Att gå sönder – en novell

Att gå sönder – en novell

Hon sitter på sängkanten, ena strumpan på, den andra i handen. Tittar på garderoben och försöker tänka ut vad det finns som hon kan ha på sig. Det blir byxor idag, det kändes för svårt att dra på sig strumpbyxor så inte kjol eller klänning.

”Res dig upp och titta i garderoben nu, du har bråttom, res dig upp nu”, tänker hon.

Men gör det inte.

”Det finns kläder på torkställningen, vi går ut i vardagsrummet och ser vad som finns. Kanske finns det någon av de där topparna som gör dig glad”, lirkar hon.

Ser framför sig tröjorna som rör sig i en evig dans mellan torkställningen, henne själv och den alldeles för lilla tvättmaskinen i badrummet. Hon borde boka tvättstugan, det var evigheter sen hon tvättade lakan, handdukar. Men tanken att gå ner den där extra våningen, försöka tänka ut en tid, det måste bli en helg för på kvällarna är det inte säkert att hon hunnit hem, får hjärtat att slå, huvudet att fyllas med spindelväv där tankarna fastnar.

Hon blir sträng.

”Upp nu, det här går inte, du är jättesen.”

Med all sin kraft reser hon sig.

”Det är enkelt”, säger hon. ”Först ett par byxor.”

Det finns ett par i  högen med kläder, de är helt okej. Svarta. En kofta, vad som helst som är varmt, ett linne att ha under.

”Du ser, det gick ju bra.”

Ett ögonblick tänker hon på smink, att det skulle ge en yta. Men det är för tungt, för mycket detaljer. Det går inte riktigt att se i spegeln nu, det är svårt att fästa blicken, att få ett sammanhang av det där ansiktet. Lite mascara får räcka.

Ytterkläderna är motigast av allt. När de är på finns inget som håller kvar henne i lägenheten.

Hon låser dörren bakom sig, går ner. Ut genom porten, ner för alla trapporna mot gatan. Där nere blir hon osäker om hon låste. Det är svårt att få fatt på något minne, hon får stanna upp och tänka. Jo, hon låste, och samtidigt kollade hon mobilerna. Det hade kommit ett meddelande från hennes vän, det ska bli belöningen när hon kommer till tunnelbanan. Hon kommer ihåg att hon log när hon såg det, och sen vred hon om nyckeln och stoppade ner den i väskan.

Det är grått, nästan dag. Lite snö i luften men inte mycket på marken. Typiskt januari i Stockholm. Eller är det februari? När går kortet ut? Lyste det gult i fredags? Hon försöker gå snabbare, klara av de där få hundra meterna till tunnelbanan på kortare tid, men kanske vinden håller emot, det går så långsamt.

Ett rött kryss i spärren, hon försöker igen, kanske hon lyfte kortet lite för snabbt. Fortfarande ett rött kryss.

Akalla 3 min.

En man vid biljettskärmen. Om hon hade gått dit direkt och inte till spärren hade hon hunnit före honom. Hjärtklappning. Nu får hon stå i kö, men han är van, det går fort. Hennes tur.

Det är svårt att förstå alternativen. Hon ska fylla på en månad. Inga specialpris. Så, bara gör. Glöm inte kortet i kortterminalen. Glöm inte att hålla upp SL-kortet mot den där blåa grejen. Glöm inte kvittot.

Akalla 1 min.

”Du hinner om du skyndar dig, spring nerför trappan, kom igen, spring då.”

Det är så enkelt, men fötterna vill inte höra. De börjar springa först när hon kommer ner till perrongen och ser tåget rulla in. Benen gör ont när hon springer. Hon är sen, så det är inte lika fullt som det brukar på morgnarna. En sittplats bredvid en man i en Ericsson-jacka, mitt emot en kvinna som ser arg ut och en ung kille med keps.

Ericsson-mannen har en portfölj bredvid sig, den är hård. Den unga killens har långa ben, de är överallt. Den arga kvinnan suckar och tittar ut genom fönstret, mot den svarta tunneln.

Belöningen, meddelandet, nu ska hon få läsa.

Det är ett godmorgon och en puss.

Godmorgon vännen. Jag är lite trött svarar hon.

Jag med! Får hon till svar ögonblicket efter och hon tänker att hennes trötthet inte är värre än nån annans, alla är trötta så här års, det är mörkret förstås.

Jag ska in på möte nu får hon sen. Men vi hörs under dagen. Puss!!!

Puss!!!! Skriver hon tillbaka. Jag saknar dig.

Men hon vet inte, just nu är det ord, det man ska säga.

Vagnen är gammal, den skriker när de stannar vid Hallonbergen, skakar och skramlar. En liten skymt av Ursvik, gråa dimmor mellan gråa träd och så är de framme. Tåget töms, bara killen med keps sitter kvar. Hon vill också stanna men följer med ut.

Nerför trappan, genom gallerian. Gallren är fortfarande nedfällda för affärerna.

Ut igen, vinden möter henne. Fäll ner huvudet, följ strömmen av jeans och svarta jackor.

Små snökorn slår mot den mjuka gropen nedanför halsen.

Det är uppförsbacke hela vägen.

Doften från den etiopiska kaffevagnen möter henne. Hon vill stanna, vill få lite värme och ett leende. Men det är kö och hon vet inte om hon har pengar, om hon klarar av att rota fram sin plånbok. Istället sänker hon huvudet ytterligare, går vidare.

Tittar på klockan när hon kommer in i huset, den är nio. Upp i hissen, hon kommer att vara sen innan hon kommit fram. In genom dörren, av med kappan. Om ögonen bara inte vara så grusiga. Om huvudet var lite vaknare. Om det inte skulle ta så lång tid att klä på sig. Då, då skulle hon vara här i tid varje dag.

Måndagsmötet har redan börjat. Hon smyger sig in, men en plats pekas ut åt henne längst fram. Hon fångar några blickar, ler, försöker lyssna. Snart ska hon berätta hur det går i hennes projekt, vad sa hon förra veckan? Det är spindelväv i minnet. Hon tittar runt, ser var hon har sina projektmedlemmar. En saknas, han som skulle jobba sin uppsägningstid men som bara längtade till sitt nya jobb och helst inte ville vara där. Det var utmaningen förra veckan, att få ledningen att förstå att det var bättre om han fick sluta direkt, om de kunde ta in en underkonsult istället. Det gick, med motstånd. Motstånd som fick henne att gråta, fast hon kände sig dum. Hon måste lägga av med gråtandet, det är fånigt. Barnsligt.

Nu är det hennes tur. Hon är kortfattad, det är svårt att samla orden, att komma på vad som spelar roll. Det går framåt berättar hon. Hennes grupper gör ett superfint jobb. Hon försöker le tryggt mot dem, visa att hon är nöjd med dem. De är bra, de förtjänar allt tack. Hon vet inte hur hon ser ut, hoppas att hon ser stabil ut.

Oroliga ögon efter mötet, olika frågor att hantera från grupperna.

”Följ med så får jag ta kaffe”, säger hon, tar med datorn till köket, smuttar på sitt kaffe, lyssnar och skriver upp punkter på Att göra-listor. Olika färger för olika projekt.

Den ena säljaren, med den knarriga rösten, säger att han behöver hennes hjälp. Det är en potentiell kund, de måste förbereda att projektförslag, har hon tid.

”Javisst”, ny lista med ny färg. Det är hennes jobb, det är bara att flytta runt, prioritera. Klart det går. Huden värker.

Det blir inte ljust den här dagen. Lysrören är tända, men hon behöver extraljus från skrivbordslampan, full ljusstyrka från skärmen. Det gör ont i ögonen, men det är så svårt att se annars.

Fullt av uppgifter på Att göra-listorna, små checkboxar att kryssa i när de är klara. Hon vet inte vad hon borde börja med, tittar tomt in i skärmen, får inte rätt på tankarna. Kanske projektförslaget? Vilka ord brukar de använda, vad brukar de säga? Hon borde leta rätt på en gammal presentation, mycket finns redan.

”Seså, gå till servern. Öppna säljfoldern. Bry dig inte om att typsnitt saknas, det är texten du behöver. Orden.” Varje liten rörelse hon gör behöver en tanke som instruerar. Spindelväv i hjärnan.

Hon borde vara pigg och utvilad. Hon hade alldeles nyss en lång julledighet, hon gjorde inget förutom att lägga pussel och sova och åka skridskor. Alla är trötta före jul, men sen var hon ju ledig. Hon har inget skäl att känna så här. Bit ihop, snart är det helg.

Underlaget från den potentiella kunden är mångordigt. Först måste hon förstå vad de vill ha för något. Säljaren har pekat på en konsult som hon kan ta hjälp av.

”Res dig och gå och prata med honom. Var noggrann nu, det är inte roligt när säljaren inte blir nöjd.” Fötterna leds bort till konsulten, de pratar igenom underlaget, han är entusiastisk, det känns bra.

Tillbaka till datorn, vad sa han för något egentligen? Hur funkar det med det säljaren sa? De har extremt kort om tid för projektet, kunden förväntar sig leverans under våren. Om kundens beslut att anlita dem tar mer än, hon räknar på fingrarna, en vecka så är det kört. Det kommer ju att komma en påskledighet som kommer att ställa till med saker.

Hon går bort till säljarna, berättar om sin oro.

”Säg att ingen får ta ledigt”, säger unga säljaren. ”Du måste vara hård.”

”Men ändå, det är väldigt riskfyllt”, försöker hon. ”Det räcker med att nån blir sjuk…”

Hon tänker att om hon inte får ha påsken att se fram emot så vet hon inte hur hon ska klara sig. Hon måste gå ner i tid, eller är det bättre att säga upp sig? Hon står tyst, tittar på säljarna, tankarna rusar. Unga säljaren plockar ihop sin dator, ska iväg på möte.

