Sida 3 av 11

Fantasiplatser

En insnöad fjällstation. Stormen friskar i. En vithet utanför fönstren som inte på något sätt avslöjar vad som är himmel eller mark, nära eller långt bort. Inget sätt att ta sig därifrån som inte är livsfarligt. En grupp människor, de flesta främlingar för varandra.

Eller…

Låktatjåkko fjällstation

Ibland är man på platser som är som gjorda för en skräckfilm eller en pusseldeckare. Till exempel Låktatjåkko-stugan ovanför Björkliden. Vi var där i helgen, trotsade hårda vindar och ymniga regn- och snöfall för att komma dit. Bara ett par dagar innan hade stugan varit insnöad, inga kom dit eller därifrån på två dygn. Nu var de gästerna tydligen himla trevliga och de åt pizzabuffé, bastade och hade minidisco.

Hade det varit en bok eller en film hade trivsamheten snabbt bytts ut mot något annat. Ett gräl i källaren. Någon som försvinner. Ljud i natten. Ett lik i sällskapsrummet. Och en grupp människor som blir allt mer desperata, rädda, misstänksamma. Vem blir nästa offer? Vem, eller vad, är det som är ute efter dem?

Eller så hade det handlat om en kamp mot naturens krafter. Det börjar brinna, gruppen blir tvungna att evakuera stationen. De ska försöka överleva, trotsa kylan, vinden, snön, ta sig tillbaka till civilisationen. Det går bra till en början, men ganska snart händer ytterligare en olycka som ställer allt på ända…

Försök att få ut skotrar i snöyran

Det är spännande med de där platserna, där marginalerna är små och det farliga känns nära. Och spännande att läsa om. Och jag tror att det vore väldigt roligt att skriva om en sån plats en dag.

Sen tycker jag också om de där författarna som tar en alldeles vanlig miljö och gör den farlig, som John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag jobbade i Vällingby när jag läste den, och rullade förbi Blackeberg varje dag, detta till synes trevliga bostadsområde. Som aldrig gick att se på samma sätt igen.

Nu ska jag återvända till min vanliga text, till Kroatien och Uppsala, och lämna vinterkylan bakom mig. Hoppas jag, även om den inte riktigt verkar vilja lämna mig.

 

När hjärnan står emot

Utmaningen med att jobba hemma, ensam, med mycket egna projekt är att det är dåligt med yttre påtryckningar. Bestämmer jag mig inte för att göra något så händer inget annat än att jag inte gör det. Och att jag får dåligt samvete och blir stressad.

Å andra sidan, bestämmer jag mig för att göra saker så finns det mycket lite som stoppar mig. Jag kan fokusera precis så mycket jag vill, vilket är en lyx efter åratal av miljoner splittrande större och mindre projekt som slet och drog i mig från alla håll och kanter.

Men, hjärnan är ju som den är. Till exempel väldigt bra på att hitta svepskäl till att göra annat än det jag egentligen borde. Det är fel att säga att den står still, den står bara still inom de områden där den borde röra sig. Istället letar den gångjärn, planterar om växter, monterar en och annan låda och läser artiklar om i och för sig intressanta ämnen, men som har mycket lite att göra med det jag borde göra.

Jag försöker göra två saker när det här händer. För det första få lite förståelse i varför hjärnan håller på så. Just nu kämpar jag med om en ombearbetning av mitt manus. Jag har flera rädslor kring det. En är att jag faktiskt inte vet vad som är rätt eller fel, vilken ända som är rätt att börja i.  En att jag ska förstöra något, tappa bort min idé i ombearbetningens virvlar. En att jag är lite rädd för att bli färdig, lite hederlig separationsångest helt enkelt. Och en att det inte ska bli bättre.

Det andra jag försöker göra är att skapa mig deadlines. Mitt bästa knep är att sätta en timer på säg 52 minuter. Stänga av internet och sen sätta igång. 52 minuter framför manuset med start NU. De går oväntat fort, och för det mesta vill jag inte sluta när de är klara.

Och så fort jag sätter mig ner och jobbar med manuset så inser jag att den där hjärnbiten som skulle jobba med manuset inte alls har stått stilla, utan att den har jobbat i det tysta utan att jag riktigt har märkt det. Det är fullt med tankar som ligger och väntar på att plockas fram. Lite arbetslust smyger fram. Det kan ju bli bättre! Det kan ju faktiskt utvecklas lite till! Det ska bli roligt att bli färdig!

Tyvärr måste jag börja om processen varje dag. Hjärnan som verkar stå still, lockelsen i distraktioner. Och så fokuset, jobbandet.

Även om det är svårt, och stundtals jättesvårt, att jobba utifrån sitt eget huvud är det ändå belönande. Jag hoppas att det ska gå att visa upp det jag har gjort en vacker dag, det skulle vara ytterligare en belöning.

Till dess får jag läsa om seriestrippen från ZenPencils jag fick idag, om att skapa sig en tillvaro utifrån sina värderingar och att tillfredsställa sitt inre.

Boktips för de som inte nöjer sig

Jag ska börja med en lite skämsig bekännelse. Jag följer dokusåpan Gift vid första ögonkastet på SVT.

I den blir tre par hopparade av en expertpanel. De får inte träffa varandra eller veta något om varandra förrän det är dags för bröllopet. Efter det ska de åka på bröllopsresa och bo ihop i fyra veckor för att till slut bestämma sig för om de vill fortsätta att vara gifta eller inte.

Hittills har sex par av sex möjliga valt att skilja sig. Nu har en ny säsong startat och experterna hoppas på bättre tur den här gången. Jag är tveksam. Både till deras chanser och till konceptet som sådant. Arrangerade äktenskap innebär ju att man överger sitt eget omdöme för att man tror att någon annan bättre kan avgöra vem du skulle trivas med. Samtidigt har du ju kvar din skeptiska och ifrågasättande tankeförmåga, som jag tänker går på högvarv under de veckor programmet håller på.

Trots det fortsätter jag att titta. Det är trots allt en SVT-produktion, så de närmar sig både ämnet och deltagarna med viss respekt. Deltagarna är också öppna med sina funderingar om sig själva och relationer, så man får massa härligt människomaterial.

Det här var bakgrunden. Jag läste en diskussion jag om TV-programmet och framför allt deltagarna. Deltagarna rankade framför allt de kvinnliga deltagarna. ”Hon tror att hon är en åtta, men hon är egentligen en femma.” ”Hon är en femma, och han är helt okej, så hon borde nöja sig. Hon får ingen med högre poäng.”

Obehagligt objektifierande och en för mig väldigt främmande syn på relationer. Självklart ska man inte nöja sig. Självklart ska man försöka hitta en relation där man känner att man växer och kan älska och älskas. Och där man har roligt.

Jag tror att böcker kan vara en bra väg att förstå insidan hos människor snarare än att sitta och stirra på utsidan. Så egentligen skulle jag vilja ge några boktips till de som sitter och poängsätter och värderar och inte kan förstå att en människa kan vilja välja och välja bort sin relation.

Den första skulle kunna vara Jojo Moyes böcker om Lou Clark, bland annat Livet efter dig. Underklassig och ganska bortkommen blir hon assistent åt den helkroppsförlamade men otroligt rika, intelligenta, snygga, världsvana och självmordsbenägna Will Traynor. En kärlekshistoria växer fram i den första boken. Lou börjar äntligen kunna se sitt eget värde. Det irriterande med den är att hon trots allt behöver en man för att förlösas ut i den riktiga världen, det fina är att båda kan se förbi varandras yttre in i den inre människan.

Sen har vi En dag av David Nicholls. Dexter och Emma träffas på universitetet och tillbringar en natt tillsammans. Dexter är stilig och borgerlig och Emma är konstnärlig, intelligent och inte lika stilig. Boken utspelar sig samma datum under tjugo år, och de både förändras, utvecklas och backar. Det som var pluspoäng i början är inte lika säkert pluspoäng efter tio år och tvärtom, och vem som väljer och väljer bort vem blir inte lika självklart allteftersom tiden går.

Och så har vi förstås den ultimata boken för de som inte vill nöja sig. Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jane är alldaglig, inte särskilt framstående på någonting, föräldralös och till en början helt beroende av släktingars motvilliga välvilja. Hon accepterar inte deras behandling av henne. Hon nöjer sig inte med att stanna kvar som lärare på sin förfärliga och livsfarliga internatskola (som i och för sig blir bättre under tiden hon är där, eftersom skolan inte nöjde sig med den samvetslösa prästen som skolledare och ansvarig för budget). Hon nöjer sig inte med att leva som enkel guvernant för resten av livet. Hon blir kär i den extremt karismatiske mr Rochester, men nöjer sig inte med att stanna hos honom som älskarinna när den galna frun på vinden gör entré. Hon nöjer sig inte heller med sin kusins frieri, när han vill gifta sig med henne för att kunna ha med henne som hjälpreda till Indien. Hon nöjer sig inte med att behålla den förmögenhet hon ärver utan delar den med sina kusiner. Hon nöjer sig faktiskt bara när hon till slut kan gifta sig med änklingen Rochester, men då jäklar är hon nöjd.

Jag tänker att man kan läsa de här böckerna, och så kan man släppa dumma idéer om att ”nöja sig”. Särskilt om de idéerna rör människor man aldrig träffat och inte ens verkar ha någon särskild sympati för.

Att stanna upp

Det är märkliga dagar. Livet fortsätter i allra högsta grad som vanligt här i min lilla by och i Ludvika (så vitt jag kan märka). Mina sociala flöden har gått från att handla helt och hållet om händelserna på Drottninggatan till att börja blandas ut med personliga nyheter, skämt och artiklar om annat. Jag har saker som pockar på uppmärksamhet, uppgifter att göra av alla de slag.

Men det är svårt att inte tänka på fredagseftermiddagen. På den där alldeles akuta chockkänslan jag kände när radiosändningen bröts för nyheten att en lastbil kört in i en folkmassa på Drottninggatan. Att människor hade dött. Det alldeles överväldigande behovet att bekräfta att alla mina nära var ok. Jag körde bil just då, med en hand tryckt mot munnen och kräkkänslor i halsen.

Jag vet ju hur Drottninggatan ser ut en vacker våreftermiddag. Jag har gått där själv oräkneligt antal gånger, jag vet hur mycket folk det brukar vara. Jag vet hur lätt det är att hamna där, att vem jag än kände skulle kunna vara på platsen.

Tack och lov kunde jag med samtal och sms och Facebook ganska snabbt få en ganska bra koll på mina nära. Alla verkade vara okej, även om skrämmande många faktiskt hade varit i den omedelbara närheten. Samtidigt visste man ju ännu inte vad som skulle hända, om det skulle bli någon mer attack, om det fanns andra farliga platser. Det ryktades om skottlossning här och var i staden. Jag hade svårt att släppa radiosändningen, väntade med fasa på bekräftelse om död och förödelse.

Känslan av obehag och sorg bär jag med mig mest hela tiden just nu. Jag känner ett behov av att åka till Stockholm, att se med egna ögon att allt är kvar. För första gången sen jag flyttade därifrån längtar jag tillbaka. Jag vill ta hand om staden lite, även om det kanske låter dumt, som man kan längta efter att ge en kram till någon långt bort man vet sörjer. Men jag vet ju att Stockholm klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Ny tyngs jag av den debatt som brutit ut om dådet. De politiska poänger som görs. Argumenten som snurrar sig om varandra, tvärsäkra och förenklade. Jag är orolig för vilka förhastade beslut som kommer att tas, vilka överilade åtgärder som kommer att sättas in och hur opinionen kommer att vrida och vända.

Just nu, just de här dagarna, känns det som att det är en tid för sorg och eftertanke. Det kommer att finnas tid för beslut och åtgärder, men några dagar till kan vi väl få att hämta oss innan åsikterna börjar hagla?

Jag har läst många artiklar de senaste dagarna. Peter Englund i DN var på något sätt en tröst. Det är värt att hålla huvudet kallt, det är värt att inte ge efter för skräcken. Liksom Sofia Lilly Jönsson i Svenska dagbladet. Jag vet inte hur jag ser på mitt förhållande till kristendomen, och Paulus är definitivt ingen favorit hos mig, men den bibeltext hon nämner känner jag är värd att läsa och läsa igen.

