Att hoppas

För ungefär två veckor sen kikade jag in på twitter, som vanligt på morgnarna. En tweet stack ut.

Tumören som alla först trodde var långsam visar sig vara extrem snabb. Kapplöpning nu mellan dess snabbhet &vårdens förmåga att göra mirakel

Jag visste inte vem det var, det var ingen jag följde i vanliga fall, men sorgen lyste igenom. Jag gick in på profilen och insåg att den sjuka var ett litet barn. En liten flicka som brukade leka och busa, bara en kort kort tid tidigare. Mamman berättar om ett efterlängtat Animagus-gosedjuret. Att det var tillfälligt slut i leksaksaffärerna var plötsligt ett riktigt verkligt problem. Familjen kunde inte längre vänta tålmodigt till en annan dag, en annan stund, de visste inte hur många dagar och stunder som finns kvar. Mitt hjärta värker och jag skulle vilja åka var som helst för att skaffa det där gosedjuret.

Mitt i allt kaos finns vården, som sätter upp en behandlingsplan, som försöker göra allt de kan. Det finns ett Ronald McDonalds-hem där familjen kan bo för att vara nära. Det finns dikter. Och det finns vänner, en del som mamman bara känt online men som ställer upp, hjälper till, skickar stöd.

Häromdagen visade det sig att den svenska vårdens möjligheter är uttömda. Den enda chansen som återstår är en behandling som utförs i England, som måste finansieras privat, som självklart är förfärligt dyr. Mamman och pappan la ut en vädjan till omvärlden, snälla hjälp vår dotter. På bara ett dygn hade det kommit in över en miljon kronor, nu är det uppe i 1,7 miljoner kronor. Det verkar som att de kommer att kunna göra behandlingen, och de har fått en ny strimma av hopp.

Jag hatar att världen är så här. Att barn ska drabbas av en så fruktansvärd sjukdom. Men jag älskar att det finns så många som vill hjälpa till. Att det finns omtanke och kärlek för en liten familj som drabbas av något som ingen ska drabbas av.

Andreas Ekström skriver fint i Sydsvenskan.