För ett drygt år sen tog jag en paus från bloggen. Idag gick jag in för första gången sen dess, och läste inlägget jag skrev då. Jag längtade efter nyanser, efter att få vidga min världsbild och utmana mina tankemönster. Jag ville se de som kunde måla med små penseldrag.
Den fjärde februari 2020 var coviden ett växande orosmoln. Osäkerheten var stor – kommer den komma hit, hur farlig är sjukdomen, vad kommer att hända? Då visste vi ännu inte hur det skulle bli, men obehaget växte.
Nu har vi gått igenom ett år där vi har upplevt oro och sorg, ensamhet och otrygghet. Och vi kan naturligtvis inte slappna av än. Alltför få har blivit vaccinerade, mutationer hotar och skrämmer.
Det har också varit ett år av närhet i det lilla, familjen och närområdet. Vi har testat badsjöar, skogar, berg och skidspår, och det finns många här i trakterna. Anordnat och varit på födelsedagskalas utomhus, i dagsljus och i mörker, i sol och i snålblåst och regn.
Och jag har skrivit, skrivit och skrivit på en roman om ensamhet och isolering, om minnen och vad de gör med oss. Nu börjar jag sakta ana slutet på arbetet med den, även om jag knappt vågar skriva det, eftersom det känns som att jag jinxar mig själv då.
Min längtan efter samtalet lever kvar, efter nyanser och små penseldrag, efter komplexitet och öppenhet. Kanske börjar det bli dags att börja söka efter det nu.