En insnöad fjällstation. Stormen friskar i. En vithet utanför fönstren som inte på något sätt avslöjar vad som är himmel eller mark, nära eller långt bort. Inget sätt att ta sig därifrån som inte är livsfarligt. En grupp människor, de flesta främlingar för varandra.
Eller…
Ibland är man på platser som är som gjorda för en skräckfilm eller en pusseldeckare. Till exempel Låktatjåkko-stugan ovanför Björkliden. Vi var där i helgen, trotsade hårda vindar och ymniga regn- och snöfall för att komma dit. Bara ett par dagar innan hade stugan varit insnöad, inga kom dit eller därifrån på två dygn. Nu var de gästerna tydligen himla trevliga och de åt pizzabuffé, bastade och hade minidisco.
Hade det varit en bok eller en film hade trivsamheten snabbt bytts ut mot något annat. Ett gräl i källaren. Någon som försvinner. Ljud i natten. Ett lik i sällskapsrummet. Och en grupp människor som blir allt mer desperata, rädda, misstänksamma. Vem blir nästa offer? Vem, eller vad, är det som är ute efter dem?
Eller så hade det handlat om en kamp mot naturens krafter. Det börjar brinna, gruppen blir tvungna att evakuera stationen. De ska försöka överleva, trotsa kylan, vinden, snön, ta sig tillbaka till civilisationen. Det går bra till en början, men ganska snart händer ytterligare en olycka som ställer allt på ända…
Det är spännande med de där platserna, där marginalerna är små och det farliga känns nära. Och spännande att läsa om. Och jag tror att det vore väldigt roligt att skriva om en sån plats en dag.
Sen tycker jag också om de där författarna som tar en alldeles vanlig miljö och gör den farlig, som John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag jobbade i Vällingby när jag läste den, och rullade förbi Blackeberg varje dag, detta till synes trevliga bostadsområde. Som aldrig gick att se på samma sätt igen.
Nu ska jag återvända till min vanliga text, till Kroatien och Uppsala, och lämna vinterkylan bakom mig. Hoppas jag, även om den inte riktigt verkar vilja lämna mig.