Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Kerstin Beckman – Sida 4

Sida 4 av 11

Chefen och häxan

Jag skrev för ett par veckor sedan om de där karaktärerna som man har fått lära känna i andras manus men som aldrig fick växa färdigt. Hur frustrerande det är att inte få veta hur det gick för dem.

Det finns andra oberättade historier som också lever kvar i en. De där händelserna som hade kunnat hända men aldrig blev av. Som en kvinna jag kände en gång i tiden och hennes upplevelse av ledarskapsutveckling. Hon och hennes kollegor hade fått gå igenom ett program med två ledarskapscoacher. Det hade varit intressant på många sätt, lärorikt på sitt sätt, och de hade fått stöta och blöta sina professionella jag.

I slutet av utbildningen skulle varje deltagare få en personlig rekommendation, vad just den skulle kunna göra för att utvecklas ytterligare. Min vän var sist i gruppen, och var lite nyfiken på vad de skulle säga till henne.

De två coacherna såg lite nervösa ut, lite spända.

”Det vi har att föreslå är kanske inte så konventionellt”, sa den ena.

”Men vi tänkte på precis samma sak när det gällde dig”, fyllde den andra i.

”Vi upplever dig båda som så… kontrollerad. Så säker på hur saker fungerar”, fortsatte den första. (De sa inte fyrkantig, men jag skulle inte bli jätteförvånad om det var det de tänkte. )

Min vän väntade mer och mer misstänksamt på vad de egentligen tänkte komma fram till.

”Ja… Så vi föreslår att du ska träffa en häxa.”

De tystnade, väntade förväntansfullt på en reaktion. Min vän sa inget.

”Vi tror att du behöver utveckla din intuitiva förmåga”, fyllde de i.

När de fortfarande inte fick någon reaktion lämnade de över ett visitkort till en lämplig häxa och avslutade samtalet.

Min vän berättade indignerat om mötet för oss.

”En häxa! Fattar ni.”

”Helt galet”, sa de andra. ”Så kan man ju inte göra.”

”Jo, men gå! Vad skadar det? Det är väl jättespännande”, försökte jag.

Jag var mycket ensam om min åsikt, och min vän gick aldrig till häxan. Men tänk om!  Tänk om hon faktiskt hade fått kontakt med sin intuitiva förmåga, om hon faktiskt hade släppt lite på sitt något fyrkantiga sätt att se på världen! Eller om hon hade fört in häxan i sin egen rationella värld! Vilken historia!

Jag tror att jag förr eller senare måste skriva om vad som hade kunnat hända. Alla dessa historier…

Att hoppas

För ungefär två veckor sen kikade jag in på twitter, som vanligt på morgnarna. En tweet stack ut.

Tumören som alla först trodde var långsam visar sig vara extrem snabb. Kapplöpning nu mellan dess snabbhet &vårdens förmåga att göra mirakel

Jag visste inte vem det var, det var ingen jag följde i vanliga fall, men sorgen lyste igenom. Jag gick in på profilen och insåg att den sjuka var ett litet barn. En liten flicka som brukade leka och busa, bara en kort kort tid tidigare. Mamman berättar om ett efterlängtat Animagus-gosedjuret. Att det var tillfälligt slut i leksaksaffärerna var plötsligt ett riktigt verkligt problem. Familjen kunde inte längre vänta tålmodigt till en annan dag, en annan stund, de visste inte hur många dagar och stunder som finns kvar. Mitt hjärta värker och jag skulle vilja åka var som helst för att skaffa det där gosedjuret.

Mitt i allt kaos finns vården, som sätter upp en behandlingsplan, som försöker göra allt de kan. Det finns ett Ronald McDonalds-hem där familjen kan bo för att vara nära. Det finns dikter. Och det finns vänner, en del som mamman bara känt online men som ställer upp, hjälper till, skickar stöd.

Häromdagen visade det sig att den svenska vårdens möjligheter är uttömda. Den enda chansen som återstår är en behandling som utförs i England, som måste finansieras privat, som självklart är förfärligt dyr. Mamman och pappan la ut en vädjan till omvärlden, snälla hjälp vår dotter. På bara ett dygn hade det kommit in över en miljon kronor, nu är det uppe i 1,7 miljoner kronor. Det verkar som att de kommer att kunna göra behandlingen, och de har fått en ny strimma av hopp.

Jag hatar att världen är så här. Att barn ska drabbas av en så fruktansvärd sjukdom. Men jag älskar att det finns så många som vill hjälpa till. Att det finns omtanke och kärlek för en liten familj som drabbas av något som ingen ska drabbas av.

Andreas Ekström skriver fint i Sydsvenskan.

Hur gick det sen?

Någon av dem finns med mig nästan varje dag, från alla de där historierna jag har fått läsa utkast, början, mittenpartier av. De där karaktärerna jag lärt känna för ett ögonblick.

De där karaktärerna; kvinnan som samlade på glas och hennes vännina som överlevt cancer, paret som aldrig borde ha blivit tillsammans. Den paddlande kvinnan som ser huvuden i vattnet och det kinesiska gen-geniet. Den arga unga kvinnan och kommunisterna. Kvinnan som upplevde varje detalj i varje sekund av sitt liv. Mannen, frun och depressionen.

Det är något magiskt, mystiskt med karaktärer. De kan väckas till liv med bara några rader, någon sida. De kan kännas levande, agerande och självklara. Några få flyger iväg från sina skapare och återfinns i fullständiga och självständiga universum i bokhyllor och bibliotek. Men de allra flesta är dömda till bara en aning av varande.

 

Deras skapare kan också dyka upp i mina tankar; han som drömde om att skriva på nätterna med ett glas rödvin och passion, hon som skrev böcker som kändes som färgstarka tavlor. De som inte kunde skriva från fantasin. Hon som inte ville att hennes texter skulle kommunicera.

Jag tycker om att tänka på dem. Det finns inget som gnager, inget ofullständigt. Lever de så fortsätter deras liv sådär som folks liv fortsätter. De är lyckliga och olyckliga, ensamma och nära, tillfredsställda och otillfredsställda precis som alla andra. Lever de inte skulle jag bli sorgsen.

Men de där karaktärerna! Fick de någonsin sina historier? Tänker deras skapare på dem fortfarande? Hur mår de idag? Hur gick det sen?

 

 

 

Baksidor till böcker som inte finns

Idag behövde jag omväxling i min hjärna, så jag skrev baksidestexter till böcker som inte finns. Det gick plättfort. Jag borde nog ägna mig åt det istället för att karva fram en roman i veckor och månader och år.

För vem kan motstå:

Lisa blir av med jobbet, lägenheten och pojkvännen – allt under loppet av en eftermiddag. Hon flyttar in i familjens sommarstuga och försörjer sig på att rensa grannarnas sorgligt eftersatta trädgårdsland och rabatter. En dag flyttar katten Selma in – och plötsligt börjar allt möjligt att hända. Och vem är egentligen Björn, den händige men buttre snickaren på bondgården intill? Och heter Selma egentligen Isis?

Eller kanske:

Fyndet av den svårt sargade kvinnokroppen vid E4:an strax norr om Upplands Väsby avskrevs först som en smitningsolycka. Men kommisarie Grenberg anade att det låg något mer bakom – och snart visar det sig att händelsen är en del av en härva med kopplingar till kriminella nätverk i Norrbotten, flyktingsmuggling och skogsindustrin i Bergslagen. Kommissarie Grenberg kommer snart att dras in i en händelseutveckling som inte bara riskerar hennes karriär utan också hennes liv.

Eller vad sägs om:

Alla som har ordning på livspusslet kan lägga ifrån sig den här boken. Det här är för oss som drunknar i kostråd, träningstips, inredningsbiblar och karriärcoachning. Vi som inte förstår hur vår energi ska räcka till alla energiskapande aktiviteter vi förväntas hinna med.

Den här boken lär dig att undvika de mentala sockerfällorna. Du får koll på hur du navigerar bland bloggar, artiklar och självhjälpsböcker som kostar mer än de smakar.

Det kanske får bli det här i fortsättningen. Bara tanken på en bok.

Att följa sina drömmar

Johan Hilton satte igång massa tankar hos mig häromdagen runt ett tema som jag behöver utforska mer. Han skrev om filmen Min pappa Toni Erdmann i DN, hur berättelsen om en integritetskränkande pappa som inte accepterar sin dotters livsval presenteras som en hjärtevärmande och själsutvecklande historia:

dess ideologiska budskap är beklämmande simpelt och ekar i snart sagt varenda amerikansk dussinrulle med ambitionen att värma hjärtan: unna dig att stanna upp i tillvaron! följ dina drömmar! glöm inte bort din inre kärna!

Det finns så mycket kultur med samma tema. Böcker om hur en tangokurs eller ett hunddagis, en liten hattaffär eller en matlagningskurs hjälper dig att inse det värdefulla i livet och får dig att följa dina drömmar.

Och sen är det färdigt antar jag? Kanske finns det någon liten brasklapp i slutet att livet aldrig är helt enkelt, men från och med att den där magiska förändringar har kickat in är det liksom bra.

Det är en enkel och härlig berättelse. Bara du dansar lite, lagar mat, går en kurs eller köper en hatt i alldeles rätt butik så kommer det att ordna sig.

 

Men verkligheten är ju inte sån.

Du kan gå på en kvällskurs i skrivande, bli utbränd sen och tvingas börja lyssna på din inre röst. Säga upp dig och sälja din lägenhet. Köpa ett hus på landet, kanske skriva en bok, yoga och baka och planera ditt trädgårdsland. Och vara alldeles fånigt lycklig i det.

Men samtidigt kommer du att dra runt på hela ditt jag, alla de där lagrena av dig själv som har byggts på under ditt liv. De försvinner inte.

Det kommer att komma en grådaskig måndag när dina alldeles vanliga självtvivel snurrar alldeles som vanligt i ditt huvud. Du kommer att behöva hantera helt nya saker, som att bo på landet innebär att bo långt ifrån sånt som människor och affärer och vård (även om det också innebär nära till sånt som natur och frid och vackerhet). Du kommer att behöva förhålla dig till trassliga relationer och osäkerhet och oro precis som alltid. Du kommer dessutom att behöva förhålla dig till om det är klokt eller inte att försöka följa en inre röst istället för yttre berättelser.

Sen har du kanske mer tid och ork och kraft att hantera de där sakerna. En stabilitet i att veta att du har gjort aktiva val utifrån dig själv och en glädje i allt det fina som följer med.

Men det är inte färdigt. Det är aldrig färdigt.

Att bli läst och att bli rädd

Jag petar och pillar i mitt manus, stundtals nöjd och stundtals fylld av tvivel. En del av mig vill packa ihop det och skicka iväg det, en del vill aldrig mer titta på det och en del vill fortsätta att förbättra. Och en del får panik och tänker att stora intriglinjer ovillkorligen måste ändras. När den delen av mig vaknar sätter jag mig på händerna och säger NEJ.

Min stora hjälp och glädje nu är därför de som läser manuset. Som säger åt mig att jag ska hålla ut, att det är värt att jobba på. Och som hjälper mig att hitta bitar som behöver åtgärdas, passager som är otydliga eller ologiska. Idag har jag till exempel gått igenom input från Lotta, små saker som störde det stora, som jag nog inte hade hittat själv.

Det är rolig redigering, fruktsam. Ibland svår, så att jag måste lägga mig ner i kökssoffan och titta upp i taket och tänka igenom ordentlig. Ibland bara enstaka ord som måste justeras. Men det känns som att det leder framåt. Att jag, peppar peppar, snart kan paketera manuset och skicka ut det på bedömning.

Samtidigt som jag har det här roliga i min värld ser jag skrämmande nyheter från den stora världen, nyheter som nästan förlamar mig.

Ryska duman som röstar ja för att flytta misshandel inom familjen från brottsbalken till att bli en ”administrativ förseelse”, i nivå med fortkörning.

Donald Trump som återinför Global Gag Rule som riskerar att försvåra arbetet med reproduktiv hälsa för flickor och kvinnor världen över, till exempel i Kenya och Uganda. Trump som återstartar arbetet med Dakota Access pipelines, som bland annat riskerar vattnet i Missouri/Mississippi och som hotar att förstöra kulturellt viktiga platser. Som vill kliva ur Parisöverenskommelsen. Som tystar nationalparker som berättar om klimatförändringar. (Sen förstår jag inte varför inte Kanada får mer kritik för sin fracking-verksamhet. Extremt smutsig energi.) Trump som kickar igång arbetet med sin mur mot Mexiko och tänker hindra människor på flykt från Syrien att komma till USA.

Svenska barnmorskor som med stöd av amerikanska antiabort-organisationer hotar aborträtten i Sverige.

Och så läser jag ur Magda Gads dagbok från Irak och hjärtat sjunker så djupt att det gör ont.

Jag vet att mycket blir bättre i världen, men det känns som att vi är inne i en väldigt mörk tid. Och ibland blir det så fruktansvärt påtagligt. Jag försöker trösta mig med att Nederländerna startar en fond för att stötta organisationer som jobbar med reproduktiv hälsa i världen, och hoppas på att andra EU-länder ansluter sig. Jag hoppas att Kalifornien kommer att hålla uppe arbetet mot klimatförändringar. Och jag hoppas rent generellt att världen kan börja gå framåt igen.

Men just nu känns det mörkt.

Att läsa och lära

När jag började gå mina skrivkurser och regelbundet ägna mig åt textkritik blev det nästan plågsamt att läsa böcker. Jag analyserade karaktärsuppbyggnaden, dialogerna, den dramatiska kurvan, gestaltningen… Enbart handlingen kunde inte längre fånga mig. Flera böcker fick jag lägga ifrån mig eftersom jag störde mig för mycket på att språket var för klumpigt, personerna för tillyxade, gestaltningen för platt, böcker som jag tidigare bara hade tuggat mig igenom.

Och ibland har det varit svårt eftersom det har varit för bra. Jag sitter med ett dunkande hjärta och förundras över hur någon kan skriva så starkt, så medryckande, så vackert.

Det är länge sen jag bara läste, inser jag. Länge sen jag lät mig slukas av en berättelse utan att reflektera och analysera.

Idag insåg jag till slut vilken hjälp det är att se på texter på det här sättet. Jag sitter och jobbar med mitt manus, vad hur varför vart. Och någonstans ifrån hörde jag små röster ”vi finns här, fyllda med vad hur varför vart”.

I det rum som vi ibland kallar biblioteket, ibland ”rummet med madrasser på golvet där vi låter våra gäster sova” drog jag ut ett gäng böcker. Inte självklart favoriter, bara böcker jag tidigare läst, som skulle få berätta sitt vad hur varför vart. Och efter att ha bläddrat igenom dem, läst början, slutet, lite sidor här och var, hittat karaktärer och vändningar, slutklämmar och starter, så bubblar jag av idéer kring min egen vad hur varför vart.

Det är lyxigt att ha lärare tillgängliga hemma när som helst. Man måste bara komma på att lyssna på dem.

Några av böckerna som fick följa med mig ner

Alla små detaljer och allt stort allvar

För några år sedan tog jag sånglektioner för sångfröken Anneli. Jag gjorde det för att det var roligt, för att bli en bättre körsångare, för att Anneli var så inspirerande. Och jag hade roligt, blev en bättre körsångare och blev inspirerad.

Men de två viktigaste lärdomarna jag fick med mig var helt andra.

Det första var att lita på och värdera min egen röst. Det går inte att sjunga solo om man inte tar sin egen röst på allvar. Det finns ingen att gömma sig bakom eller att luta sig emot. Ingen annan röst att lyfta fram. Det var en utmaning, och jag hör på mina inspelningar från lektionerna hur mycket jag kämpar. Jag tvekar på höga toner, på språket (särskilt om det är tyska), när det är svåra noter. Men jag fortsatte trots motigheten, fortsatte att ta min röst på allvar, fortsatte att vilja höras.

Det andra var att vara uppmärksam på detaljer. Jag fick upptäcka hur mycket skillnad det gör att placera tonen i gommen eller på tungan. Hur nackens vinkel och näsborrarnas vidgande kunde omskapa ljuden som kom ur mig. Allt från mina tår till mina hårsäckar involverades i skapandet av ljud. Jag kan fortfarande känna hur det var att ta tonerna rätt.

Jag kommer aldrig att bli en spektakulär sångerska, men det spelar ingen större roll. Jag fick ta min röst på allvar och jag fick njuta av finjusteringar. Och det får följa med mig.

Lego

Jag ska börja skriva om lego tror jag. Eller tåg. Eller legotåg. Tåg fulla av lego. Kanske rymdskepp med legotåg på väg på en oändlig resa genom världsrymdens tomhet.

För hur det än är, funderar man på berättelser om människor och relationer och känslor så dyker många av ens egna relationer och känslor och tankar på människor upp . Och eftersom man inte söker de allra mest okomplicerade historierna om människor och tankar och känslor så är det inte de enklaste tankarna som dyker upp.

Jag tar promenader, fokuserar på frostklädda hus och björkspetsar mot skymningshimlen. Snart ska jag iväg och träna, också en bra hjärnrensare. Och imorgon kanske jag låter hela rasket vila och jagar uppdrag istället. Det är definitivt en bra hjärnrensare, det kräver massa fokus.

Samtidigt njuter jag. Det är en rolig fas. Min stackars huvudperson börjar utkristallisera sig, och också de vedermödor jag tänker låta henne utstå. Hon får det inte lätt, så mycket vet jag redan.

Det här och tystnaden har jag omkring mig

Något helt nytt

Jag börjar bli färdig med mitt manus, så vitt jag själv kan bedöma. Det behöver kanske utvecklas en smula här, justeras lite eller ändras där. Men allt måste göras med så lätt hand och så försiktiga rörelser att jag bara kan lägga korta stunder på det. Risken är annars att jag trycker till för hårt, smetar på för tjockt, skär bort för drastiskt.

Därför börjar jag längta efter att starta igång något nytt, något jag kan ta i med. Ta det där tomma pappret och fylla det med idéer. Utveckla karaktärer och skissa upp en struktur. Jag har ingen aning om vad det ska handla om, men jag börjar urskilja känslor jag vill rota i, teman och relationer jag vill prova.

Det är ett lyxigt läge. Jag får ju skriva om precis vad jag vill. Allt är öppet. Jag måste bara passa mig för min inre kritiker, den som kräver tydlighet och färdiga idéer, som hånar mina förslag och ifrågasätter mina kunskaper. Den är helt enkelt skitjobbig.

Jag får ta hjälp av några av de som har skapat mycket.

Underbara Bodil Malmsten skriver i Så gör jag, boken om hennes eget skrivande:

Ingen självkritik i inledningsläget, självkritiken ska vara på off.
Aldrig tänka på det vi skriver när vi skriver.
I första delen av skrivprocessen – inte tänka alls.

Och så får jag påminna mig själv om att irriterande tankar inte försvinner för att jag försöker stänga dem ute. Jag får bara påminna dem om att de kan fortsätta någon annanstans. Som Anna Kåver skriver i Att leva ett liv, inte vinna ett krig:

Om du kan se tankar som mänskliga konstruktioner och inte som en exakt kopia av verkligheten så får du lättare att bjuda in dem, låta dem komma och gå, inte hålla kvar dem och inte förändra dem. I varje fall kan du välja vilka tankar du mår bra av att umgås med i ditt rum, tankar som är konstruktiva för dig i någon bemärkelse.

Eller så kan jag läsa i Elisabeth Gilberts Big Magic, en enda stor kreativ peppning från första sidan till den sista.

Fast jag tror att jag lägger mina böcker åt sidan och klurar, funderar och öser ur mig. Fram med det vita pappret!

Stödböcker

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