Varje morgon sitter jag hukad framför vårt hems svarta hjärta. Jag matar den med papper och stickor, fyller på med ved och håller tummarna för att den ska ta sig snabbt. Så fort den har börjat samarbeta gurglar det i elementen och värmen sprider sig genom huset.
Några gånger under dagen lyfter jag med mig vedkorgarna och går genom snön till veden vi lade dagar på att stapla i höstas. Sjutton kubikmeter har vi lagt i prydliga travar som vi nu sakta tömmer.
Det är ineffektivt och ansträngande. Det får inte bli för varmt i pannan, då kan vattnet i elementen börja koka och vattentanken kan smälla. Och blir det för kallt i pannan blir det självklart kallt i huset. Vi har en liten elpatron som hjälpvärme, men när temperaturen kröp ner mot -23° förra veckan var det nervöst om pannan skulle kunna stå emot.
Men samtidigt är det så vilsamt. Då och då petar jag in ett vedträ eller två. Jag lyssnar på susandet och knastrandet från elden. Känner hur värmen omkring mig är något jag själv har varit med att skapa. Jag andas ut.
