Andrahandsterapi

Andrahandsterapi

När jag nyss hade flyttat hemifrån var det en i min omgivning som gick i terapi av något slag, jag gissar på grund av ångest. Hon berättade att hon hade fått rådet att när hon blev orolig för något skulle hon tänka på vad det värsta som skulle kunna hända var. Och då skulle hon liksom inse att det troligen inte var så farligt.

Det kanske var ett bra råd, men i händerna på mig, en 19-åring med makaber fantasi och inte särskilt mycket livserfarenhet, var det rätt katastrofalt. Det går att utgå från vad som helst, till exempel en huvudvärk, och landa i ”går till slut till läkaren, läkaren säger ‘ojojoj, du har hjärncancer, det är för långt gånget, det finns inget vi kan göra’, du dör en plågsam död”. Eller en misslyckad tenta kan ju, i värsta fall, leda till en serie av misslyckanden, utslängd från CSN, får inget jobb, vräks från lägenheten, kanske börjar dricka, dör utfattig under en bro. När jag släppte min fantasi fri så kunde den hamna precis var som helst. Oftast, alltid, på väldigt hemska platser.

Nu tror jag varken terapeuten eller hennes patient skulle känna igen rådet om de hörde mig berätta om det. Det var ju definitivt taget ur sin kontext och filtrerat genom flera lager av tolkningar. Men det fanns med mig rätt länge, mer eller mindre medvetet.

Till slut förstod jag att andrahandsterapi är en väldigt dålig källa till utveckling. Kontextlösa råd och sanningar hjälper inte någon.

Det var också skönt att senare hitta mindfulness. Att inse att tankar bara är tankar, de är påhittade av min hjärna och inga absoluta sanningar. Istället för att söka upp det värsta tänkbara scenariot går det alldeles utmärkt att låta tankarna bara passera förbi.

Det finns mycket mer att säga om mindfulness, denna hyllade och ofta förenklade metod, men det tänker jag göra vid ett annat tillfälle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *