

Hon klarar inte krav, förväntningar, planering, får säga nej till alla behov. Har gått sönder.

Sover.

Novellutmaning

Mitt bland alla lukter känner jag doften. Ljuvlig, jag spänner mig och slappnar av, en rörelse jag inte skulle kunna hindra ens om jag ville. Tvingande, jag kan inte lämna stråket den skapar. Jag försöker verka nonchalant, låtsas att jag är på väg åt andra håll, låtsas att jag inget märker. Låtsas att hela mitt jag inte skälver och darrar, ivrig att nå fram.

Doften blir allt starkare, allt mer komplex. Först var den lätt, luftig, som ett maskrosfrö som lämnat sin boll och svävat iväg i vinden. Ju närmare jag kommer, desto fler nyanser dyker upp. En fuktighet, som en gräsmatta som nyss ansats. Torrhet, som barr som värmts av solen en sommardag. Och något sötaktigt, som ett äpple som fallet ner från sin gren och lämnats att ruttna.

Jag vill kasta mig fram, begrava mig i doften, men något får mig att stanna upp. En försiktighet vaknar i mig, en rädsla. Det finns en fara här. Jag försöker vända om, lämna doften bakom mig, men den är för stark, för lockande. Jag förbannar mig själv, men jag kan inte stoppa mig.

Nu ser jag doftens källa. Inbäddad i lager efter lager av skirhet och färg väntar den på mig. Ljuvheten och sötman, den som kommer att släcka min törst och mätta min hunger. Jag vill kasta mig fram, bita mig fast och suga, fylla mig.

Något håller mig tillbaka, någonstans i mig ropar det fara, hot och död. Jag vill inte lyssna, vill inte låtsas om rösten som varnar. Jag slåss mot mig själv, närmar mig och fjärmar mig, varje gång allt närmare det skira, ljuva. Så nära, jag blundar, sträcker mig framåt.

Mitt inre vrålar. Jag stannar mitt i rörelsen, vaknar upp.

Ser faran.

Jag är så nära att jag verkligen ser den.

Gula bollar av damm, av gift, överallt. Hade en av dem skakats loss, landat på mig, hade allt varit försent. Jag hade legat på marken, skakat och rosslat, långsamt och plågsamt lämnat mitt skal.

Men jag vill inte, jag kan inte lämna. Jag måste ha mitt söta. Jag vänder mig bort och återvänder, cirklar runt, försöker hitta en väg in, en väg utan gift. Ivern darrar mig, jag måste samla mig. Det finns bara en möjlighet.

Sakta närmar jag mig igen. Mitt medvetande är bara det gula giftet, ljuvhetens genomskinlighet och mina lemmar. Jag andas inte, rör mig långsamt, varje rörelse är medveten, framåtriktad. Så nära, så nära, nära. Min mun är öppen, jag sträcker mig framåt och där, å där.

Mitt hjärta dunkar hårt men jag tvingar mig till lugn. All min kraft går åt att behärska mig, samla mig, att inte glömma faran. Jag vill bara ge efter, hänge mig åt sötheten.

Sakta avtar doften, jag förstår att det är slut nu. Jag vill inte lämna, jag vill stanna här för all framtid. Men det är färdigt.

Försiktigt backar jag ut igen. Min tyngd gör det än svårare, än farligare. Jag är trött nu. I min besvikelse är jag nära att strunta i riskerna, bara spränga mig ut, låta mig täckas av det gula pollenet, falla till marken. Jag kommer ändå aldrig uppleva den ljuvheten igen, varför ska jag finnas mer?

Något i mig tvingar mig att vara försiktig, att lyckas ta mig ut igen.

Jag tittar med sorg på den nu tömda blomman.

Men solen värmer mina vingar, jag är fylld av nektar och jag överlevde.

Jag flyger vidare.

 

En utmaning av Lotta. ”Skriv en novell om en fjäril som inte tål pollen, och ha den färdig inom en timme.” Sagt och gjort. 

Oroa dig inte

”Oroa dig inte. Det är ingen större sak.”

Hon tittade rakt på mig, tystade mina frågor utan att ha gett ett enda svar. Det hettade i min hårbotten, jag vek undan med blicken. Jag vet att oro är jobbigt för den som utsätts för den, men det här skrämde mig.

Vi fortsatte där våra rörelser hade stannat av, vek in tröjor i garderoben, sträckte ut lakan mellan oss som vi hade gjort så många gånger förut. Våra händer snuddade ett ögonblick vid varandras när vi vek ihop lakanet, mina var kalla medan hennes var varma och mjuka, men så rynkiga och fläckiga. Huden var större än händerna nu för tiden. Hon tog lakanet ifrån mig, vek det färdigt snabbt och bestämt.

”Du kan verkligen vika lakan”, sa jag med en röst som jag själv tyckte lät inställsam, mesig.

Det tyckte hon också, hon svarade inte, la bara lakanet högst upp i högen av identiska, gräddvita lakan.

”Hjälper du mig att vända på högen, så att det inte blir samma lakan som används hela tiden?” frågade hon med en blick över axeln.

Högen skakade till när vi vände till den, lakanen var nära att glida ur vårt grepp, men vi lyckades stoppa det innan högen helt kollapsade. Ett ögonblick skrattade vi tillsammans, men hon slutade snabbare än jag. Mitt skratt lät ensamt innan jag hann tysta det.

Det var något med hennes rörelser och hennes tystnade skratt som fick mig att fråga igen.

”Är du säker på att det kommer att gå bra?”

Hon suckade, luften som pös ut lät arg.

”Ja, har jag sagt. Det är inget att oroa sig för. Vad skulle kunna hända?”

Jag öppnade munnen för att svara, men insåg att det inte var en fråga.

”Jag väntar gärna på sjukhuset under operationen om du vill, så kan jag finnas där när du vaknar”, sa jag istället. ”Och jag kommer i vilket fall i morgon bitti och kör in dig. Visst skulle du vara där halvåtta?”

Jag trodde att hon skulle säga nej, att hon skulle ta en taxi både dit och hem, att hon skulle klara sig alldeles utmärkt bra ändå, men hon nickade.

”Det får du gärna göra, det vore bra.”

Hon frågade inte om jag ville stanna på en kopp kaffe när vi var färdiga med tvätten, så jag samlade ihop mina grejer och gjorde mig klar att åka. Jag kollade att hon hade något att äta till middag och ordentligt med tepåsar för kvällsteet innan fastan började. Hon tittade på mig med rynkade ögonbryn när jag stökade runt i köket och ställde alldeles för privata frågor om laxermedel och annat hon inte ville svara på.

Min kropp var trög när den fumlade med kappan och skorna, men jag försökte skynda mig. Jag kände att hon ville ha ut mig, bort från lägenheten, att hon ville slippa min eländiga oro. Men när jag vände mig för att öppna ytterdörren la hon handen på min arm.

”Tack för hjälpen”, sa hon, så tyst att jag nästan inte hörde.

Hon rörde bara min arm, men något fick mig att omfamna henne, kroppen som numera var så liten. Hon lutade huvudet mot min axel och länge stod vi där, andades i takt och höll om varandra. Jag ville inte släppa, men till slut trasslade hon sig ur min famn och sa åt mig att det var dags att ge sig av nu.

Efteråt tänker jag att det nog var tårar i hennes ögon, men jag är inte säker. Mina egna var alldeles för dimmiga, och mitt hjärta alldeles för varmt av omfamningen.

Jag var tillbaka strax innan sju morgonen efter. Parkeringsplatsen jag lämnat dagen var mirakulöst nog ledig, och jag tänkte att det var ett tecken på att allt skulle gå bra. Lampan var tänd i hennes sovrum såg jag från bilen, och jag tänkte att hon varit vaken länge redan. Hon satt nog och väntade på sängkanten, redo för avfärd.

Jag förstod först inte vad jag såg, jag förstod inte varför hon fortfarande låg och sov. Jag förstod inte varför lakanet som hade varit så rent igår var alldeles rött eller varför hon var så pappersblek i ansiktet.

Men sen insåg jag. Hon hade redan farit. Kvar var bara hennes kropp som blivit för liten för huden.

 

Tacksamhet

“Och nu vill vi tacka Gud och vår syster Susan för att vi får be för hennes tillfrisknande. Låt oss sjunga tillsammans. Låt oss glädjas!”

Prästen lyfte armarna som för att omfamna hela församlingen. Hans högra hand skymde Susans ansikte för större delen av besökarna. Däremot kunde den som tittade på henne och inte på prästens vita tänder se att hennes armar var korsade, att hon stod och vägde på fötterna. Den som hade tittat på henne hade inte blivit förvånad över att hon till slut började gå fram över scenen, duckade under prästens arm och tog sig hela vägen fram till scenkanten. Men ingen hade tittat på henne, så förvåningen var stor.