Snart kommer de här dagarna att sjunka undan. Sverige kommer att förändras lite men vi som inte blev direkt drabbade kommer att anpassa oss och fortsätta att leva ungefär som vanligt, inte bara här i byn utan i det stora också. Men just nu känns den gråa himlen och snön som singlar ner passande. Våren kan komma tillbaka om en stund.

Att rita kartor

För tillfället funderar jag mycket på synopsis, en kort sammanfattning av ett manus som man kan använda som stöd inför sitt skrivande eller som en beskrivning efteråt. Jag borde inte tänka på det, jag borde bearbeta mitt befintliga manus och ingenting annat. Men hjärnan gör sitt, helt enkelt.

Jag tror att det finns lika många metoder för synopsis som det finns böcker i världen. En del metoder är superstrikta och elaborerade, som till exempel snöflinge-metoden. Man skapar en grundmening för boken och utifrån den trådar man ut hela boken tills den i princip är färdigskriven. Sen klär man det hela i gestaltning och dialog och voilá, manuset är klart! Jag tror att tanken är att om man strukturerar karaktärer och handling ordentligt från början blir det mindre risk för fel och hela arbetet går snabbare.

Fantastiskt uppstyrt och ordentligt. Men oj, så svårt. Och tråkigt! För mig låter det som en arkitektskiss över en ny stadsdel. Allt är ordnat och tjusigt. Och rätt så artificiellt och livlöst.

Det finns säkert några som känner fram sina böcker också. Som låter berättelsen växa precis som den vill. Hittills har jag inte träffat någon som faktiskt jobbar så, men jag har hört många säga med lite överlägsen ton att så ska man inte tro att man skriver en bok.

Själv skulle jag känna att det vore som att gå runt och blunda bara för att. Vägra se landmärken och medresenärer förrän man krockar med dem.

När jag skriver föredrar jag en blandning av metoder. Jag börjar ofta med att skriva några scener, bara prova mig fram. Känner på karaktärerna, miljön och språket. I slutändan kan de precis lika gärna slängas som bevaras, de där provscenerna, men de ger mig något att utgå ifrån, något som kittlar min fantasi.

Jag lägger mycket tid på att utforska karaktärerna. Drivkrafter, yttre och inre konflikter, bakgrund och framtid. Och lite beteenden och vanor som kan få återkomma under berättelsen. Och så utseende, bara för att. Mina karaktärer utvecklas vidare hela tiden, de visar upp sina verkliga personligheter när jag har umgåtts med dem ett tag. Så jag återkommer till deras beskrivningar kontinuerligt tills jag verkligen känner dem utan och innan.

Tankarna på karaktärerna väcker också tankar på scener. ”Om den och den personen möts, då måste ju det här hända. Och för att de ska kunna träffa den där personen måste de bort, iväg.” Någonstans börjar jag ana en linje. Var det hela ska ta vägen, ungefär hur det ska sluta, var det börjar någonstans och var konflikterna ligger. Jag skriver ner det jag kommer på, gärna på papper till att börja med.

Sen varvar jag mellan att skriva och att planera. Jag brukar komma på viktiga scener snabbare än jag hinner skriva ner dem. Då är det bra med någon form av struktur att lägga in dem i. I det skrivprogram jag använder, Scrivener, kan man lägga upp scener med en kort förklaring och enkelt flytta runt dem. Ett stort papper och post-it-lappar är också skönt. Det blir tydligt och konkret och visuellt, men i min erfarenhet ofta jobbigt att uppdatera. För allt ändras under arbetets gång, det går inte att komma ifrån. Scener, händelseförlopp och linjer kommer till och försvinner. Personer slaktas eller införlivas. Något tema behöver fördjupas när jag har lärt mig mer om förloppet.

Jag kan bli lite avundsjuk på de som strukturerar allt från start. De som vet precis vad som ska hända i varje scen från början till slut innan de sätter sig ner och skriver på riktigt. De som gör en stadsplanering inklusive lyckliga människor och enbuskar i krukor. Men jag behöver lära känna landskapet innan jag kan rita kartan. På något sätt finns berättelsen redan innan den är nerskriven, och mitt jobb är att gå runt i den, lära känna den ordentligt och sen försöka efterbilda den. För att här och var helt ändra på landskapet, det är ju ändå min egen värld som jag bestämmer över.

Vårstädning

Världen är brun just nu. Snön som täckte trädgården för bara en dryg vecka sen är så gott som borta, men ännu har den inte vaknat till liv. En perfekt tid att röja, slänga och rensa.

I år har vi haft extra anledning att göra just det. Vi köpte vårt lilla hus för snart ett år sen med tanke att främst ha det som sommarhus och snarast bo här på helgerna på vinterhalvåret. Men hösten kom och det kändes aldrig relevant att flytta tillbaka in till stan. Så till slut, efter en del väntan på grund av Ludvikas inte superheta bostadsmarknad, har vi sålt lägenheten och flyttat allt vårt pick och pack till vårt hus. Och så har vi slängt, gett bort, skänkt vidare, rensat ut och lämnat ifrån oss lådvis med saker vi inte längre behöver. Vi blev säkert tusen kilo lättare!

Och sen blev vi ännu lättare. Vår snälla bil, som vi åkte i första gången vi träffades bara vi, som nästan varje helg rullade min sambo till Stockholm, då när jag fortfarande bodde där och han fortfarande bodde här, och som har tagit oss ut på massa små och stora äventyr, bestämde sig plötsligt för att den hade gjort sitt. Mitt på vägen, med de sista grejerna från lägenheten, la motorn av. Och ville inte komma igång igen. Och med tanke på alla de små ålderskrämpor den redan hade visat upp bestämde vi oss för att det var dags för den att få vila nu.

Idag började också säsongens första trädgårdsröjning. Små trädskott i slänten, gamla ormbunkar, den väldigt opraktiska högen med gammalt trädgårdsrens och julgranar som ligger precis där vi vill ha vår kompost, allt ska bort. Tusen kilo lättare.

 

Och det bästa med allt är att det börjar finnas utrymme för nytt. För små skott som ska bli kryddor, grönsaker och bär. För en nyare och piggare bil (även om det gör lite ont i ett klimatängsligt hjärta att önska sig en ny bil så måste jag acceptera förutsättningarna för att bo på landet). Däremot tror jag inte att det finns plats för en endaste pinal till i vårt hus. Och jag tror inte att jag kommer på något vi behöver. Förutom ett klädskåp. Att ha sina kläder i lådor under sängen och i högar på byrån är inte praktiskt, det är det inte. Så lite loppisletande får det nog bli inom kort. Lite. Lite, lite, lite.

 

 

Att skapa en god feedback-kultur

För några år sen gick jag en UGL-kurs, utveckling grupp och ledare. Kursen handlade mycket om gruppdynamik, om ledarskap och om personlig utveckling, men det jag minns bäst är all feedback vi fick och gav under veckan. Efter varje kursmoment hade vi en feedbackstund, i grupp och enskilt, där vi fick titta varandra i ögonen och berätta hur vi såg på varandra. Det var ovant och upplyftande.

Vid den tiden jobbade jag på ett litet företag, vi var bara fyra stycken. Två av de andra gick UGL i samma veva, och i säkert en vecka var vi mycket duktiga på att ge varandra feedback, direkt och rakt, sen gled vi över i vardagen och allt blev som förut.

För där, precis som på så många platser, var feedback alltför sällan förekommande. Särskilt den där direkta, strukturerade, raka, förbättringsfokuserade feedbacken som man utvecklas av. Ofta används feedback istället som en belöning, ”Du är jätteduktig”, eller möjligen som en maktmetod, ”Det här är undermåligt, det duger inte.” Medarbetarsamtal genomförs en gång om året och projektavslut passerar förbi utan den nödvändiga insamlingen av erfarenheter.

Först i skrivsammanhang har jag hittat en riktigt god feedback-kultur. När jag skulle börja min första skrivkurs, på Skrivarakademin i Stockholm, var jag livrädd. Hela kursen gick ut på att ge och få feedback på varandras texter. Att skriva skönlitterärt är att lämna ut sig själv, oavsett om du skriver om en fluga eller dina närmaste relationer. Tänk om jag inte dög? Tänk om jag skulle bli sågad?

Vår lärare jobbade hårt med att skapa en god feedback-kultur. Vi fick ramar kring vad vi skulle titta på – karaktär, gestaltning, dialog och så vidare. Vi lärde oss att fokusera på guldet, det som går att utveckla, det som kan leda till något riktigt bra. Vi lärde oss också att sitta tysta och bara ta in den feedback vi fick, utan att försvara eller förklara. Och ju längre kursen gick, desto roligare blev det, både att ge och och att få feedback. Att en hel grupp människor lusläser din text och berättar om alla sina tankar om den är tillfredsställande. Och oerhört utvecklande.

Det är inte alltid lätt, att få och ge feedback. Oftast är dina läsare bra på att slå ner på de där bristerna och svagheterna du egentligen var medveten om fanns där, men inte riktigt ville låtsas om. Ibland blir feedbacken för personlig, för fokuserad på dig som person istället för på det du har skrivit. Och ibland läser du texter som inte alls är särskilt bra, som du helst inte vill säga något om alls. Men det går alltid att falla tillbaka på strukturen – vad kan jag säga om karaktärerna, finns det något i gestaltningen att utveckla, i handlingen eller dialogerna?

Jag är övertygad att den här goda feedback-kulturen borde tas in i arbetslivet i högre grad, både internt och gentemot kunder. Några punkter för att få till det:

  • Börja med att skapa ett gott klimat kring feedback. Syftet ska vara att utveckla, inget annat.
  • Strukturera feedbacken – sätt upp ett antal frågor eller stödord att utgå från.
  • Ge och ta emot feedback ofta. Det avdramatiserar feedbacken, och det ger mer möjlighet att förändra det som behöver förändras i tid.
  • Låt alla berörda vara med i feedback-rundan. Det är inte bara chefer som ska ge omdömen, utan alla har värdefull input att ge.
  • Håll feedbacken opersonlig, fokusera på prestation.

Lycka till!

Så ska mitt företag växa (inuti)

En obligatorisk lästimme och kreativa idéer. Det är mina drastiska metoder för att få mig till den jag vill vara.

I åtta år har jag haft mitt företag och i snart två år har jag skrivit och frilansat på heltid. Men jag överväger tillvaron noga.

”Jag intervjuar mig själv. För det viktigaste för mig är att ägna mig åt rätt saker, de som överensstämmer med mina värderingar, mina önskningar och min livsstil, snarare än löneutveckling”, säger jag.

När jag började för åtta år sen var jag ”riktningslös”, som jag skulle kunna kalla det, och omsättningen har gått upp och ner (framförallt eftersom jag under den mesta tiden har varit anställd samtidigt). I dag är målsättningen att ta in fler uppdrag och skriva fler böcker till 2019 samtidigt som jag vill fortsätta att utvecklas, och för det har jag bland annat infört en form av veckoschema. Dessutom har jag infört en obligatorisk lästimme.

”Forskning har visat att läsning gör oss mer kreativa och empatiska. Eftersom jag är på en förändringsresa måste jag göra saker annorlunda, och för att hålla uppe lusten måste jag läsa.”

Skarpast är kraven på läsning för mig själv. Vilket är den enda gruppen i mitt företag.

”Jag är förgrundsperson. För det går inte att bygga en bra företagskultur i en enskild firma om inte den enskilda är med.”

Det här är en omskrivning av en artikel i Dagens Industri. Men jag önskade att fler företag läste mer. Träning är allmänt accepterat som ett värdefullt inslag på arbetsplatsen, men böcker, som vidgar din värld, och ökar både välmående, kreativitet och empatisk förmåga, finns inte med i samma samtal.

Jag skulle önska att det fanns företag som gav sina medarbetare tid för läsning, och då inte bara fackböcker, utan även skönlitteratur, och som tog in proffs som kunde rekommendera böcker till företaget (till exempel en bibliotekarie). Och jag tänker att det skulle kunna bli intressant variation i samtalen runt fikaborden. Ena dagen uppladdning inför Vasaloppet och nästa dag Glaskupan.

Som egenföretagare har jag som tur är förmånen att få lägga upp min tid på mitt eget sätt. Så jag kan välja att både träna och läsa regelbundet, vilket jag märker stärker mig på alla sätt.

Böcker den åttonde mars

Det här är böcker av kvinnliga författare och med kvinnliga huvudpersoner från olika delar av mitt liv som jag vill rekommendera alla att läsa. Listan är inte på något sätt fullständig, det finns så oändligt många fler böcker jag vill berätta om. Men jag börjar här!

Bad Feminist av Roxane Gay – Essäer om egentligen allt möjligt. Det kan handla om bantningsläger eller triggervarningar, om Niceville eller sexuellt våld. Roxane Gay har en enormt skarp blick, är fantastiskt rolig och får en att fundera tre varv djupare på allting. Och man kan se henne i Babel också, vilket såklart är en fest!

Emily-böckerna av L M Montgomery – L M Montgomery skrev först Anne på Grönkulla-böckerna, vilket hon blev väldigt känd för. Sen skrev hon en ny serie böcker om en föräldralös flicka. Emily är fantasifull, arg och bestämd. Hon skriver och skriver och skriver. Hon gör inte som Anne och förminskar sin förmåga när hon blir vuxen, utan hon kämpar på. Möter motgångar och jobbar på och belönas till slut med framgång i skrivandet, vilket beskrivs ingående och noga. I sista kapitlet får hon sin man också. Nyligen upptäckte jag att den svenska översättningen är förkortad. Den engelska är mer om hennes skrivande, den är mer feministisk och hon är ännu roligare där.

Vi kom över havet av Julie Otsuka – Otsuka har skrivit en kollektivroman, vi får följa ett vi, en grupp postorderbrudar från Japan som skeppas över till Kalifornien för att bli bortgifta. Den handlar om deras kamp att komma tillrätta i sin nya miljö, att vänja sig vid sina män, att bygga upp en ny tillvaro. Sedan kommer andra världskriget, och familjerna rycks återigen upp och placeras i interneringslägren. Deras tillvaro faller i bitar. Jag tycker att den lyckas förena det individuella perspektivet med det kollektiva på ett lysande sätt. Det du upplever är ditt eget, men det finns också ett sammanhang.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre– Jag älskade litteraturhistoria på gymnasiet, jag slukade författaröden och textutdrag. Men jag saknade kvinnorna. Vi fick en så ordentlig genomgång av manliga författare. ”Det finns inga kvinnliga författare” sa min killklasskompisar. ”Inte som är så bra och viktiga i alla fall.” Sen kom antologin Hundra skrivande kvinnor av Birgitta Svanberg och Ebba Witt-Brattström och jag jublade. Och ungefär samtidigt hittade jag Mare Kandre. Quinnan och Dr Dreuf är en terapisession. Den kvinnohatande psykoanalytikern får lyssna på de kvinnoöden som trängs i patienten Evas sinne. Boken gestaltar kvinnoöden genom historien, plus att den behandlar doktor Dreuf härligt föraktfullt.  Mycket mycket bra för ett hungrande tonårshjärta.

Resa med lätt bagage av Tove Jansson – Tove Jansson har alltid funnits med mig. Det här är en novellsamling med mycket vemod, ensamhet och sorg. Och ändå möten och relationer. I en värld där väldigt mycket är väldigt högljutt och väldigt mycket på ytan är det skönt med det tystlåtna och stillsamma.

Glaskupan av Sylvia Plath – Jag läste den ganska sent, för bara ett par år sedan. Och föll totalt helt och hållet. Det är en skildring av depression och ångest, men den är så klarsynt och rolig att jag skrattar högt. Och blir arg och ledsen för att det inte fanns någon hjälp för henne. Hon borde ha fått leva mycket längre och skriva mycket mer.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie – Ifemelu och Obinze växer upp i Nigeria och blir kära. De skiljs åt under många år, Ifemelu lever i USA och Obinze bor några år i Storbritannien. Den handlar om att vara invandrare och mörkhyad i en vit värld. Att återvända hem och vänja sig vid att ens hemland har förändrats. Om hår, hår som måste formas och tuktas, eller som får vara sig själv. Adichie har även skrivit boken Alla borde vara feminister som delats ut till alla 16-åringar i Sverige. Här är en intressant intervju där hon bland annat berättar om vad det innebär att vara en uttalat feministisk författare.

Till båda polerna (utan skägg) av Catharine Hartley – Det här är en självbiografisk bok om Catharine Hartley som en nyårsafton bestämmer sig för att hon ska gå till Sydpolen. Hon är en äventyrare som har utmanat sig själv på massa sätt, men hon dricker också för mycket, röker för mycket och är fruktansvärt blyg, vilket gör det svårt för henne att samla ihop de pengar hon behöver. Trots det lyckas hon, och lyckas också gå till fots till Nordpolen. Det är en bok utan sensmoral. Hon upplever mycket, det förändrar henne, men hennes liv blir inte perfekt och superenkelt för att hon genomför det här. Det är tvärtom svårt att komma hem igen, det är svårt att anpassa sig till vardagen efter veckor av snö, is och relativ isolering. Senare läste jag en intervju med Catharine Hartley där hon berättar att hon delvis ångrar boken, hon tycker att den framställer henne som sämre än hon är. Men jag läser den som en berättelse om att man kan göra saker, man kan lyckas, men man måste ändå hantera sig själv och sitt liv. Befriande efter peppiga böcker om folk som förändrar sitt liv.

Mina hjältinnor: eller vad jag har lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis – Samantha Ellis är irakisk-judiska från London. Hennes uppväxt och min skiljer sig åt på tusen sätt, men vi har uppenbarligen läst och läst om samma böcker. Hon återvänder till dem, de där böckerna som betydde så mycket för henne under barndomen och tonåren och läser om dem för att se vad hennes vuxenblick gör med hennes hjältinnor. Jag känner igen mig hela tiden, i hur hon såg på dem då och hur hon ser på dem nu. Precis som jag älskade hon alla hjältinnor som skrev (och det är många). Hon präglas av dem

Chefen och häxan

Jag skrev för ett par veckor sedan om de där karaktärerna som man har fått lära känna i andras manus men som aldrig fick växa färdigt. Hur frustrerande det är att inte få veta hur det gick för dem.

Det finns andra oberättade historier som också lever kvar i en. De där händelserna som hade kunnat hända men aldrig blev av. Som en kvinna jag kände en gång i tiden och hennes upplevelse av ledarskapsutveckling. Hon och hennes kollegor hade fått gå igenom ett program med två ledarskapscoacher. Det hade varit intressant på många sätt, lärorikt på sitt sätt, och de hade fått stöta och blöta sina professionella jag.

I slutet av utbildningen skulle varje deltagare få en personlig rekommendation, vad just den skulle kunna göra för att utvecklas ytterligare. Min vän var sist i gruppen, och var lite nyfiken på vad de skulle säga till henne.

De två coacherna såg lite nervösa ut, lite spända.

”Det vi har att föreslå är kanske inte så konventionellt”, sa den ena.

”Men vi tänkte på precis samma sak när det gällde dig”, fyllde den andra i.

”Vi upplever dig båda som så… kontrollerad. Så säker på hur saker fungerar”, fortsatte den första. (De sa inte fyrkantig, men jag skulle inte bli jätteförvånad om det var det de tänkte. )

Min vän väntade mer och mer misstänksamt på vad de egentligen tänkte komma fram till.

”Ja… Så vi föreslår att du ska träffa en häxa.”

De tystnade, väntade förväntansfullt på en reaktion. Min vän sa inget.

”Vi tror att du behöver utveckla din intuitiva förmåga”, fyllde de i.

När de fortfarande inte fick någon reaktion lämnade de över ett visitkort till en lämplig häxa och avslutade samtalet.

Min vän berättade indignerat om mötet för oss.

”En häxa! Fattar ni.”

”Helt galet”, sa de andra. ”Så kan man ju inte göra.”

”Jo, men gå! Vad skadar det? Det är väl jättespännande”, försökte jag.

Jag var mycket ensam om min åsikt, och min vän gick aldrig till häxan. Men tänk om!  Tänk om hon faktiskt hade fått kontakt med sin intuitiva förmåga, om hon faktiskt hade släppt lite på sitt något fyrkantiga sätt att se på världen! Eller om hon hade fört in häxan i sin egen rationella värld! Vilken historia!

Jag tror att jag förr eller senare måste skriva om vad som hade kunnat hända. Alla dessa historier…

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