Mörkret vill verkligen inte släppa, vare sig höstens eller världens. Det känns som att tyngd efter tyngd efter tyngd staplas på varandra. När jag vaknade i lördags morse till nyheterna om attacken i Paris kändes det som att mörkret sträckte ut sig ännu mer över världen.
Paris som vi besökte för bara några månader sen, vi klagade över turisterna och värmen och längtade tillbaka till Bordeaux och Pyrenéerna. Och sa att vi borde åka tillbaka under hösten, när det är svalare och lugnare.
Men istället blev det chocken över dådet vi fick. Rädslan över vad det här kommer att innebära för alla asylsökande som söker efter trygghet. Oron för att det kommer att leda till ännu mer stridigheter i världens redan sargade områden. Ännu mer mörker.
Sen i fredags har det kommit upp så mycket åsikter och påståenden. Om att sätta Frankrikes flagga eller inte på sin profilbild. Om Åsa Romsons twittrande. Islamhat och rop på krig. Rasism.
Och samtidigt kommer ännu fler berättelser om det som gör ont. Rapport efter rapport om båtflyktingar som drunknar när de försöker ta sig över Medelhavet, afghanska pojkar flyr för att inte bli värvade till krig och misstänkliggörs när de kommer hit, terrordåd i Beirut. All smärta som måste bli sedd.
Jag försöker hitta de röster som ändå kan ge mig lite kontext, lite lugn i mörkret, såna som manar till enighet och öppenhet. Jag hoppas att de har rätt.
Jag läser en dikt av den somalisk-brittiske poeten, Warsan Shire, som flera gånger delats i mitt flöde.
later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?
it answered
everywhere
everywhere
everywhere.