Jag har haft perioder i mitt liv där jag har känt att jag inte orkar med en endaste förändring till. ”Snälla snälla snälla, ge mig bara lite lugn och ro” har jag vrålat inom mig. Det har varit perioder av uppbrott, av konflikter, av avsked, av stress, där till slut en ändrad avgångstid på tunnelbanan eller en plötslig förkylning har känts som oöverstigliga berg. Även om det bara är pyttesmå gruskorn på toppen av andra gruskorn, stenar och klippor.
Något har blivit annorlunda. De senaste åren har mitt liv förändrats mer än jag ens i mina vildaste fantasier kunde tänka mig. Från att bo i Stockholm och springa, springa, springa till och från jobbet till att bo på landet och jobba med det jag tycker allra bäst om.Från att skriva i tystnad och hemlighet till att dela med mig av mina alldeles egna ord. Från att tampas med ensamhet och svåra relationer till att leva med en man som jag är lycklig med. Och ingen gång har vrålet om lugn och ro snälla snälla kommit. Såklart finns det fortfarande stunder av grubbel där jag ifrågasätter mina livsval, men jag tror att det ingår i att vara jag. Och det finns stunder då jag undrar vart allt kommer att leda. Men jag står inte på bromsen längre, min andning är liksom hel. Jag har kunnat tycka om mina förändringar.
Och nu närmar sig en större förändring än någon av de tidigare. Jag är på väg från att vara barnlös/barnfri till att bli mamma.
Det är så många år som jag har längtats och hoppats. Gråtnätter och sorg. Jag har upplevt den alldeles fruktansvärda ensamhet i att vara i en relation med någon som inte ville ha barn, inte med mig, inte nu, fast kanske sen, kanske med dig, vi får se, vi skjuter på det, och varje dag, varje natt tänka på att min kropp blev äldre, att tiden rann iväg. Jag har varit ensam och funderat på att kanske försöka få barn ändå, utan inblandning av en pappa.
Och när jag väl träffade någon att vara lycklig med fanns ”kanske för gammal” med som ett ständigt moln. Vi bestämde oss för att går det så går det, men vi ska ha ett bra liv tillsammans i vilket fall som helst. Och vi byggde upp vårt hem och vår gemenskap. Vi har rest och vi har stannat upp och vi har pratat tills våra munnar och öron värkte. Och vi har hoppats på att det en vacker dag skulle bli ett nytt litet liv, ett liv som var en del av oss båda och framför allt något alldeles eget. Men det verkade inte vilja komma till oss.
Vi har träffat läkare, undersökts och behandlats. Varje kväll när hösten gled över till vinter stack min älskade mig med en nål vars innehåll gjorde mig alltmer ledsen, alltmer tyngd. Vi fick sörja över ett litet embryo som trots alla sprutor och läkemedel inte ville stanna. Vi fick ställa in oss på att väntan inför nästa försök, nästa omgång av ovisshet.
Men plötsligt ville det där nya livet helt annorlunda. Plötsligt ville det visst vara med. Strunt i väntan, sa den, nu är jag här. Och i nästan tjugo veckor har den växt i mig nu. När vi har fått titta in på vårt nya lilla liv sprattlar den runt hela tiden, jobbar med hela sin lilla kropp. Finns alldeles påtagligt därinne.
Och jag håller armarna om min mage och ber den stanna därinne länge till, ber den vara försiktig med vad som än kan hända den där inne, så att den kan komma ut till oss. Jag längtar efter den förändring den kommer att bli i våra liv, och jag fasar lite för den. Men nästan mest är jag nyfiken. Vem är den där lilla, som just nu sprattlar runt inne i mig?
20 svar på ”Ett nytt liv”
Underbart! Sitter här tårögd efter att ha läst din berättelse, din längtan om att få barn och nu äntligen är det på gång. Önskar dig all lycka med barnet!
Kram Kim 🙂
Tack Kim! Vad glad jag blir för dina ord.
Kramar!
Jag är så lycklig att den man du skriver om så är min vän, någon jag så önskat någon som du. Att ni hittade varandra. Och att ett litet barn med så mycket gott framför sig är på väg. Vi längtar med er!
Jag är mycket lycklig för det jag med! Och väldigt, väldigt glad att ni är hans vänner!
Så fint formulerat om din kamp, er kamp och ett litet livs kamp för att få komma till er, de bästa föräldrar den kan få. Vilken lycka! Grattiskramar till er båda.
Tack Anna för dina fina ord!
Grattis Kerstin, till allt det nya, lugna och fina du nått. Och lyckönskningar, till allt det finns som väntar er alla tre!
Tack Eva för lyckönskningar och vackra ord!
Fina Kerstin!
Jag blir rörd av det du så fint uttrycker – och lite sorgsen över hur tufft du haft det! Men det känns som att du kommit hem – i dig själv!
Jag kramar din mage, på distans!
Mamma
Kram mamma! Från både mig och magen!
❤️
Fina Alex!
Ryser när jag läser! Fina bästa du! Tack för att du delar med dig!
Tack och kramar!
❤️❤️❤️
Tack fina Agnes!
Åh! Så vackert och fint du beskriver det.
Jag önskar dig all lycka och oavsett kommer ditt liv aldrig bli sig likt igen. Och det är, trots sitt oerhört stora och svårförstådda budskap, alldeles alldeles underbart.
Tack Anna! Och vad skönt att du säger så. Nu är ju mitt huvud fullt av tankar inför vad som väntar förstås. Kram!
🙂
Kram!