Hon lyfte sina händer, inte omfamnande som prästen utan med handflatorna pressade mot varandra. Hon var blek och tunn, invirad i en tjock kofta. Hennes skalle lyste fläckvis fram genom det grå håret. Kanske var det alltför hemskt att ta steget att raka av det helt och hållet, kanske brydde hon sig inte längre.

Tystnaden var total i det stora rummet, allas ögon var fästa vid den lilla figuren längst fram på scenkanten. De kunde se henne öppna munnen, försöka prata, sen harkla sig. Det skrapande ljudet från hennes hals hördes bara i de främsta bänkarna. För resten av salen var det som att se en film med ljudet avstängt.

Så drog hon ett djupt andetag, och började prata. Tyst och hest först, men så började rösten bära.

“Jag är inte glad. Och jag kommer inte att bli frisk. Jag kommer att leva bara några veckor till, kanske några månader. Jag har redan så ont att jag nästan inte kan stå upp, och jag kommer att få ännu ondare.”

Peter och Lillian tittade på varandra, några rader framför dem skruvade lilla Cherie på sig.

“Jag är rädd för vad som kommer att hända med mig. Jag är ledsen för att jag inte fick fler goda år. Ni vet alla hur tungt det var med Tom, hur lite jag kunde göra åt honom. Jag var inte glad när han dog, men jag kände att det kanske kunde få finnas lite tid för annat då. Men den tiden blev så kort.”

Florence satt rakt upp i bänken, telefonen på ljudlös i handen. När som helst kunde hennes pappa ringa. Han mindes sällan Florence namn, men förmågan att ringa senast ringda nummer hade på något mirakulöst sätt fastnat i hans trasiga hjärna. Varje gång Florence besökte honom funderade hon på att ringa någon annan från pappas telefon, bara för att slippa de ångestfyllda samtalet. Kanske sin bror, eller moster Lisa. Men när det väl kom till kritan så gjorde hon det aldrig.

På scenen sänkte Susan sina ögonlock, som om ljuset var för hårt för hennes ögon. Ådrorna på de vita ögonlocken syntes tydligt.

“Jag vet att jag inte är ensam om smärta härinne, jag vet att vi är många som har det jobbigt. Och jag tror att vi kan hjälpa varandra.”

Längst bak i rummet tänkte Harold på knölen han känt i pungen. Han hade inte vågat känna efter igen, utan hoppades att han bara hade känt fel den där tidiga morgonen i mars.

Susan öppnade sina armar lite mot församlingen. De darrade lätt av ansträngningen, manschetterna runt hennes tunna handleder dansade sakta.

“Skulle vi inte kunna dela våra sorger här? Vila i att livet faktiskt är rätt svårt?”

Peter tänkte på skulderna han dragit på sig, på hur svårt det var att hitta kunder och hur lite pengar han lyckades få in varje månad. Hur mycket banken ansatte honom och hur han skulle kunna berätta för Lillian att de nog måste sälja huset snart. Lillian satt stel bredvid honom. Hon tänkte på Peters sena kvällar, hans undvikande svar när hon frågade honom vad han höll på med, som ledde till att hon frågade mer, som ofelbart blev till ett bråk.

Susan gick ner för de få trappstegen från scenen, sträckte ut händerna mot bänkarna. Hennes röst var stadig nu, hördes klart i hela rummet.

“Förstår ni inte? Vi kan inte komma undan sorgen, men vi kan ta den på allvar. Vi kan låta det finnas stillhet här och säga till varandra att sorgen finns, att vi kan finnas för varandra även när det är svårt. Vi behöver inte ha roligt jämt, eller vara tacksamma jämt.”

Lilla Cherie sniffade lätt i luften. Hon var så rädd att någon skulle kunna känna lukten av kisset som henne klasskompisar hade doppat hennes fötter i, trots att hon bytt kläder och tvättat sig så många gånger sen det hände. Hon knöt händerna hårt hårt och satt alldeles stilla för att inte ge ifrån sig nån lukt. Det var svårt när det kliade så på benen.

