Ibland letar jag upp artiklar eller inlägg på till exempel Facebook där jag vet att jag kommer att bli arg över antingen inlägget eller kommentarsfältet. Jag läser och retar upp mig lite lagom mycket. ”Näej, det här är ju helt orimligt” säger jag för mig själv. ”Kan man tycka så dumt!!!”
Men generellt sett är mitt liv mycket mer i balans än någonsin förut. Den stress och irritation jag utsätts för i min vardag är extremt mycket lägre än någonsin förut.
Jag tänker inte så ofta på det, frånvaron av något märks ju inte så mycket. Jag påminns mest när jag pratar med människor som lever i stress. Vars reaktioner jag känner igen från mig själv, men liksom avlägset.
Jag har haft stressklumpar av läkarbesök som drar ut på tiden, suttit oroligt i väntrum och tittat på klockan. Suttit på tunnelbanor och försökt få dem att gå fortare med bara tankekraft. Nästan gråtit av missade bussar. Sprungit längs med gator för att hinna i tid till allt vad det nu är. Väjt för människor, ständigt med hörlurar för att minska oljudet omkring mig. Byggt upp milslånga att göra-listor och kom ihåg-listor, packad varje minut av min dag så full som möjligt för att inte missa en minut i allt jag måste hinna med för att inte halka efter.
Ibland blir jag rädd för att stressen ska komma tillbaka. Balansen i mitt liv kan ju vara en falsk balans. Jag drömde att jag klängde på utsidan av en fasad som en del av en träningsrunda. Jag var tvungen att åla längs med rör och ta mig förbi betongpelare högt upp i luften utan någon som helst skyddsnät. Kanske är det mitt liv, utan att jag egentligen märker det.
Men jag ska göra mitt bästa att utforma mitt liv så att jag har marginaler. Så att min ork och energi inte skalas och skavs av en ständigt pockande omvärld.
Fortsätta zen.