Vi möts på museet av Anne Youngson är den vackraste bok jag har läst på länge. Stillsam, reflekterande och varsam, där egentligen oerhört dramatiska skeenden skildras med en mjukhet och värme.
När engelska Tina Hopgood skriver ett brev till en man hon aldrig mött, förväntar hon sig inte att få svar. När Anders Larsen, en ensam museiintendent i Danmark svarar, förväntar han sig inte heller att få höra något tillbaka.
Båda söker efter något nytt i livet men kan inte sätta fingret på vad. Anders har nyligen förlorat sin fru och tappat tron på framtiden. Tina känner sig instängd i ett äktenskap där gnistan sedan länge är försvunnen. Trevande börjar de brevväxla och delar med sig av glädjeämnen, oro och tankar om livet i största allmänhet. Snart spirar en oväntad och allt starkare vänskap mellan dem. Men en dag upphör breven från Tina att komma och Anders tappar nästan fotfästet.
Sekwa förlag
Anders och Tina är till ytan ordinära människor. Tina driver ett jordbruk i East Anglia tillsammans med sin man och Anders arbetar som museiintendent i Silkeborg mitt i Danmark. De har levt introverta liv, kanske inte av önskan så mycket som nödvändighet.
I brevväxlingen blir de äntligen sedda och förstådda. Deras livs alla kamper och draman får mottagare i den andra, en vänlig och icke-dömande publik som ger utrymme för förståelse och acceptans.
Men även om det finns acceptans av hur livet och människor är, finns det också en förändring, en utveckling. De hjälper varandra att röra sig framåt.
Det kändes tomt när boken var slut. Jag ville vara kvar i deras välvilliga samtal, omsorg, värme och reflektioner. Men en bok tar ju ofrånkomligen slut, hur gärna man än vill att den ska fortsätta, så jag får ta med mig det välvilliga samtalet in i mitt liv.
Tips: leta efter boken i din lokala bokhandel eller bibliotek.