För de som satt längst bort i salen syntes Susans huvud bara ibland mellan bänkraderna. På scenen stod prästen lugnt kvar, med armarna längs sidorna och ett småleende på läpparna. Församlingens blick rörde sig mellan hans lugna gestalt och Susans kutiga kropp som långsamt rörde sig uppför mittgången.

Så reste sig Angela. Hon satt alltid längst fram, sjöng med i alla sånger, skrattade aldrig men pratade högt och bestämd. Hennes man hade lämnat henne när han efter ett bråk råkat backa på deras då treåriga son. Hon hade många gånger berättat historien om hur förlusten av mannen och sonen fått henne att älska livet än mer, hon hade till och med skrivit en bok och blivit intervjuad av flera TV-stationer.

Susan hade hunnit halvväg ner i salen, men såg på församlingens blickar att de tittade på något bakom hennes rygg. Hon vände sig om och mötte Angelas blick. Den såg stadigt på henne. Susan försökte le, försökte hitta förståelse i den yngre kvinnans ögon. Men de tittade bara rakt på henne.

Angela sträckte ut armen, pekade på Susan och sa med hög och tydlig röst “Ut med häxan.”

Susan tittade upp mot prästen som lugnt stod på scenen, lång och småleende. Hon tittade sig runt i rummet. Ögonen hon mötte var klara, hårda. Längst bak i rummet reste sig och Harold. “Ut med häxan” ropade han.

Peter och Lillian följde efter. Lillians röst var gäll när hon skrek “Ut med häxan, ut med häxan”. Lilla Cherie hoppade upp på bänken, hon struntade i om hennes fötter luktade kiss. “Ut med häxan, ut med henne.” Snart skanderade hela församlingen i takt, klappade i händerna och stampade med fötterna.

Susan vacklade till av kraften från rösterna. Hon backade mot utgången, händerna framför sig som om hon ville skydda sig från orden. När hon nått den sista bänken snodde hon runt, smet ut genom dörren. Lillian tyckte att hon såg ut som en skabbig råtta som slank iväg. Dörren slog ljudlöst igen bakom henne.

På scenen lyfta prästen återigen händerna, som om inget egentligen hade hänt.

“Låt oss sjunga tillsammans.”

Kören reste sig upp och organisten spelade de första tonerna.

Utanför kyrkan kunde Susan höra Angelas röst, högre än någon annans. Det lilla samhället vilade i mörker, alla var samlade därinne. Susan drog koftan om kroppen och började vandringen hemåt i kvällen.

Leka med elden

Hans ögon smalnade när han såg på henne. Hennes lockar var uppsatta ikväll, som om hon ville se äldre ut än hon var, men hennes klara ögon och rosiga ansikte avslöjade henne. Hon hade klätt sig för honom, det kunde han se. I klänningens djupa ringning höjde sig hennes bröst som mjuka kullar, och ett halssmycke glittrade mot hennes släta hud.

“Akta dig flicka lilla, du leker med elden” Hans röst var grumlig av åtrå och han njöt av att se förvirringen sprida sig i hennes ögon. “Du vet inte vad du gör med mig.”

Han lutade sig över henne och strök tillbaka en vilsekommen lock bakom hennes öra. Så han njöt av det här, att se hennes flickaktiga leende blekna bort, hennes blick djupna. Hennes mjuka läppar öppnade sig en smula, han skymtade hennes vita tänder. Han drog sig undan, lät henne långsamt komma till insikt om vad han ville. Förväntan bultade tungt i hans bröst. Den här stunden av erövring, av makt, var vad han levde för.

Han visste vad som skulle komma nu, han var mästare i förförelsens dans. Hon skulle dra sig tillbaka, gömma sig bakom sin ungdom samtidigt som hon lockade honom till sig med sin outforskade, nyupptäckta lust. Han skulle följa efter, mjukt och kraftfullt, leda henne dit han ville, dit hon ännu inte visste att hon ville.

Ett skratt letade sig in från gatan nedanför och en ljummen vind fick gardinen att fläkta till. I fönstret syntes konturen av den snidade panter han fått av en argentinsk älskarinna. Han hade tänt henne, hon hade brunnit som en skarp låga, men när han tröttnat på henne hade hon snabbt falnat ut. Askflagorna hade han för länge sen sopat bort, men pantern hade fått stanna kvar.

