Novellutmaning

Novellutmaning

Mitt bland alla lukter känner jag doften. Ljuvlig, jag spänner mig och slappnar av, en rörelse jag inte skulle kunna hindra ens om jag ville. Tvingande, jag kan inte lämna stråket den skapar. Jag försöker verka nonchalant, låtsas att jag är på väg åt andra håll, låtsas att jag inget märker. Låtsas att hela mitt jag inte skälver och darrar, ivrig att nå fram.

Doften blir allt starkare, allt mer komplex. Först var den lätt, luftig, som ett maskrosfrö som lämnat sin boll och svävat iväg i vinden. Ju närmare jag kommer, desto fler nyanser dyker upp. En fuktighet, som en gräsmatta som nyss ansats. Torrhet, som barr som värmts av solen en sommardag. Och något sötaktigt, som ett äpple som fallet ner från sin gren och lämnats att ruttna.

Jag vill kasta mig fram, begrava mig i doften, men något får mig att stanna upp. En försiktighet vaknar i mig, en rädsla. Det finns en fara här. Jag försöker vända om, lämna doften bakom mig, men den är för stark, för lockande. Jag förbannar mig själv, men jag kan inte stoppa mig.

Nu ser jag doftens källa. Inbäddad i lager efter lager av skirhet och färg väntar den på mig. Ljuvheten och sötman, den som kommer att släcka min törst och mätta min hunger. Jag vill kasta mig fram, bita mig fast och suga, fylla mig.

Något håller mig tillbaka, någonstans i mig ropar det fara, hot och död. Jag vill inte lyssna, vill inte låtsas om rösten som varnar. Jag slåss mot mig själv, närmar mig och fjärmar mig, varje gång allt närmare det skira, ljuva. Så nära, jag blundar, sträcker mig framåt.

Mitt inre vrålar. Jag stannar mitt i rörelsen, vaknar upp.

Ser faran.

Jag är så nära att jag verkligen ser den.

Gula bollar av damm, av gift, överallt. Hade en av dem skakats loss, landat på mig, hade allt varit försent. Jag hade legat på marken, skakat och rosslat, långsamt och plågsamt lämnat mitt skal.

Men jag vill inte, jag kan inte lämna. Jag måste ha mitt söta. Jag vänder mig bort och återvänder, cirklar runt, försöker hitta en väg in, en väg utan gift. Ivern darrar mig, jag måste samla mig. Det finns bara en möjlighet.

Sakta närmar jag mig igen. Mitt medvetande är bara det gula giftet, ljuvhetens genomskinlighet och mina lemmar. Jag andas inte, rör mig långsamt, varje rörelse är medveten, framåtriktad. Så nära, så nära, nära. Min mun är öppen, jag sträcker mig framåt och där, å där.

Mitt hjärta dunkar hårt men jag tvingar mig till lugn. All min kraft går åt att behärska mig, samla mig, att inte glömma faran. Jag vill bara ge efter, hänge mig åt sötheten.

Sakta avtar doften, jag förstår att det är slut nu. Jag vill inte lämna, jag vill stanna här för all framtid. Men det är färdigt.

Försiktigt backar jag ut igen. Min tyngd gör det än svårare, än farligare. Jag är trött nu. I min besvikelse är jag nära att strunta i riskerna, bara spränga mig ut, låta mig täckas av det gula pollenet, falla till marken. Jag kommer ändå aldrig uppleva den ljuvheten igen, varför ska jag finnas mer?

Något i mig tvingar mig att vara försiktig, att lyckas ta mig ut igen.

Jag tittar med sorg på den nu tömda blomman.

Men solen värmer mina vingar, jag är fylld av nektar och jag överlevde.

Jag flyger vidare.

 

En utmaning av Lotta. ”Skriv en novell om en fjäril som inte tål pollen, och ha den färdig inom en timme.” Sagt och gjort. 

One thought on “Novellutmaning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *