Strax före tolv en gråmulen och färgsprakande höstförmiddag kom han. Och skrek det minsta och största skrik jag någonsin hört. Jag grät, en gråt jag aldrig upplevt förut, en gråt som kom någonstans djupt inifrån mig, ett svar på det minsta och största skriket jag någonsin har hört.
Han seglade förbi mig där jag låg på operationsbordet, insvept i filtar. Jag var uppkopplad med slangar och nålar och mätare, min kropp var nedstängd från diafragman och neråt, hela min buk var uppskuren och femton personer jobbade runt omkring mig och Simon. Men just då fanns bara en gråt och ett skrik. Och tiden fungerade inte som tid brukar fungera, den var oändligt långsam och ofattbart snabb. Jag ville resa mig, jag ville se honom, men jag kunde bara vänta. Hela jag var vänd åt de små ljuden bakom mig, därborta där han låg.
Jag fick honom i famnen, mitt lilla lilla barn. Han hade svart hår och ett litet, hopskrynklat ansikte. Jag grät igen, höll honom nära, pussade hans lilla ansikte. Var tvungen att släppa honom när kväljningar sköljde igenom mig, men de gav mig något genom någon av alla slangar och illamåendet försvann. Sen släppte jag honom inte igen. Den lilla vagnen som följt med ner till operationssalen fick åka tom upp igen, Simon var i min famn.
Nu har Simon funnits i vårt liv i två månader. På riktigt funnits i vårt liv, för hur påtaglig han än var där i magen gick det inte att föreställa sig vem han var, inte börja lära känna honom. Jag minns hur vi gick runt och undrade hur han skulle se ut, vem han skulle vara, hur det skulle bli.
Vi undrar fortfarande hur han kommer att se ut, vem han kommer att bli och hur det kommer att vara, sen, när han är större. Vi har fortfarande så mycket att lära känna, både Simon och vi. Men nu finns han, han ser ut och är. Han är vacker, han är ofta allvarlig men spricker upp i de största leenden, han är lugn nästan jämt. Han har det finaste lilla skriket, han älskar att äta och han sover gärna. Allra helst nära mig eller sin pappa. Han är liten, men så mycket större än när han kom. Han tycker om sina kusiner, han ler och de ler tillbaka, klappar hans mjuka kinder och sitter så fint med honom i knät.
Just nu ligger han i bärsjal i min famn. Han har sovit så gott, men nu gnyr han, mal med käkarna. Kanske kommer han att somna om, kanske är det dags att vara med en stund, att utforska en liten bit av världen.
För bara två månader sen satt vi ihop, Simon och jag. Det där skriket, det största och minsta skriket, då delades vi upp. Men det var också då vi på riktigt fick börja lära känna honom, vår son, vår Simon.
3 svar på ”Att lära känna Simon”
[…] har gått sex månader och en vecka sen den där tisdagen i september då vår lilla pojke skrek sitt allra första […]
Grattis till en underbar liten son, nu ligger många fantastiska år framför er.
Kram
Eva
En sådan ljuvlig liten krabat. Lycka till med Simon.
Kram Kim 🙂