Hans ögon smalnade när han såg på henne. Hennes lockar var uppsatta ikväll, som om hon ville se äldre ut än hon var, men hennes klara ögon och rosiga ansikte avslöjade henne. Hon hade klätt sig för honom, det kunde han se. I klänningens djupa ringning höjde sig hennes bröst som mjuka kullar, och ett halssmycke glittrade mot hennes släta hud.
“Akta dig flicka lilla, du leker med elden” Hans röst var grumlig av åtrå och han njöt av att se förvirringen sprida sig i hennes ögon. “Du vet inte vad du gör med mig.”
Han lutade sig över henne och strök tillbaka en vilsekommen lock bakom hennes öra. Så han njöt av det här, att se hennes flickaktiga leende blekna bort, hennes blick djupna. Hennes mjuka läppar öppnade sig en smula, han skymtade hennes vita tänder. Han drog sig undan, lät henne långsamt komma till insikt om vad han ville. Förväntan bultade tungt i hans bröst. Den här stunden av erövring, av makt, var vad han levde för.
Han visste vad som skulle komma nu, han var mästare i förförelsens dans. Hon skulle dra sig tillbaka, gömma sig bakom sin ungdom samtidigt som hon lockade honom till sig med sin outforskade, nyupptäckta lust. Han skulle följa efter, mjukt och kraftfullt, leda henne dit han ville, dit hon ännu inte visste att hon ville.
Ett skratt letade sig in från gatan nedanför och en ljummen vind fick gardinen att fläkta till. I fönstret syntes konturen av den snidade panter han fått av en argentinsk älskarinna. Han hade tänt henne, hon hade brunnit som en skarp låga, men när han tröttnat på henne hade hon snabbt falnat ut. Askflagorna hade han för länge sen sopat bort, men pantern hade fått stanna kvar.
Tystnaden var tät av outtalade tankar. Han tittade mot den nedåtgående solen, visste att hon längtade efter att han skulle prata med henne, titta på henne, förklara för henne allt det där hon ännu inte förstod. Men han väntade, lät ansiktet visa ett lätt roat uttryck med en farlig glimt i de stålblå ögonen. Först när solen sjunkit undan och lämnat rummet i en halvskugga skulle han bryta tystnaden. Först då skulle han luta sig fram och ge henne den kyss hon så ivrigt väntade på.
Solens sista strålar fångades upp av den stora spegeln på väggen och kastade reflexer i hennes ansikte. Hon blundade för att komma undan det stickande ljuset. Han lutade sig fram och lät sina läppar möta hennes.
Hennes mun var precis så mjuk och varm som han förväntat sig. Han lät sin tunga spela mot dem, försiktigt sära läpparna för att sedan kraftfullt kyssa hennes mun med läppar han lät bli hårda och pockande, krävande.
Hon la en hand på hans bröst, tryckte honom lätt ifrån sig. Det var som det skulle, det var en del av spelet. Han drog sig tillbaka, log sitt sneda leende och såg in i hennes ögon. De skulle spegla förvirring, förväntan, blygsel. Det gjorde de inte. De tittade rakt in i hans, hakade fast hans blick.
“Ta det lite lugnt hördu. Du behöver inte äta upp mig, det finns massa mat kvar.”
Så mjuknade blicken, hon la en hand på hans kind.
“Du är skitsnygg, jag gillar dig. Jag hade tänkt att vi skulle äta lite och ligga lite, men du verkar lite förvirrad kring det här. Jag tror att det är bäst att jag går hem så får du fundera i lugn och ro vad du vill och inte. Låter det bra?”
Hennes ton var vänlig, och väldigt bestämd. Hon lutade sig fram, gav honom en lätt kyss på kinden. Plockade ihop sina saker och drog på sig skorna. Vid dörren vände hon sig om, slängde en lätt slängkyss åt hans håll och stängde dörren efter sig.
Han satt kvar, hörde hennes steg i trappan, hörde porten öppnas och stängas. Och så hördes stegen på trottoaren utanför det öppna fönstret. De stannade strax nedanför hans fönster. Han trodde först att hon hade ångrat sig, att stegen snart skulle ändra riktning tillbaka längs trottoaren. Men det blev tyst. Tills hennes röst igen steg i den ljumma kvällen.
“Hej, det är jag. Är ni kvar på Mosebacke? Det blev lite tidigare än jag tänkt mig.”
Han förstod först inte, han var ju här inne, vad menade hon. Sen insåg han att hon pratade i mobil.
“Nej, alltså, han verkade vara helt förvirrad. Jag står och väntar på bussen nu, det var ingen mening att stanna. Jag ska berätta allt när jag kommer, men på riktigt, en del män har bara ingen som helst koll. Jösses vad han höll på och tjafsade.”
Hon blev tyst en stund, så fnittrade hon.
“Du skulle ha varit här. Han tittade mig djupt i ögonen och flämtade och sa saker som ‘flicka lilla, du vet inte vad du gör med mig’ och ‘flicka lilla, du leker med elden’.”
Nu skrattade hon så att hon kiknade när hon härmade hans röst, grumlig och mörk. Så blev hennes röst allvarlig igen.
“Jag bara kände att jag orkar inte. Herregud, måste man gå igenom nån sorts charad för att få ligga lite. Jag trodde att vi liksom var överens om vad vi ville, men jag bara hade ingen lust att sitta och titta beundrande på honom och vänta på att han skulle släppa loss. Men du, nu kommer min buss, jag hoppar på den så kommer jag snart. Kram kram.”
Han hörde bussen bromsa in, de få stegen hon tog över trottoaren. Dörrarna öppnas, hennes glada hejsan till busschauffören, dörrarna stängas igen. Bussens mullrande när den körde iväg. Och så blev allt lika tyst utanför som inne hos honom. Pantern syntes bara som en skugga i den djupa fönsternischen.
*
Den här novellen skrev jag efter att ha läsa många kloka inlägg om 50 shades of Grey och efter att ha tänkt på de kärleksromaner som på olika sätt har halkat in i min tillvaro. Återkommande är den oskyldiga flick-kvinnan som invigs i erotikens mysterier av den alltid äldre och mer erfarne mannen. Hon lär honom i sin tur vad äkta kärlek är (att hålla sig till en partner för resten av livet).