När jag började gå mina skrivkurser och regelbundet ägna mig åt textkritik blev det nästan plågsamt att läsa böcker. Jag analyserade karaktärsuppbyggnaden, dialogerna, den dramatiska kurvan, gestaltningen… Enbart handlingen kunde inte längre fånga mig. Flera böcker fick jag lägga ifrån mig eftersom jag störde mig för mycket på att språket var för klumpigt, personerna för tillyxade, gestaltningen för platt, böcker som jag tidigare bara hade tuggat mig igenom.
Och ibland har det varit svårt eftersom det har varit för bra. Jag sitter med ett dunkande hjärta och förundras över hur någon kan skriva så starkt, så medryckande, så vackert.
Det är länge sen jag bara läste, inser jag. Länge sen jag lät mig slukas av en berättelse utan att reflektera och analysera.
Idag insåg jag till slut vilken hjälp det är att se på texter på det här sättet. Jag sitter och jobbar med mitt manus, vad hur varför vart. Och någonstans ifrån hörde jag små röster ”vi finns här, fyllda med vad hur varför vart”.
I det rum som vi ibland kallar biblioteket, ibland ”rummet med madrasser på golvet där vi låter våra gäster sova” drog jag ut ett gäng böcker. Inte självklart favoriter, bara böcker jag tidigare läst, som skulle få berätta sitt vad hur varför vart. Och efter att ha bläddrat igenom dem, läst början, slutet, lite sidor här och var, hittat karaktärer och vändningar, slutklämmar och starter, så bubblar jag av idéer kring min egen vad hur varför vart.
Det är lyxigt att ha lärare tillgängliga hemma när som helst. Man måste bara komma på att lyssna på dem.
6 svar på ”Att läsa och lära”
Vänner som väntar tyst och troget tills man behöver dem och har tid med dem, såna är de, böckerna. Och det är väl fantastiska egenskaper! Sen hjälper de till med både avkoppling, research och att lära oss hur man kan förbättra skrivandet genom sina bra, eller mindre bra, exempel.
Helt underbara egenskaper! Det är nog ett av skälen att det är så lätt att tycka om dem 🙂
Hej Kerstin
Javisst är det så, att ju mer man lär sig desto fler fel ser man i böckerna. Säger som John, så är det i början, tills handlingen verkligen griper tag, jag glömmer bort felen och låter mig uppslukas av berättelsen. Visst lär man sig av att läsa, det gör att man blir bättre som författare.
Kram Kim
Hej Kim!
Jag tänker att man får bli extra glad för de böcker som slukar upp en även nu. Och fortsätta lära sig av alla.
Kram Kerstin
Hej Kerstin,
Jag känner igen mig i det du skriver – särskilt i de första tre stycker. Och kanske också i resten, nu när jag tänker efter. Att återkoppla till läsning, som jag försöka gör nu, är delvis att lära sig lyssna efter de små rösterna som du skriver om. De små rösterna man en gång vat´r van att höra prata ur bökarna man älskade en gång. (Ursäkta min krångliga svenska.)
John
Hej John,
Det var roligt att läsa ditt inlägg samma dag som jag själv satt och funderade på läsande. Jag hoppas att du hittar de där små rösterna, de är så fina när man lyckas höra dem tycker jag.
Kerstin