Att stanna upp

Att stanna upp

Det är märkliga dagar. Livet fortsätter i allra högsta grad som vanligt här i min lilla by och i Ludvika (så vitt jag kan märka). Mina sociala flöden har gått från att handla helt och hållet om händelserna på Drottninggatan till att börja blandas ut med personliga nyheter, skämt och artiklar om annat. Jag har saker som pockar på uppmärksamhet, uppgifter att göra av alla de slag.

Men det är svårt att inte tänka på fredagseftermiddagen. På den där alldeles akuta chockkänslan jag kände när radiosändningen bröts för nyheten att en lastbil kört in i en folkmassa på Drottninggatan. Att människor hade dött. Det alldeles överväldigande behovet att bekräfta att alla mina nära var ok. Jag körde bil just då, med en hand tryckt mot munnen och kräkkänslor i halsen.

Jag vet ju hur Drottninggatan ser ut en vacker våreftermiddag. Jag har gått där själv oräkneligt antal gånger, jag vet hur mycket folk det brukar vara. Jag vet hur lätt det är att hamna där, att vem jag än kände skulle kunna vara på platsen.

Tack och lov kunde jag med samtal och sms och Facebook ganska snabbt få en ganska bra koll på mina nära. Alla verkade vara okej, även om skrämmande många faktiskt hade varit i den omedelbara närheten. Samtidigt visste man ju ännu inte vad som skulle hända, om det skulle bli någon mer attack, om det fanns andra farliga platser. Det ryktades om skottlossning här och var i staden. Jag hade svårt att släppa radiosändningen, väntade med fasa på bekräftelse om död och förödelse.

Känslan av obehag och sorg bär jag med mig mest hela tiden just nu. Jag känner ett behov av att åka till Stockholm, att se med egna ögon att allt är kvar. För första gången sen jag flyttade därifrån längtar jag tillbaka. Jag vill ta hand om staden lite, även om det kanske låter dumt, som man kan längta efter att ge en kram till någon långt bort man vet sörjer. Men jag vet ju att Stockholm klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Ny tyngs jag av den debatt som brutit ut om dådet. De politiska poänger som görs. Argumenten som snurrar sig om varandra, tvärsäkra och förenklade. Jag är orolig för vilka förhastade beslut som kommer att tas, vilka överilade åtgärder som kommer att sättas in och hur opinionen kommer att vrida och vända.

Just nu, just de här dagarna, känns det som att det är en tid för sorg och eftertanke. Det kommer att finnas tid för beslut och åtgärder, men några dagar till kan vi väl få att hämta oss innan åsikterna börjar hagla?

Jag har läst många artiklar de senaste dagarna. Peter Englund i DN var på något sätt en tröst. Det är värt att hålla huvudet kallt, det är värt att inte ge efter för skräcken. Liksom Sofia Lilly Jönsson i Svenska dagbladet. Jag vet inte hur jag ser på mitt förhållande till kristendomen, och Paulus är definitivt ingen favorit hos mig, men den bibeltext hon nämner känner jag är värd att läsa och läsa igen.

Snart kommer de här dagarna att sjunka undan. Sverige kommer att förändras lite men vi som inte blev direkt drabbade kommer att anpassa oss och fortsätta att leva ungefär som vanligt, inte bara här i byn utan i det stora också. Men just nu känns den gråa himlen och snön som singlar ner passande. Våren kan komma tillbaka om en stund.

4 thoughts on “Att stanna upp

  1. Sorg och mörker lever sida vid sida med glädje och ljus. Alltid. Ibland är det svårt att se det ena för det andra. Vi vet, men vi orkar inte ta in det hemska vi ser på nyheterna varje dag. Nu kunde vi inte blunda längre. Nu drabbade det oss. Det är så vi människor verkar fungera.
    Jag tror att ljuset kommer att segra. Min tro ger mig hopp. Men vissa dagar är det väldigt svårt. Som du skrev, så kommer våren tillbaka och ger oss ny kraft att fortsätta våra gärningar. Gott föder gott, mitt i mörkret.

  2. Jag nästan lipar när jag läser det här inlägget, fast vet inte riktigt varför, men så är det (som du skriver alltså).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *