Jag har äntligen börjat läsa mycket igen, delvis tack vare Storytel. (Jag har också besökt några helt fantastiska bokhandlar, men det återkommer jag till.) Min favoritaspekt av Storytel är snabbheten. Du får ett tips, du håller tummarna för att den finns, du läser eller lyssnar.
Så var det nu. Jag fick ett tips om Staden av Camilla Sten. Beskrivningen lockade, det skulle vara hög spänning, nagelbitande. Jag började läsa. Och sen blev jag irriterad och var tvungen att läsa klart den för att se om min irritation skulle hålla i sig. Det gjorde den.
Det finns risk för att spoilers dyker upp, men jag ska försöka låta bli. Det som störde mig med den har inte så mycket med upplösningen att göra.
Boken är en rysare skriven av den unga författaren Camilla Sten.
Handlingen i korthet: För sextio år sedan försvann gruvsamhället Silvertjärns alla niohundra invånare utan ett spår. Alice har alltid varit fascinerad av platsen, eftersom hennes mormor växte upp där men flyttade därifrån innan alla försvann. Nu ska Alice göra en dokumentärfilm och åker dit med sitt lilla team för att reka i fem dagar. Hemska saker händer. Sanningar uppdagas. Parallellt med nutidshandlingen får vi också följa Alice mormors mor under de månader som leder fram till försvinnande, mord och övergivna barn.
Det finns absolut spänning i boken. Den är hyfsat välskriven och hänger ihop bra. Karaktärerna är tillräckligt trovärdiga. Sen bygger den förstås på klichéartade bilder av psykisk ohälsa och religiösa sekter, men det lämnar jag därhän.
För mig överskuggas allt av författarens skeva bild av glesbygd, okunskap om historia och hennes kallsinnighet inför människoliv.
Staden beskrivs som mycket liten och mycket isolerad. Den har ”bara” 900 invånare, en skola med minst fyra klassrum, stadshus, kyrka, järnvägsstation och bilväg. Det beskrivs att invånarna är tvungna att åka tåg för att komma till ”civilisationen”. Att en stad med niohundra invånare, omfattande samhällsservice och en uppbyggd infrastruktur ÄR civilisation verkar författaren inte förstå.
Man ska också tro på att ingen ordentlig utredning om försvinnandet gjordes. Det nämns en utredning, polisen har pratat med anhöriga och kollat i skogen runt staden, inte kunnat förstå vad som hände, slängt fram några teorier, ryckt på axlarna och sagt att det är oförklarligt. Niohundra personer försvann utan att någon pratade om det sen förutom huvudpersonens mormor.
I verkligheten skulle ett försvinnande av den här digniteten varit ett nationellt trauma. Det hade gjorts omfattande utredningar, varje millimeter av staden och dess omgivningar hade genomsökts. Det skulle finnas hyllmeter av rapporter. Man hade samlat in journaler, telegram, järnvägsrapporter, brev, foton.
De försvunna människorna hade dessutom haft tiotusentals anhöriga och vänner som hade fått leva sina liv utan vetskapen om vad som hade hänt med deras närstående. Människor runt om i landet hade varit skräckslagna för att vad det nu var som hade hänt hade kunnat drabba dem också. Det hade varit sår som absolut inte skulle ha läkts på sextio år.
I boken tar det flera dagar efter försvinnandet innan någon märker något. Det hade möjligen kunnat stämma om staden hade varit en liten, liten, liten by. Om det inte hade funnits vare sig väg eller järnväg. Om försvinnandet hade skett i en tid innan telefon, bilar och cyklar gjorde kommunikationer enkla och tillgängliga. Om det inte hade funnits några samhällsfunktioner med koppling utanför staden (det finns uppenbarligen järnväg med anställda, en offentliganställd skolsköterska, brevbärare…) Eller om någon naturhändelse hade inträffat. En riktigt rejäl storm som stoppat bil- och tågtrafiken och blåst ner telefonledningarna. En översvämning. Men det är augusti och varmt.
I verklighetens femtiotal växte raggarkulturen fram. Varför skulle just Silversjön vara en plats där ”nästan ingen hade bil”? Min styvmor var ung i Västanfors under den här tiden. Hon och hennes vänner cyklade regelbundet fram och tillbaka till dansbanan i Söderbärke, två och en halv mil bort. Den isolation som beskrivs i boken är inte rimlig.
I boken är Staden en kuliss som ska sätta en stämning. Människorna där räknas inte. Ingen i boken uttrycker något större intresse av att förstå vad som hände med de män, kvinnor och barn som rycktes bort mitt i sina liv. I dåtidskapitlen får vi veta att de är karaktärslösa, svaga, initiativlösa. När gruvan läggs ner vandrar invånarna förvirrat runt i staden och dricker, uppgivna, utan framtidstro (det händer alltså i slutet av femtiotalet då industrin fullkomligen skriker efter arbetskraft, men invånarna är väl för trögrörliga för att söka sig vidare). De är lättmanipulerade, saknar helt kritiskt tänkande. I slutändan visar det sig dessutom att de är oerhört elaka, så good riddance.
Samtidigt som jag skriver det här inlägget tänker jag att det kanske är onödigt att göra det. Bokens huvudsyfte är inte att skildra ett mindre samhälle på ett nyanserat och balanserat sätt. Staden är en spänningsroman som ska skrämma och underhålla.
Men samtidigt – boken har getts ut på anrika Norstedts förlag och sålts till minst femton länder. Och den innehåller en så okunnig syn på glesbygden och Sveriges historia och en så eländig syn på människor att jag blir bedrövad av att läsa den.