”Det ordnar sig, kör på nu.”

Hon håller sig kvar.

”Kan vi ha ett möte sen och gå igenom projektförslaget?”

Jaja, säger säljarna, det ordnar sig. Huden värker.

Dags för lunch.

”Ta bara hissen ner, över gatan och en vegetarisk lunch. Det går fort, du behöver inte ens välja.” Hjärnan trugar.

Tanken på mat äcklar. Gatan känns oändligt bred, fötterna för tunga.

Hennes chef lägger en hand på hennes axel.

”Vill du följa med på en promenad efter maten?”

Hon nickar tacksamt, deras promenader är ljus. Det får bli yoghurt och mackor. Te för värmen. Yoghurten är så söt att den ilar i tänderna, men den är len och snäll.

Det är fortfarande halvmörkt när de går iväg. Byggarbetsplatser överallt. Hon förklarar läget med projektförslaget. Hennes chef nickar, förstår problemet. Förstår när hon säger att hon känner sig lite trött. Kanske går det att byta projekt? Hon och chefen funderar. Hon har ju haft lite svåra kunder under hösten. Det är skönt att få ventilera även om hon inte kan se någon lösning egentligen. Det är skönt att gå också. Hon måste börja träna. Motion är det bästa, kanske hon blir pigg om hon börjar träna. Hjärtat dundrar iväg, att hitta ett ställe att träna på, ett pass, att passa tider, plocka ihop träningskläder, hur ska det gå? Hon kan knappt klä på sig. Yogan under hösten gick inte, hon fick ställa in tillfälle efter tillfälle.

Och hon måste sova. Det är hennes enda tanke när hon åker hem från jobbet. Gå förbi affären, köpa något som går lätt att laga, tvinga i sig mat, ligga i soffan och titta på datorn. Prata med den älskade. Sova. Sova sova sova. Vakna med ögonen fulla av grus. Försöka få på sig kläder.

*

Dagen efter. Projektförslaget närmar sig färdigt, hon skickar ett utkast till säljarna. De ska ta sig till kunden för möte morgonen efter. Hon måste åka hemifrån före åtta för att komma i tid, hjärtat dundrar när hon ser det. Hon är så lat, det handlar bara om att gå upp trekvart tidigare. Kanske en timme så att hon hinner sminka sig. Varför är hon så lat?

Att göra-listorna lyser i olika färger. Hon måste gå ner i tid. En ledig dag varannan vecka, det skulle nog vara tillräckligt. Då skulle hon bli pigg igen. Hon får vara tydlig, de dagarna är hon inte tillgänglig. VD är på plats, hon går och frågar, finns det möjlighet? Kan man tänka sig att ordna det så? Kanske, stor suck, orolig blick.

Fortsätta med uppgifterna. Jobbar i soffan idag, skrivbordet känns för hårt. Mörkt utanför fönstren.

Unga säljaren dyker upp. Han har inte läst projektförslaget, det är inte det han vill. Han är arg. Stressad. Ett av de små projekten har farit iväg i kostnader. Hon skäms. Hon har gjort fel.

”Du måste förstå att du måste flagga i tid. Det här är ohållbart.”

Hon hittar inga ord. Huden värker. Hon är ansvarig. Allt hon kommer på att säga känns som lama ursäkter, bortförklaringar. Hon kan inte avskärma hans ilska, kan inte sortera, kan inte förklara. Allt går rätt in. Hennes inre duckar.

Han lämnar henne när han fått ur sig det han behöver.

Kvar sitter hon i soffan. Tom på ord.

Hon måste sova.

*

VD skickar hem henne efter att ha sopat upp henne efter ytterligare en gråtattack.

”Stanna hemma imorgon. Prata med din läkare.”

Läkaren är full av förståelse. Lyssnar tålmodigt till orden som stammas fram mellan tårarna. Tar prover och skickar hem henne.

”Sov,” är läkarens enda instruktion.

”Men är jag inte bara lat?” frågar hon.

”Sov”, svarar läkaren.

Hon får lära sig att hon kan somna tidigt, vakna sent och ändå behöva en sovstund på dagen. Hon får lära sig att hennes kropp behöver sova ännu en stund bara hon tar en promenad. Hon får lära sig att världen kan vara mörk dygnet runt.

Orden fortsätter att hålla sig undan.

Hon vill jobba sig pigg, vill ta tag i sin återhämtning på det mest effektiva sättet. Frågar gång på gång vad hon kan göra, när kan hon förvänta sig att må bättre? Borde hon inte ta tag i någonting snart?

Hon skäms så mycket.

Hon duckar. Gömmer sig. Sviker.

Hon klarar inte krav, förväntningar, planering, får säga nej till alla behov. Har gått sönder.

Sover.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *