Oroa dig inte

Oroa dig inte

”Oroa dig inte. Det är ingen större sak.”

Hon tittade rakt på mig, tystade mina frågor utan att ha gett ett enda svar. Det hettade i min hårbotten, jag vek undan med blicken. Jag vet att oro är jobbigt för den som utsätts för den, men det här skrämde mig.

Vi fortsatte där våra rörelser hade stannat av, vek in tröjor i garderoben, sträckte ut lakan mellan oss som vi hade gjort så många gånger förut. Våra händer snuddade ett ögonblick vid varandras när vi vek ihop lakanet, mina var kalla medan hennes var varma och mjuka, men så rynkiga och fläckiga. Huden var större än händerna nu för tiden. Hon tog lakanet ifrån mig, vek det färdigt snabbt och bestämt.

”Du kan verkligen vika lakan”, sa jag med en röst som jag själv tyckte lät inställsam, mesig.

Det tyckte hon också, hon svarade inte, la bara lakanet högst upp i högen av identiska, gräddvita lakan.

”Hjälper du mig att vända på högen, så att det inte blir samma lakan som används hela tiden?” frågade hon med en blick över axeln.

Högen skakade till när vi vände till den, lakanen var nära att glida ur vårt grepp, men vi lyckades stoppa det innan högen helt kollapsade. Ett ögonblick skrattade vi tillsammans, men hon slutade snabbare än jag. Mitt skratt lät ensamt innan jag hann tysta det.

Det var något med hennes rörelser och hennes tystnade skratt som fick mig att fråga igen.

”Är du säker på att det kommer att gå bra?”

Hon suckade, luften som pös ut lät arg.

”Ja, har jag sagt. Det är inget att oroa sig för. Vad skulle kunna hända?”

Jag öppnade munnen för att svara, men insåg att det inte var en fråga.

”Jag väntar gärna på sjukhuset under operationen om du vill, så kan jag finnas där när du vaknar”, sa jag istället. ”Och jag kommer i vilket fall i morgon bitti och kör in dig. Visst skulle du vara där halvåtta?”

Jag trodde att hon skulle säga nej, att hon skulle ta en taxi både dit och hem, att hon skulle klara sig alldeles utmärkt bra ändå, men hon nickade.

”Det får du gärna göra, det vore bra.”

Hon frågade inte om jag ville stanna på en kopp kaffe när vi var färdiga med tvätten, så jag samlade ihop mina grejer och gjorde mig klar att åka. Jag kollade att hon hade något att äta till middag och ordentligt med tepåsar för kvällsteet innan fastan började. Hon tittade på mig med rynkade ögonbryn när jag stökade runt i köket och ställde alldeles för privata frågor om laxermedel och annat hon inte ville svara på.

Min kropp var trög när den fumlade med kappan och skorna, men jag försökte skynda mig. Jag kände att hon ville ha ut mig, bort från lägenheten, att hon ville slippa min eländiga oro. Men när jag vände mig för att öppna ytterdörren la hon handen på min arm.

”Tack för hjälpen”, sa hon, så tyst att jag nästan inte hörde.

Hon rörde bara min arm, men något fick mig att omfamna henne, kroppen som numera var så liten. Hon lutade huvudet mot min axel och länge stod vi där, andades i takt och höll om varandra. Jag ville inte släppa, men till slut trasslade hon sig ur min famn och sa åt mig att det var dags att ge sig av nu.

Efteråt tänker jag att det nog var tårar i hennes ögon, men jag är inte säker. Mina egna var alldeles för dimmiga, och mitt hjärta alldeles för varmt av omfamningen.

Jag var tillbaka strax innan sju morgonen efter. Parkeringsplatsen jag lämnat dagen var mirakulöst nog ledig, och jag tänkte att det var ett tecken på att allt skulle gå bra. Lampan var tänd i hennes sovrum såg jag från bilen, och jag tänkte att hon varit vaken länge redan. Hon satt nog och väntade på sängkanten, redo för avfärd.

Jag förstod först inte vad jag såg, jag förstod inte varför hon fortfarande låg och sov. Jag förstod inte varför lakanet som hade varit så rent igår var alldeles rött eller varför hon var så pappersblek i ansiktet.

Men sen insåg jag. Hon hade redan farit. Kvar var bara hennes kropp som blivit för liten för huden.

 

4 thoughts on “Oroa dig inte

  1. Kerstin Beckmans debutnovell Oroa dig inte är en lågmäld berättelse. Spänningen finns i viskningarna. Stringent för författaren historien framåt. Inga avbrott, inga utvikningar. Kalt och avskalat som ett vitt nystruket lakan, och allt som det kan dölja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *