Sida 3 av 11

Liten lista

Jag hittade den här listan hos Underbara Clara och blev sugen på att göra den jag med.

  • Har du något konstigt du alltid behöver göra?
    Jag har svårt att sitta vanligt på en stol, utan drar alltid upp benen under mig. Och så vickar jag alltid, alltid på tårna.
  • Har du något smeknamn? Min mamma kallar mig snäckan och min sambo har en serie av smeknamn. Men inget jag kallas utanför familjen.
  • Några måsten? Tid för vila och böcker samt kaffe någon gång om dagen. Nu har jag dragit ner kaffet till en gång om dagen och den koppen är helig.
  • Några lyxvanor? När jag flyttade från Stockholm lämnade jag bakom mig många lyxvanor, som att köpa kläder och grejer när lusten föll på och äta lunch ute och köpa hämtmat och åka på spontanresor. Men vi lever egentligen ett lyxigt liv här med, med en tendens att ”unna oss”, köpa den mat vi är sugna på och göra små turer hit och dit.
  • Vad stör du dig på hos andra? Mycket av det jag stör mig på ligger egentligen hos mig. Jag stör mig till exempel på när folk har väldigt tvärsäkra åsikter om sånt som är lite känsligt för mig. Just nu kring graviditet och barnuppfostran. Mitt mål är att kunna lyssna utan att ta personligt, inse att det handlar om deras åsikter och att det egentligen inte påverkar mig. Jag blir bättre, men det är inte helt lätt.
  • Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?  Nja, jag brukar för det mesta säga sånt som jag kan känna för själv. Men jag är snällare mot andra än mot mig själv.
  • En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Jag tyckte att det stod platser som jag vill återvända till, och det finns det ju hur många som helst. Men aldrig? Indianapolis har jag inget större behov att återvända till. Det var i och för sig den plats jag först såg eldflugor, men det finns ju på andra ställen också. Och Tierp håller jag mig helst ifrån för all framtid.
  • Vad sa du senast? Ha det fint idag. Åk försiktigt. Till min sambo som ska till Norrköping med kollegor över dagen.
  • Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Då var jag 30. Jag bodde i världens sötaste lilla lägenhet på Söder, den första helt egna lägenheten i mitt liv och höll som bäst på att trassla in mig i en ny relation efter att ha avslutat en lång relation hösten innan. Jag kände mig alldeles enormt levande, det var en spännande tid.
  • Var växte dina föräldrar upp? Mamma var prästbarn och flyttade runt rätt mycket, men hamnade i Uppsala till slut. Pappa växte upp i Uppsala, förutom ett par år i USA.
  • Har du någon gång ringt polisen? Nej, inte som jag kan påminna mig om.

Om jag skulle skriva en deckare…

…skulle jag INTE:

  • Låta mordoffren vara kvinnor som förnedras och torteras till döds i väl utbroderade scener och sen hittas lite lagom nakna, gärna med en alldeles för sexualiserad och detaljerad beskrivning av deras döda kroppar
  • Låta mordoffren vara barn
  • Ha en sadistisk, beräknande seriemördare som skurk
  • Ha en polis som alltid lägger ifrån sig mobilen när det gäller
  • Ha huvudpersoner som inte pratar med varandra vilket gör att utredningen tar extremt mycket längre tid än den behöver så att en eller ett par extra personer dör och flera personer utsätts för fara
  • Ha en journalist som huvudperson

 

…skulle jag:

  • Eventuellt låta mordoffren vara framgångsrika, friska, starka män i god fysisk form. Jag tänker ultrasportare, säljchefer, ägare av sportplan/stora segelbåtar/stora hus, toppchefer, toppmäklare, toppfinansmän. Eller kanske kulturmän med en stor svans av beundrare. Det är inte personligt, jag bara tycker att de alltför sällan får spela en ofrivillig offerroll. (Sen kan de ju gå in i en frivillig offerroll, men det är en helt annan sak.) Det är ju i och för sig inte särskilt realistiskt, de brukar inte bli mördade så ofta, men å andra sidan brukar inte sadistiska seriemördare härja runt så ofta heller, men de skrivs det ändå bok efter bok om.
  • Troligtvis skriva om ett mord av det slag som mord oftare verkar vara. Någon blir jävligt förbannad på någon annan pga en verklig eller inbillad oförrätt och tar med ett vapen för att ge igen eller hämnas eller på annat sätt visa hur enormt viktig den är. Det verkar vara svårt nog att utreda.
  • Fokusera på de kvarvarande närstående som ska försöka hantera livet efter brottet. Kanske eller troligtvis misstänkta för brottet som begåtts ska de hantera sorg och förlust.
  • Försöka slippa ha polis eller åklagare i huvudrollen. Det vore så oändligt tråkigt att behöva sätts sig in i hur en mordutredning egentligen går till.
  • Kanske helt släppa all realism och köra en pusseldeckare á Maria Lang. Ett mord begås i en isolerad miljö. Alla vet att någon på plats är förövaren. Ska de hitta den innan nästa mord sker…

Undrar om nån skulle läsa min deckare?

Att avsluta

Jag vet inte vad som egentligen är svårast med en bok eller film eller TV-serie. Om det är att skapa den där starten som drar in läsarna och tittarna eller om det är att få till ett slut så att läsarna och tittarna kan lämna verket tillfredsställda och belåtna.

Men jag vet att det är få slut som har oroat mig i förväg lika mycket som slutet på TV-serien The Leftovers. Grundpremissen för serien är att två procent av världens befolkning försvann plötsligt utan ett spår. Ena sekunden var de där, nästa är de som utplånade från jordens yta. Ingen vet vad som hänt med dem, det finns ingen förklaring, inget som förenar de försvunna, inget som de kvarvarande kan förhålla sig till. De är bara borta.

Tanken med serien är att undersöka vad som kan hända med ett samhälle efter en katastrof av det här slaget. Hur förhåller sig människor till ovissheten och frågorna. Svaret är kortfattat att de förhåller sig rätt dåligt till det. Många är i sorg efter att ha förlorat närstående. Många är rädda för vad som kommer att hända sen. Är det här början på jordens undergång, första steget av den kristna apokalypsen? Folk förenas i olika sektliknande grupper, och skadar varandra så mycket de kan.

Det är tre säsonger och varje säsong blir bara bättre och bättre och mer och mer ångestskapande. Jag har tittat på den med pulsens hårda slag i halsgropen. Det har inte varit läskigt, bara ständigt obehagligt. Och så bra.

Samtidigt har jag varit orolig genom hela serien. Bakom The Leftovers står bland annat Damon Lindelof, som också var med och skapade Lost, serien som blev kultförklarad i början av 2000-talet, som jag följde maniskt ett tag, som också hade mystik och frågor och vändningar och ständigt nya bottnar. Och som först blev tråkig och sen säckade ihop som en ugnspannkaka.

Damon Lindelof var väl medveten om fiaskot med Lost, men vågade sig ändå på ännu en serie vars själva premiss var obesvarade frågor. Och den här gången svek han inte. Sista säsongen har varit oerhört laddad, med ett ständigt crescendo. Under varje avsnitt har jag försökt lista ut hur de kommer att knyta ihop det, om de kommer att kunna knyta ihop det. Och de lyckades. Jag sköt på sista avsnittet ett tag, men till slut vågade jag se det. Och blev imponerad. De lyckades. De gjorde verkligen det.

Sen läste jag artikeln The end is here The Vulture. Och blev om möjligt ännu mer imponerad och inspirerad. Det är en detaljerad genomgång av hur de jobbade med säsongen och med avsnittet, med manus och inspelning och klippning, för att få till det där fasade avslutet. Artikeln är extremt läsvärd, men man bör verkligen se serien först. Men eftersom den också är extremt sevärd så är ju det inget problem.

Det jag framför allt tar med mig av artikeln är att man mycket medvetet kan jobba baklänges. Och att man mycket medvetet kan jobba med detaljer. När jag läser den vill jag skriva ännu mer, med ännu mer omsorg och tanke. Och förutom det kan man ju alltid ta med sig att man alltid kan lära sig av det man har gjort som har varit rätt dåligt och göra något riktigt bra sen.

 

Ett nytt liv

Jag har haft perioder i mitt liv där jag har känt att jag inte orkar med en endaste förändring till. ”Snälla snälla snälla, ge mig bara lite lugn och ro” har jag vrålat inom mig. Det har varit perioder av uppbrott, av konflikter, av avsked, av stress, där till slut en ändrad avgångstid på tunnelbanan eller en plötslig förkylning har känts som oöverstigliga berg. Även om det bara är pyttesmå gruskorn på toppen av andra gruskorn, stenar och klippor.

Något har blivit annorlunda. De senaste åren har mitt liv förändrats mer än jag ens i mina vildaste fantasier kunde tänka mig. Från att bo i Stockholm och springa, springa, springa till och från jobbet till att bo på landet och jobba med det jag tycker allra bäst om.Från att skriva i tystnad och hemlighet till att dela med mig av mina alldeles egna ord. Från att tampas med ensamhet och svåra relationer till att leva med en man som jag är lycklig med. Och ingen gång har vrålet om lugn och ro snälla snälla kommit. Såklart finns det fortfarande stunder av grubbel där jag ifrågasätter mina livsval, men jag tror att det ingår i att vara jag. Och det finns stunder då jag undrar vart allt kommer att leda. Men jag står inte på bromsen längre, min andning är liksom hel. Jag har kunnat tycka om mina förändringar.

Och nu närmar sig en större förändring än någon av de tidigare. Jag är på väg från att vara barnlös/barnfri till att bli mamma.

Det är så många år som jag har längtats och hoppats. Gråtnätter och sorg. Jag har upplevt den alldeles fruktansvärda ensamhet i att vara i en relation med någon som inte ville ha barn, inte med mig, inte nu, fast kanske sen, kanske med dig, vi får se, vi skjuter på det, och varje dag, varje natt tänka på att min kropp blev äldre, att tiden rann iväg. Jag har varit ensam och funderat på att kanske försöka få barn ändå, utan inblandning av en pappa.

Och när jag väl träffade någon att vara lycklig med fanns ”kanske för gammal” med som ett ständigt moln. Vi bestämde oss för att går det så går det, men vi ska ha ett bra liv tillsammans i vilket fall som helst. Och vi byggde upp vårt hem och vår gemenskap. Vi har rest och vi har stannat upp och vi har pratat tills våra munnar och öron värkte. Och vi har hoppats på att det en vacker dag skulle bli ett nytt litet liv, ett liv som var en del av oss båda och framför allt något alldeles eget. Men det verkade inte vilja komma till oss.

Vi har träffat läkare, undersökts och behandlats. Varje kväll när hösten gled över till vinter stack min älskade mig med en nål vars innehåll gjorde mig alltmer ledsen, alltmer tyngd. Vi fick sörja över ett litet embryo som trots alla sprutor och läkemedel inte ville stanna. Vi fick ställa in oss på att väntan inför nästa försök, nästa omgång av ovisshet.

Men plötsligt ville det där nya livet helt annorlunda. Plötsligt ville det visst vara med. Strunt i väntan, sa den, nu är jag här. Och i nästan tjugo veckor har den växt i mig nu. När vi har fått titta in på vårt nya lilla liv sprattlar den runt hela tiden, jobbar med hela sin lilla kropp. Finns alldeles påtagligt därinne.

Och jag håller armarna om min mage och ber den stanna därinne länge till, ber den vara försiktig med vad som än kan hända den där inne, så att den kan komma ut till oss. Jag längtar efter den förändring den kommer att bli i våra liv, och jag fasar lite för den. Men nästan mest är jag nyfiken. Vem är den där lilla, som just nu sprattlar runt inne i mig?

Om inte annat kan man få fascinerande nya perspektiv

 

En kanske mer rimlig vinkel

Att bli läst

I många år visade jag aldrig upp något jag skrev. Jag hade lite mappar på min dator med ”Berättelser”, många lösa lappar, högvis med knappt ifyllda anteckningsböcker. Och så många uppslag och tankar som ville ut. Men mer än så blev det så gott som aldrig.

En gång provade jag att låta min dåvarande sambo läsa en novell. För mig var det en ganska ångestladdad novell om en kvinna som är så förlamande rädd för sjukdomar att hon låter hela sitt liv begränsas av sin försiktighet och ständiga sjukhusvistelser och läkarbesök. Min sambo tyckte att den var helfestlig. Det var kul formuleringar, tyckte han. Förkrossande.

Att förhålla mig till andras kommentarer och läsningar var bland det viktigaste jag lärde mig på de skrivkurser jag gått. I början var jag enormt respektfull. Nej, det är fel ord, jag är fortfarande respektfull, det är fantastiskt att någon vill läsa ens texter och göra sig besväret att dela med sig av sina tankar om dem. Men jag tog dem på djupaste allvar och funderade mycket på hur jag borde ändra mina texter för att tillvarata kommentarernas innehåll.

Vid det här laget har jag blivit mer luttrad. Jag lyssnar, tar till mig och sorterar ut. Försöker hitta guldkornen i kritiken. En god lärare var en äldre kursare jag hade på Bona. Hon var stenhård i sin kritik, formulerade sig ofta som om man var något mindre vetande. ”Du förstår ju ingenting (till mig), hon förstår ju ingenting (till kursarna). Din huvudperson borde bara ge dem fingret och gå därifrån, det hade jag gjort.” I början gjorde hennes kritik mig ännu mer förkrossad än min tidigare sambos. Uppenbarligen fick jag inte fram något av det jag ville få fram, och dessutom förstod jag människor fel.

I efterhand tror jag att den ändå härdade mig. Jag förstod verkligen att jag kommer att bli missuppfattad, om jag inte ska bli tråkigt övertydlig. Jag kommer att skapa karaktärer som läsare kommer att tycka illa om, inte förstå sig på, reta sig på, som kommer att behövas för att driva berättelsen framåt, för att utmana huvudkaraktären.

Så när jag numera får en kommentar om att min bikaraktär ”kanske inte behöver vara så aggressiv, han kanske kan tycka synd om huvudkaraktären”, springer jag inte och ändrar honom. Istället inser jag att jag har fått fram hans aggressivitet, vilket ju var mitt uppsåt, men inser att jag kanske behöver förtydliga en eller annan detalj runt honom.

Och till min stora glädje och lättnad är det ingen som har läst den här ganska sorgliga berättelsen och sagt att den var festlig. Kanske jag skriver en festlig historia nån gång, men då ska det banne mig vara med flit.

 

 

Vårnätter

Överallt vaknar världen till liv. Vi ses rådjur och älgar på fälten bredvid hägrar och harar. Lamm och kalvar, en skir grönska som blir allt tätare, allt mer närvarande. Blommor överallt, mattor med skinande vitsippor i kvällsskymningen. Dofter, överallt doftar världen.

Ingen annan tid på året blir det så tydligt för mig att livet är begränsat och tillvaron har ett slut som under vårens kvällar och nätter.

Mitt i det generösa levandet, explosionen av kraft, blir känslan av förgänglighet så stark. Det är bara en liten stund vi finns här, det är bara en liten stund någon finns här. Och allt det sköna omkring mig gör tanken oändligt sorglig. Det borde få fortsätta, det här fantastiska.

Om några veckor, när världen har stabiliserat sig, när träden är mörkgröna och blommorna stadiga, när lammen har vuxit upp lite och kalvarna vågar sig bort från sina mammor, då kommer känslan av att allt kan fortsätta i oändligheten, att inget någonsin kommer att förändras.

Och jag kommer att sakna de här vårveckorna, när livet exploderar och allt darrar av förändringen. Men jag kommer att sova bättre.

Fantasiplatser

En insnöad fjällstation. Stormen friskar i. En vithet utanför fönstren som inte på något sätt avslöjar vad som är himmel eller mark, nära eller långt bort. Inget sätt att ta sig därifrån som inte är livsfarligt. En grupp människor, de flesta främlingar för varandra.

Eller…

Låktatjåkko fjällstation

Ibland är man på platser som är som gjorda för en skräckfilm eller en pusseldeckare. Till exempel Låktatjåkko-stugan ovanför Björkliden. Vi var där i helgen, trotsade hårda vindar och ymniga regn- och snöfall för att komma dit. Bara ett par dagar innan hade stugan varit insnöad, inga kom dit eller därifrån på två dygn. Nu var de gästerna tydligen himla trevliga och de åt pizzabuffé, bastade och hade minidisco.

Hade det varit en bok eller en film hade trivsamheten snabbt bytts ut mot något annat. Ett gräl i källaren. Någon som försvinner. Ljud i natten. Ett lik i sällskapsrummet. Och en grupp människor som blir allt mer desperata, rädda, misstänksamma. Vem blir nästa offer? Vem, eller vad, är det som är ute efter dem?

Eller så hade det handlat om en kamp mot naturens krafter. Det börjar brinna, gruppen blir tvungna att evakuera stationen. De ska försöka överleva, trotsa kylan, vinden, snön, ta sig tillbaka till civilisationen. Det går bra till en början, men ganska snart händer ytterligare en olycka som ställer allt på ända…

Försök att få ut skotrar i snöyran

Det är spännande med de där platserna, där marginalerna är små och det farliga känns nära. Och spännande att läsa om. Och jag tror att det vore väldigt roligt att skriva om en sån plats en dag.

Sen tycker jag också om de där författarna som tar en alldeles vanlig miljö och gör den farlig, som John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag jobbade i Vällingby när jag läste den, och rullade förbi Blackeberg varje dag, detta till synes trevliga bostadsområde. Som aldrig gick att se på samma sätt igen.

Nu ska jag återvända till min vanliga text, till Kroatien och Uppsala, och lämna vinterkylan bakom mig. Hoppas jag, även om den inte riktigt verkar vilja lämna mig.

 

När hjärnan står emot

Utmaningen med att jobba hemma, ensam, med mycket egna projekt är att det är dåligt med yttre påtryckningar. Bestämmer jag mig inte för att göra något så händer inget annat än att jag inte gör det. Och att jag får dåligt samvete och blir stressad.

Å andra sidan, bestämmer jag mig för att göra saker så finns det mycket lite som stoppar mig. Jag kan fokusera precis så mycket jag vill, vilket är en lyx efter åratal av miljoner splittrande större och mindre projekt som slet och drog i mig från alla håll och kanter.

Men, hjärnan är ju som den är. Till exempel väldigt bra på att hitta svepskäl till att göra annat än det jag egentligen borde. Det är fel att säga att den står still, den står bara still inom de områden där den borde röra sig. Istället letar den gångjärn, planterar om växter, monterar en och annan låda och läser artiklar om i och för sig intressanta ämnen, men som har mycket lite att göra med det jag borde göra.

Jag försöker göra två saker när det här händer. För det första få lite förståelse i varför hjärnan håller på så. Just nu kämpar jag med om en ombearbetning av mitt manus. Jag har flera rädslor kring det. En är att jag faktiskt inte vet vad som är rätt eller fel, vilken ända som är rätt att börja i.  En att jag ska förstöra något, tappa bort min idé i ombearbetningens virvlar. En att jag är lite rädd för att bli färdig, lite hederlig separationsångest helt enkelt. Och en att det inte ska bli bättre.

Det andra jag försöker göra är att skapa mig deadlines. Mitt bästa knep är att sätta en timer på säg 52 minuter. Stänga av internet och sen sätta igång. 52 minuter framför manuset med start NU. De går oväntat fort, och för det mesta vill jag inte sluta när de är klara.

Och så fort jag sätter mig ner och jobbar med manuset så inser jag att den där hjärnbiten som skulle jobba med manuset inte alls har stått stilla, utan att den har jobbat i det tysta utan att jag riktigt har märkt det. Det är fullt med tankar som ligger och väntar på att plockas fram. Lite arbetslust smyger fram. Det kan ju bli bättre! Det kan ju faktiskt utvecklas lite till! Det ska bli roligt att bli färdig!

Tyvärr måste jag börja om processen varje dag. Hjärnan som verkar stå still, lockelsen i distraktioner. Och så fokuset, jobbandet.

Även om det är svårt, och stundtals jättesvårt, att jobba utifrån sitt eget huvud är det ändå belönande. Jag hoppas att det ska gå att visa upp det jag har gjort en vacker dag, det skulle vara ytterligare en belöning.

Till dess får jag läsa om seriestrippen från ZenPencils jag fick idag, om att skapa sig en tillvaro utifrån sina värderingar och att tillfredsställa sitt inre.

Boktips för de som inte nöjer sig

Jag ska börja med en lite skämsig bekännelse. Jag följer dokusåpan Gift vid första ögonkastet på SVT.

I den blir tre par hopparade av en expertpanel. De får inte träffa varandra eller veta något om varandra förrän det är dags för bröllopet. Efter det ska de åka på bröllopsresa och bo ihop i fyra veckor för att till slut bestämma sig för om de vill fortsätta att vara gifta eller inte.

Hittills har sex par av sex möjliga valt att skilja sig. Nu har en ny säsong startat och experterna hoppas på bättre tur den här gången. Jag är tveksam. Både till deras chanser och till konceptet som sådant. Arrangerade äktenskap innebär ju att man överger sitt eget omdöme för att man tror att någon annan bättre kan avgöra vem du skulle trivas med. Samtidigt har du ju kvar din skeptiska och ifrågasättande tankeförmåga, som jag tänker går på högvarv under de veckor programmet håller på.

Trots det fortsätter jag att titta. Det är trots allt en SVT-produktion, så de närmar sig både ämnet och deltagarna med viss respekt. Deltagarna är också öppna med sina funderingar om sig själva och relationer, så man får massa härligt människomaterial.

Det här var bakgrunden. Jag läste en diskussion jag om TV-programmet och framför allt deltagarna. Deltagarna rankade framför allt de kvinnliga deltagarna. ”Hon tror att hon är en åtta, men hon är egentligen en femma.” ”Hon är en femma, och han är helt okej, så hon borde nöja sig. Hon får ingen med högre poäng.”

Obehagligt objektifierande och en för mig väldigt främmande syn på relationer. Självklart ska man inte nöja sig. Självklart ska man försöka hitta en relation där man känner att man växer och kan älska och älskas. Och där man har roligt.

Jag tror att böcker kan vara en bra väg att förstå insidan hos människor snarare än att sitta och stirra på utsidan. Så egentligen skulle jag vilja ge några boktips till de som sitter och poängsätter och värderar och inte kan förstå att en människa kan vilja välja och välja bort sin relation.

Den första skulle kunna vara Jojo Moyes böcker om Lou Clark, bland annat Livet efter dig. Underklassig och ganska bortkommen blir hon assistent åt den helkroppsförlamade men otroligt rika, intelligenta, snygga, världsvana och självmordsbenägna Will Traynor. En kärlekshistoria växer fram i den första boken. Lou börjar äntligen kunna se sitt eget värde. Det irriterande med den är att hon trots allt behöver en man för att förlösas ut i den riktiga världen, det fina är att båda kan se förbi varandras yttre in i den inre människan.

Sen har vi En dag av David Nicholls. Dexter och Emma träffas på universitetet och tillbringar en natt tillsammans. Dexter är stilig och borgerlig och Emma är konstnärlig, intelligent och inte lika stilig. Boken utspelar sig samma datum under tjugo år, och de både förändras, utvecklas och backar. Det som var pluspoäng i början är inte lika säkert pluspoäng efter tio år och tvärtom, och vem som väljer och väljer bort vem blir inte lika självklart allteftersom tiden går.

Och så har vi förstås den ultimata boken för de som inte vill nöja sig. Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jane är alldaglig, inte särskilt framstående på någonting, föräldralös och till en början helt beroende av släktingars motvilliga välvilja. Hon accepterar inte deras behandling av henne. Hon nöjer sig inte med att stanna kvar som lärare på sin förfärliga och livsfarliga internatskola (som i och för sig blir bättre under tiden hon är där, eftersom skolan inte nöjde sig med den samvetslösa prästen som skolledare och ansvarig för budget). Hon nöjer sig inte med att leva som enkel guvernant för resten av livet. Hon blir kär i den extremt karismatiske mr Rochester, men nöjer sig inte med att stanna hos honom som älskarinna när den galna frun på vinden gör entré. Hon nöjer sig inte heller med sin kusins frieri, när han vill gifta sig med henne för att kunna ha med henne som hjälpreda till Indien. Hon nöjer sig inte med att behålla den förmögenhet hon ärver utan delar den med sina kusiner. Hon nöjer sig faktiskt bara när hon till slut kan gifta sig med änklingen Rochester, men då jäklar är hon nöjd.

Jag tänker att man kan läsa de här böckerna, och så kan man släppa dumma idéer om att ”nöja sig”. Särskilt om de idéerna rör människor man aldrig träffat och inte ens verkar ha någon särskild sympati för.

Att stanna upp

Det är märkliga dagar. Livet fortsätter i allra högsta grad som vanligt här i min lilla by och i Ludvika (så vitt jag kan märka). Mina sociala flöden har gått från att handla helt och hållet om händelserna på Drottninggatan till att börja blandas ut med personliga nyheter, skämt och artiklar om annat. Jag har saker som pockar på uppmärksamhet, uppgifter att göra av alla de slag.

Men det är svårt att inte tänka på fredagseftermiddagen. På den där alldeles akuta chockkänslan jag kände när radiosändningen bröts för nyheten att en lastbil kört in i en folkmassa på Drottninggatan. Att människor hade dött. Det alldeles överväldigande behovet att bekräfta att alla mina nära var ok. Jag körde bil just då, med en hand tryckt mot munnen och kräkkänslor i halsen.

Jag vet ju hur Drottninggatan ser ut en vacker våreftermiddag. Jag har gått där själv oräkneligt antal gånger, jag vet hur mycket folk det brukar vara. Jag vet hur lätt det är att hamna där, att vem jag än kände skulle kunna vara på platsen.

Tack och lov kunde jag med samtal och sms och Facebook ganska snabbt få en ganska bra koll på mina nära. Alla verkade vara okej, även om skrämmande många faktiskt hade varit i den omedelbara närheten. Samtidigt visste man ju ännu inte vad som skulle hända, om det skulle bli någon mer attack, om det fanns andra farliga platser. Det ryktades om skottlossning här och var i staden. Jag hade svårt att släppa radiosändningen, väntade med fasa på bekräftelse om död och förödelse.

Känslan av obehag och sorg bär jag med mig mest hela tiden just nu. Jag känner ett behov av att åka till Stockholm, att se med egna ögon att allt är kvar. För första gången sen jag flyttade därifrån längtar jag tillbaka. Jag vill ta hand om staden lite, även om det kanske låter dumt, som man kan längta efter att ge en kram till någon långt bort man vet sörjer. Men jag vet ju att Stockholm klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Ny tyngs jag av den debatt som brutit ut om dådet. De politiska poänger som görs. Argumenten som snurrar sig om varandra, tvärsäkra och förenklade. Jag är orolig för vilka förhastade beslut som kommer att tas, vilka överilade åtgärder som kommer att sättas in och hur opinionen kommer att vrida och vända.

Just nu, just de här dagarna, känns det som att det är en tid för sorg och eftertanke. Det kommer att finnas tid för beslut och åtgärder, men några dagar till kan vi väl få att hämta oss innan åsikterna börjar hagla?

Jag har läst många artiklar de senaste dagarna. Peter Englund i DN var på något sätt en tröst. Det är värt att hålla huvudet kallt, det är värt att inte ge efter för skräcken. Liksom Sofia Lilly Jönsson i Svenska dagbladet. Jag vet inte hur jag ser på mitt förhållande till kristendomen, och Paulus är definitivt ingen favorit hos mig, men den bibeltext hon nämner känner jag är värd att läsa och läsa igen.

Snart kommer de här dagarna att sjunka undan. Sverige kommer att förändras lite men vi som inte blev direkt drabbade kommer att anpassa oss och fortsätta att leva ungefär som vanligt, inte bara här i byn utan i det stora också. Men just nu känns den gråa himlen och snön som singlar ner passande. Våren kan komma tillbaka om en stund.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