För några år sedan tog jag sånglektioner för sångfröken Anneli. Jag gjorde det för att det var roligt, för att bli en bättre körsångare, för att Anneli var så inspirerande. Och jag hade roligt, blev en bättre körsångare och blev inspirerad.
Men de två viktigaste lärdomarna jag fick med mig var helt andra.
Det första var att lita på och värdera min egen röst. Det går inte att sjunga solo om man inte tar sin egen röst på allvar. Det finns ingen att gömma sig bakom eller att luta sig emot. Ingen annan röst att lyfta fram. Det var en utmaning, och jag hör på mina inspelningar från lektionerna hur mycket jag kämpar. Jag tvekar på höga toner, på språket (särskilt om det är tyska), när det är svåra noter. Men jag fortsatte trots motigheten, fortsatte att ta min röst på allvar, fortsatte att vilja höras.
Det andra var att vara uppmärksam på detaljer. Jag fick upptäcka hur mycket skillnad det gör att placera tonen i gommen eller på tungan. Hur nackens vinkel och näsborrarnas vidgande kunde omskapa ljuden som kom ur mig. Allt från mina tår till mina hårsäckar involverades i skapandet av ljud. Jag kan fortfarande känna hur det var att ta tonerna rätt.
Jag kommer aldrig att bli en spektakulär sångerska, men det spelar ingen större roll. Jag fick ta min röst på allvar och jag fick njuta av finjusteringar. Och det får följa med mig.