Jag letar nästan alltid efter spår efter andra när jag är på nya platser. Som när jag var i Bordeaux i somras, där min ena syster bodde under en period. Försökte få syn på hennes drygt tjugoåriga jag runt om i staden. Och även om jag inte visste vad hon brukade göra eller vara så blev det som en liten hälsning från förr, en vänlighet.
Det finns ju alltid spår och minnen, även om de ibland är svåra att få syn på, så ombyggda och bortsorterade som de ofta är. Eller nogsamt konserverade och frysta i tiden, som museilägenheter och minnesmärken, där det kan vara nästan ännu svårare att se dåtidens spår. Den tidens liv var ju som vårt, fyllt av liv. Inte uppställt, kallt och tomt. Nånstans hördes det ju röster, lagades mat, sovs och fjärtades.
Men trots det hoppas jag alltid att få en glimt av människors liv i en annan tid, fundera över vad som var likt och vad som var olikt. Och ibland ilar det till, någon form av igenkänning vaknar.
Jag var i Kenya förra hösten, och vi var en hel del i Great Rift Valley. Jag var förväntansfull för det, att komma till platsen där människan började bli människa. Skulle det gå att känna en tillhörighet där, så långt från min vardag. Och det är en magisk plats, med en himmel som sträcker sig oändlig, ett ljus som liksom finns överallt, och ett vildliv som är ofattbart och så närvarande. Jag rös och njöt. Men så fick jag veta att vid den tiden människan började finnas var klimatet fuktigare och kanske kallare (eller om det var varmare). Det var i alla fall mycket fler sjöar, mer träd och väldigt mycket mer mygg. Så det var nog inte så mycket jag kände igen.
Men jag tänker fortsätta leta efter spår, små minnesfragment från en annan tid.
