Vad skönt det måste vara att vara en Britta Svensson ibland. Tvärsäkert veta hur man ska leva på rätt sätt.
Häromveckan skrev Britta en krönika om Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Slutsatsen i krönikan är att Ebba är en dålig feminist. Britta är själv inte feminist, men som god feminist ska man inte skriva böcker om kvinnor i dåliga förhållanden, där kvinnan belönat och beundrat en man som inte var värd det. Särskilt inte om man under många år var tillsammans med en man som Britta uppfattade som självgod med konstiga åsikter.
Jag vet egentligen inte mycket om vare sig Ebba Witt-Brattströms eller Britta Svenssons liv och relationer. Jag tycker inte att det är relevant heller.
Det relevanta är snarare hur Brittas tvärsäkerhet leder henne fel. Kvinnan i Ebbas bok är ju inte den första skildringen av en person som inte förmår att leva som hen lär. Just den krocken är ju oerhört spännande.
Det är lätt att veta teoretiskt vad som är rätt val, oavsett om det handlar om relationer, om hälsa eller om karriärplanering. Sen kommer verkligheten och är svår.
Kanske kan en bok om någon som verkligen har försökt men misslyckats kan vara det som gör dilemmat och svårigheterna synliga och tydliga och därmed ger dig underlag att reflektera över ditt eget liv och dina egna val.
Det är lätt att tro att de bästa lärdomarna kommer från de som gör rätt och alltid har gjort rätt. Men personligen föredrar jag att lyssna på de som har gått i kringelikrokar, de som kanske inte ens har nått fram. De som får mig att reflektera och fundera.
Fast det är nog inget för de tvärsäkra. De som alltid vet vad som är rätt och de gör de rätta valen utifrån denna kunskap. Härligt för dem, jag kan uppriktigt önska att jag hörde till den gruppen. Det verkar bekvämt.
Två läsvärda blogginlägg om Britta Svenssons text:
Bra män och jämställdhet från Hit och dit och tillbaka igen
Feminism är inte att leva som man lär från Underbara Clara