Tystnaden var tät av outtalade tankar. Han tittade mot den nedåtgående solen, visste att hon längtade efter att han skulle prata med henne, titta på henne, förklara för henne allt det där hon ännu inte förstod. Men han väntade, lät ansiktet visa ett lätt roat uttryck med en farlig glimt i de stålblå ögonen. Först när solen sjunkit undan och lämnat rummet i en halvskugga skulle han bryta tystnaden. Först då skulle han luta sig fram och ge henne den kyss hon så ivrigt väntade på.

Solens sista strålar fångades upp av den stora spegeln på väggen och kastade reflexer i hennes ansikte. Hon blundade för att komma undan det stickande ljuset. Han lutade sig fram och lät sina läppar möta hennes.

Hennes mun var precis så mjuk och varm som han förväntat sig. Han lät sin tunga spela mot dem, försiktigt sära läpparna för att sedan kraftfullt kyssa hennes mun med läppar han lät bli hårda och pockande, krävande.

Hon la en hand på hans bröst, tryckte honom lätt ifrån sig. Det var som det skulle, det var en del av spelet. Han drog sig tillbaka, log sitt sneda leende och såg in i hennes ögon. De skulle spegla förvirring, förväntan, blygsel. Det gjorde de inte. De tittade rakt in i hans, hakade fast hans blick.

“Ta det lite lugnt hördu. Du behöver inte äta upp mig, det finns massa mat kvar.”

Så mjuknade blicken, hon la en hand på hans kind.

“Du är skitsnygg, jag gillar dig. Jag hade tänkt att vi skulle äta lite och ligga lite, men du verkar lite förvirrad kring det här. Jag tror att det är bäst att jag går hem så får du fundera i lugn och ro vad du vill och inte. Låter det bra?”

Hennes ton var vänlig, och väldigt bestämd. Hon lutade sig fram, gav honom en lätt kyss på kinden. Plockade ihop sina saker och drog på sig skorna. Vid dörren vände hon sig om, slängde en lätt slängkyss åt hans håll och stängde dörren efter sig.

Han satt kvar, hörde hennes steg i trappan, hörde porten öppnas och stängas. Och så hördes stegen på trottoaren utanför det öppna fönstret. De stannade strax nedanför hans fönster. Han trodde först att hon hade ångrat sig, att stegen snart skulle ändra riktning tillbaka längs trottoaren. Men det blev tyst. Tills hennes röst igen steg i den ljumma kvällen.

“Hej, det är jag. Är ni kvar på Mosebacke? Det blev lite tidigare än jag tänkt mig.”

Han förstod först inte, han var ju här inne, vad menade hon. Sen insåg han att hon pratade i mobil.

“Nej, alltså, han verkade vara helt förvirrad. Jag står och väntar på bussen nu, det var ingen mening att stanna. Jag ska berätta allt när jag kommer, men på riktigt, en del män har bara ingen som helst koll. Jösses vad han höll på och tjafsade.”

Hon blev tyst en stund, så fnittrade hon.

“Du skulle ha varit här. Han tittade mig djupt i ögonen och flämtade och sa saker som ‘flicka lilla, du vet inte vad du gör med mig’ och ‘flicka lilla, du leker med elden’.”

Nu skrattade hon så att hon kiknade när hon härmade hans röst, grumlig och mörk. Så blev hennes röst allvarlig igen.

“Jag bara kände att jag orkar inte. Herregud, måste man gå igenom nån sorts charad för att få ligga lite. Jag trodde att vi liksom var överens om vad vi ville, men jag bara hade ingen lust att sitta och titta beundrande på honom och vänta på att han skulle släppa loss. Men du, nu kommer min buss, jag hoppar på den så kommer jag snart. Kram kram.”

Han hörde bussen bromsa in, de få stegen hon tog över trottoaren. Dörrarna öppnas, hennes glada hejsan till busschauffören, dörrarna stängas igen. Bussens mullrande när den körde iväg. Och så blev allt lika tyst utanför som inne hos honom. Pantern syntes bara som en skugga i den djupa fönsternischen.

*

Den här novellen skrev jag efter att ha läsa många kloka inlägg om 50 shades of Grey och efter att ha tänkt på de kärleksromaner som på olika sätt har halkat in i min tillvaro. Återkommande är den oskyldiga flick-kvinnan som invigs i erotikens mysterier av den alltid äldre och mer erfarne mannen. Hon lär honom i sin tur vad äkta kärlek är (att hålla sig till en partner för resten av livet). 

 

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