Att rita kartor

Att rita kartor

För tillfället funderar jag mycket på synopsis, en kort sammanfattning av ett manus som man kan använda som stöd inför sitt skrivande eller som en beskrivning efteråt. Jag borde inte tänka på det, jag borde bearbeta mitt befintliga manus och ingenting annat. Men hjärnan gör sitt, helt enkelt.

Jag tror att det finns lika många metoder för synopsis som det finns böcker i världen. En del metoder är superstrikta och elaborerade, som till exempel snöflinge-metoden. Man skapar en grundmening för boken och utifrån den trådar man ut hela boken tills den i princip är färdigskriven. Sen klär man det hela i gestaltning och dialog och voilá, manuset är klart! Jag tror att tanken är att om man strukturerar karaktärer och handling ordentligt från början blir det mindre risk för fel och hela arbetet går snabbare.

Fantastiskt uppstyrt och ordentligt. Men oj, så svårt. Och tråkigt! För mig låter det som en arkitektskiss över en ny stadsdel. Allt är ordnat och tjusigt. Och rätt så artificiellt och livlöst.

Det finns säkert några som känner fram sina böcker också. Som låter berättelsen växa precis som den vill. Hittills har jag inte träffat någon som faktiskt jobbar så, men jag har hört många säga med lite överlägsen ton att så ska man inte tro att man skriver en bok.

Själv skulle jag känna att det vore som att gå runt och blunda bara för att. Vägra se landmärken och medresenärer förrän man krockar med dem.

När jag skriver föredrar jag en blandning av metoder. Jag börjar ofta med att skriva några scener, bara prova mig fram. Känner på karaktärerna, miljön och språket. I slutändan kan de precis lika gärna slängas som bevaras, de där provscenerna, men de ger mig något att utgå ifrån, något som kittlar min fantasi.

Jag lägger mycket tid på att utforska karaktärerna. Drivkrafter, yttre och inre konflikter, bakgrund och framtid. Och lite beteenden och vanor som kan få återkomma under berättelsen. Och så utseende, bara för att. Mina karaktärer utvecklas vidare hela tiden, de visar upp sina verkliga personligheter när jag har umgåtts med dem ett tag. Så jag återkommer till deras beskrivningar kontinuerligt tills jag verkligen känner dem utan och innan.

Tankarna på karaktärerna väcker också tankar på scener. ”Om den och den personen möts, då måste ju det här hända. Och för att de ska kunna träffa den där personen måste de bort, iväg.” Någonstans börjar jag ana en linje. Var det hela ska ta vägen, ungefär hur det ska sluta, var det börjar någonstans och var konflikterna ligger. Jag skriver ner det jag kommer på, gärna på papper till att börja med.

Sen varvar jag mellan att skriva och att planera. Jag brukar komma på viktiga scener snabbare än jag hinner skriva ner dem. Då är det bra med någon form av struktur att lägga in dem i. I det skrivprogram jag använder, Scrivener, kan man lägga upp scener med en kort förklaring och enkelt flytta runt dem. Ett stort papper och post-it-lappar är också skönt. Det blir tydligt och konkret och visuellt, men i min erfarenhet ofta jobbigt att uppdatera. För allt ändras under arbetets gång, det går inte att komma ifrån. Scener, händelseförlopp och linjer kommer till och försvinner. Personer slaktas eller införlivas. Något tema behöver fördjupas när jag har lärt mig mer om förloppet.

Jag kan bli lite avundsjuk på de som strukturerar allt från start. De som vet precis vad som ska hända i varje scen från början till slut innan de sätter sig ner och skriver på riktigt. De som gör en stadsplanering inklusive lyckliga människor och enbuskar i krukor. Men jag behöver lära känna landskapet innan jag kan rita kartan. På något sätt finns berättelsen redan innan den är nerskriven, och mitt jobb är att gå runt i den, lära känna den ordentligt och sen försöka efterbilda den. För att här och var helt ändra på landskapet, det är ju ändå min egen värld som jag bestämmer över.

6 thoughts on “Att rita kartor

  1. Det var intressant. Att bygger historien utifrån karaktärerna tror jag kommer närmast min egen arbetssätt – om jag koncentrera mig. Samtidit har jag lätt att försvinner i beskrivning av ställerna där allt (kommer att) händer. Som betyder att min första skisser är ofta väldigt tråkig och _ingenting_ händer.

    1. Ja, miljöbeskrivningar brukar det bli mycket av till att börja med för mig också! Men det känns också som ett sätt att känna sig in i historien, att sätta stämningen och känslan tycker jag.

    1. Ja, så är det nog, olika texter ger olika arbetssätt. Men jag tror nog att jag skulle landa tillbaka i karaktärerna oavsett vad jag skrev. Nu blir jag lite sugen på att göra ett test, något extremt händelsedrivet, och se vad som händer 🙂

  2. Kul att läsa hur andra arbetar. Jag skriver på många olika sätt, men de allra bästa böckerna är de som jag skriver ”huller-om-buller”, utan någon struktur alls. Dessutom skriver jag inte kapitlen i den ordning de kommer i boken. Det gör att jag kan ge allt i varje kapitel och gå helt upp i handlingen och allt det anda som ska vara med.
    Lycka till med skrivandet!
    Kram Kim 🙂

    1. Vad spännande att höra! För mig vore det också svårt att skriva kapitlen i ordning. Jag behöver hoppa fram och tillbaka, fylla ut och lägga till, för att det ska funka. Min första termin på Textlabbet kom Jesper Virdborg och berättade om sitt skrivande. Han skriver i ordning berättade han, och har ofta en scen framåt slutet som han vet ska finnas, men som han inte får skriva förrän allt fram till dess är klart. Den ligger och väntar på honom som en morot, ett mål att sikta på. Jag förstår hur han tänker, men skulle nog skrivit den där scenen i alla fall!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *